6 Maj 2020 – dag femtiotvå i karantän

Ni vet när man, av någon anledning, är på bristningsgränsen och står med gråten som svider vid ögonfransarna och kämpar så in i för att hålla tillbaka tårarna som rinner över om man skulle luta sig lite framåt och när svalde jag en studsboll eller vad är det som sitter fast i halsen och vad du en gör kolla inte på mig snälla snälla kolla inte mig i ögonen för då faller allt förstår du inte det.

Ni vet så? Fast också att man råkar vara på jobbet. Med sina chefer och möten och viktiga mejl.

Och ens kollegor gör exakt det man inte vill.

Och man tänker bara, åh gud i himmelen, detta händer inte.

Så öppnar sig marken och tårkanalerna blir som the Niagara Falls, och inte är man vuxen längre utan en så himla liten människa som kollar djupt i avgrunden genom golvet för att inte möta någons blickar och hoppas på att världen inte finns något mer. Herregud, inte på jobbet…

Det var min dag det. Fast med videokamera på i vårt Zoom möte med mina chefer för det är en pandemi men vissa saker förändras tydligen inte. Ja.

På måndag blir jag furloughed.