14 Maj 2020 – dag sextio i karantän

Sov ut idag. Vill typ gråta för att jag mår så förjävla bra. Tänk va? Att ligga i koma några extra timmar kan ge så mycket lycka?

Är generellt en sådär skitjobbig människa som vaknar tidigt varje dag. Spelar ingen roll hur länge jag varit uppe kvällen innan. Som en äggklocka vaknar jag och känner ofta nej inte redan snälla hjärna låt mig sova längre. Det eller så vaknar jag vid tre-snåret av stressdrömmar eller saker jag glömt eller konversationer jag dread.

Såg en meme (gud i himmelen, here we go again men 50-talisten på FB) som en drama queen som jag själv kan må bra av att påminnas om emellanåt.

• If you think everyone hates you, you probably need to sleep.
• If you think you hate everyone, you probably need to eat.

Men inte idag. Låg i sängen till tio. Då ringde min lillasyster Saga på vår systerchatt och var otroligt gullig inne på Ica vid Valhallavägen. Moa satt med sin katt ute i skärgården och skulle sen måla köksväggen. Ni hör ju myset! Att ligga och dra sig till elva och lyssna på två cuties är ett skitbra sätt att vakna på. Omöjligt att ha en dålig dag efter det.

Känner att jag för första gången på ett tag kan känna ett inre lugn. Något som varit extra tydligt i denna oändliga lockdown är ju känsloregistret man så begåvat besitter, men också hur viktigt det är att vara snäll mot sig själv.

Det är väldigt mycket att ta vara på dagen, energin, ledigheten, hemmaheten. Men ofta finns inte den energin, och när den väl finns kanske att ta vara på den inte betyder mer än att man ser på sin film utan att känna sig helt utplånad. Försöker vara väldigt oproduktiv under denna karantän. Inte se det som tiden jag kan, borde, vill skriva min roman jag alltid velat skriva men suttit på för mycket kontor för att hinna. Nej, det här är en tid jag ska uppskatta att se solen lite mer, andas djupare, vila.

Låg och yogade i mitt vardagsrum och precis när jag var klar och fick ligga i corpse pose så kom solen fram på en 30x30cm ruta på golvet som råkade vara exakt där mitt ansikte befann sig och jag kände ba, grejer löser sig. Det här klarar vi ju oss igenom.