10 Maj 2020 – dag femtiosex i karantän

Fyrtiosex dagar har gått sen vi blev inlåsta i karantän och imorgon får vi i England tamefan vara ute igen! Inte bara på en dagliga promenad eller en himla exercise om dagen utan vi får ligga i gräset och göra ingenting om vi vill! Sitta på bänkar! Sura under ett träd! Läsa en bok eller jobba på brännan. Och och och – det största av allt – vi får göra det på två meters avstånd från våra himla vänner.

Boris Johnson säger det i sitt sockervaddshår.

Resten av vad han sa idag är det ingen som vet för det blev ett meme på en gång. Så motsägelsefullt var det. Go to work. Don’t go to work. You can go outside but please don’t go outside. Go to work. But don’t take public transport. Don’t go to work.

Är det något som lyser igenom är det hur politiker i så många land världen över vill ta exakt noll ansvar för hur det kommer gå men det här viruset. Vilket är relaterbart, såklart. Men också, det är ju faktiskt deras jobb. Trump skyller på andra länder, på Obama, på nyheterna, på forskningen. På allt förutom hur han styr lander.

Men ändå. Nu ska jag vara så tacksam så över den här gåvan som blev dagens announcement och hoppas på att det leder oss framåt och inte tvärtom. Tänk. Vi kommer inte vara inomhus längre. Eller helt ensamma. Blir rörd djupt ner i själen.

Daniel och jag har gjort vit sangria som marinerat hela dagen så nu ska vi ut och sitta i värmen på gräset och dricka upp hela skiten. Det kanske blir något av sommaren 2020 ändå? Lyllos oss.

Här är en bild jag tog på Hackney Downs klockan 21:40 en söndag i maj. Inte en kotte ute, men shorts kunde man ha utan att frysa.