8 Maj 2020 – dag femtiofyra i karantän

Skäms lite för att skriva det men idag bröt jag mot lagen och satt på social distanserings-distans och drack vin i parken med Seb och Elsie och Rhiannon fast man inte får. Så var det. I’m a bad bad bad person och är också helt okej med det. Min själ och allt jag är och lever för har känts genomskinligt, blekt och borta så jag behövde människor och samtal och skratt och att inte vara så osynlig för en stund.

Och vet ni, det var exakt så förbannat underbart som jag drömt nu i åtta veckor. 24 grader och en sol som känns som en kärlekskram. Och höra någons röst utan att vara burkigt eller se någons ögon utan pixlar. Så. Ahhh, att få minnas lite kort hur det är att leva!

Imorgon skulle jag sett några av mina finaste vänner gifta sig till tonerna av Justice i ett litet slott i norra England. Ungefär nu skulle vi bytt om till cocktailkläder (haha) efter tågresa och hela helgen skulle vara deras och fy i helsike vilken fest det skulle blivit. För så är dom. Och så var vi med innan man var inlåst då…

Scrollar TikTok rätt ofta och kan lätt klassa det som topp tre intressen nu i karantän men alltså smärtan jag känner för alla dessa kids som skulle tagit studenten nu och missar allt det roliga! Klart att dom borde vara hemma och det finns viktigare saker att prioritera men ändå. Det är förjävlig sorgligt att bli berövad så roliga stunder! Oj oj oj, om det varit jag… Ilskan!

Har tänkt på det här rätt mycket på senaste tiden, allt viktigt som borde hänt nu som världen missar. Dom där minnena som man verkligen treasure när man blir skruttig och berest och belevad och säkert lite bitter? Att dom inte händer nu?

Beware of indulgent och lite kladdigt men kan vi ta en tyst minut för alla dom som var menade att bli kära nu, som skulle träffats på något oväntat sätt man knappt tror det är sant när dom berättar, hon som skulle inse att hon gillar tjejer efter att ha blivit upphånglad på en nattklubb, den idrottsstjärna som skulle slå rekord och inser att fan det här är något jag kan leva på, ett barn som skulle lärt sig cykla, en förälder som skulle känt sig oövervinnerlig som lärt sitt barn cykla, hen som skulle förlorat oskulden och det inte var så illa som de farat, den där kaffen med en farmor som skulle bli den sista, och så solen rätt in i själen efter en lång jävla vinter som ger en energi att palla lite mer.

Det här e, en sång för alla dom… Skoja! MEN NI FATTAR. My thoughts go out till alla oss som blir berövade våra bästa år här.

Fast när jag tänker efter så händer ju allt det där ändå, bara annorlunda. Och kanske inte riktigt lika kul. Allt som vi får vara med om inlåsta inomhus ensamma eller tillsammans kanske blir de minnena vi tar fram om tjugo år och berättar mest om för de var verkligen som inga andra vårar? Vad tror ni?

Hur som helst gör vi det bra som kämpar på. Så är det.

En bra grej med livet är hur läckra mina nya glajjor från Chloé är som min vän Nicola designat. 10 av 10. Och tänk va, så mycket repor och kul dom kommer få vara med om i livet.