dashblog logo
Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.
[mc4wp_form id="4288"]

35mm postcards: eight girls & the seaside

Posted on

Olivia på strandpromenadenen i Margate

 

Vi har precis avklarat första helgen i Maj – Storbrittanien motsvarighet till sommarlov. I vilket fall i jämfört med Sverige där röda dagar ligger utrstösslat bland oändliga semesterdagar året igenom. Äntligen har vi tre dagar ledigt och termometern klättrar i höga 20. Det är 16.30 fredag eftermiddag och jag sitter på tåget med sju brudar och nästan resten av London. Vi ska alla till havet. För vid havet – so I’ve been told – suger inte livet! Där finns barn i solglasögon, ögonlock mot horizonten och flera ursäkter att bara sitta och sippa på färgglada drycker medan kinderna svider.

Helgen i Margate börjar inte direkt dåligt, om man säger så. Det första vi ser är hur folk liksom rider på ponnyhästar i det guldglittriga vattnet ut mot solnedgången… 

 

Jag, Olivia och Meagan vid the seafront. Främligen som fotar stor bokstavligen i vattnet.

 

Ostron på Buoy & Oyster. Åt 8 stycken, thank you very much.

 

Bubbelvatten och Rimas rumpa i vår airbnb

 

Som 26-årig kvinna i medelklassen är det tydligen obligatoriskt att ingå i en bokklubb. Oh boy, jag har varit fördomsfull mot hela den konstitutionen men jag måste säga att jag älskar det. Att skapa en helt ny kompisgrupp av folk (girls) som inte känt varandra innan är så ovanligt. Någon av oss hade fått den briljanta idén att hyra ett stort hus vid havet – för att vi är bäst – and we made it happen – av samma anledning.

Även om jag typiskt blir mentalt utmattad av att spendera all min vakna tid med så mycket folk utan ensamtid, så var detta yum. Några sov middag i två timmar medan andra (jag) satt på nedervåningen och lyssnade på Drake i solnedgången.

 

Ena halvan av bokklubben. Här på cava-stopp!

 

Jag och Meagan på balkongen. Meagan utslagen men festsugen i soffan.

 

Att en röd liten prick kan göra en så blödig va?

 

När natten kommer är den mild. Havet blåser in i gränderna och hela byn stänger innan midnatt. Förutom gaybaren såklart. Gaybaren i singular för att det är den enda som finns. Under ett upplyst GAY i versaler sitter fotbollsmän och dricker pints och vill inte betala inträdet på £3 men gör det ändå för resten är stängt.

Vi dansar till mashups av Cher och Little Mix, drinkarna kostar £2.50 och Olivia skrattar så mycket att nattens dragqueen drar upp henne på scen. Slutligen hamnar vi på vardagsrumtgolvet med hämtpizza och lyssnar på soundtracket till the OC tills 3am. När vi vaknar dagen efter hör man vågorna utanför.

 

Meagan, Nat och Liv på Margates enda gaybar som var allt vi drömt om

 

Tack havet, för den här gången. Jag saknar dig jämt.

 

PS! Margate är helt klart värt hypen. Gulligaste gatorna, otroliga restauranger och fylld av små butiker som man nästan har råd att köpa något i.

A room with a view

Posted on

 

 

 

 

 

Nu. Äntligen bor jag och Daniel ensamma. Bara vi i en tvåa vid en park i Hackney som är så fin att jag inte står ut. Det är sol överallt hela tiden som gör att det syns att vi inte dammsugat sen vi flyttat in. Men hörrni, till och med stöket och tvätten ser fin ut här för allt är vårt och ingen annans.

Just nu sitter jag i bh och dricker vitt vin med alla fönster öppna för det är sommar i London och jag bor inte med någon annan än min pojkvän. 29 grader både igår och idag och alla Londonbor har vaknat till liv, avfrostats och ligger pirriga av solsting och prosecco på varenda gräsplätt i stan.

På tal om att sitta i bh i köket. Herregud vad jag stått ut med att dela utrymme inser jag nu. Igårkväll lagade jag mat med en svensk podd i högtalarna – bara det! Inte behöva oroa sig för noise polution för några flatmates inte. Och disken – den kan stå framme! Och ingen är i soffan när jag vill lägga mig där! Och varenda gång jag öppnar en skåpdörr så ligger BARA mina grejer där. Orörda!

Sju år. Harry Potter har nu bekämpat Voldemort. Och nu ska jag ut och dansa hela helgen.

Analogue diaries: March 2018

Posted on

Mars är slut och med April verkar också våren kommit till London. Äntligen va. Jag är knappast den enda som tjatar om hur jag vill ha ljusa kvällar och ljumna dagar, men du – det känns som magi att den faktiskt kom i år igen. Igårkväll avslutade jag jobbveckan på en soldränkt bakgård till en pub där alla stod i uppknäppta jackor eller till och med t-shirts. 17 grader är det ute och om exakt en vecka möter vi freaking våren i vår nya lägenhet. Vårt vardagrum/kök har två fönster som ser ut på parken och jag längtar tills alla nätter där de kan stå öppna för att släppa in sommaren. Vår lägenhet. Kan knappt tro att det är sant.

Tack mars, för den här gången. Jag längtar inge direkt efter dig, men du hade absolut något ändå. Såhär såg mars månad ut genom min analoga kamera.

 

 

Precis när vi kommit tillbaka från Vietnam spöregnade det i minst en vecka varje dag och varje natt. Regnigaste mars jag upplevt i London. Man skulle ju kunna tro att jag efter sju år införskaffat mig ett paraply, men icke.

 

 

Massor av söndagar (och andra kvällar och dagar för den delen) spenderades på puben. Det är något speciellt att sitta inne i en glödande pub med rinnande kondens på fönsterrutorna och ett väder som säger att det är okej att inte göra någonting annat än att bara sitta precis där du är.

 

 

 

Daniel och jag hade inte sett Olivia och Jared sen mitten på Januari för de spenderade fyra veckor i Jareds hemland Sydafrika precis innan vår semester i Vietnam. På måndagen när de åkt så satt vi alla redo med mobilen i väntan på news, och tillslut kom det! Olivia hade sagt sa till Jared på något otroligt ställe med utsikt över halva sydafrika. <3 Så snart blir det bröllop. Tycker att alla mina kompisar borde gifta sig genast.

 

 

Söndagen efter hade vi anordnat en överraskningsbrunch! Sjutton vänner runt ett bord, god mat och bloody marys. Borde vara standard varje helg.

 

 

Ingen hade försagt sig så lyckad överraskning! Båda grät. Orkar inte, så gulliga.

 

 

Blev rätt mycket takeout också. Mest för att jag saknade maten i Vietnam något otroligt! Men nä, det är inte samma sak i London. Kommer vara på jakt efter lotus leaf sticky rice föralltid nu…

 

 

Efter ännu en regnig pubnatt tog jag dubbeldäckaren upp till Hackney med min knäppa och alldeles strålande Meagan. Så glad att hon anställde mig för 18 månader sen. Nu är hon inte längre min chef, men definitivt en av mina bästa vänner. Den här natten hade vi hade dragit jackpot med biopopcorn i påse och öl som färdmedel.

 

 

Dränkta både utanpå och inuti röjde vi runt på några nya barer i Hackney. Otroligt behändigt att kunna bo kvar i samma område och så ändras alla restauranger och barer emellanåt. Också otroligt behändigt att jobba med någon du också vill hänga med när jobbet tar slut. Har aldrig tråkigt.

 

 

Den här bråkstaken var också där och röjde med oss.

 

 

När regnet slutade så snöade det istället. I veckor. Och ja, jag vet att i Sverige är det rätt standard med snö i mars, men i London får vi max två dagar snöfall per år. Och aldrig i mars!

Min kompis från Los Angeles var fullkomligt till sig när vi hade snöstorm. Medan resten av oss himlade med ögonen tyckte hon som aldrig sett snö att det var det mest magiska hon sett. Men ja, mars tog kål även på henne. “I get it now, Linn. I hate snow. I don’t want it any more, I can’t.”

Men det här är inte hon, det här är Olivia och hon är från Kanada och där gråter man inte över några snöflingor inte.

 

 

Men var drar man då när vintern aldrig tar slut? Jo, till puben.

 

 

Och så äter man chips och dricker dark & stormys på vardagsrumsgolvet tills klockan blir morgon.

 

 

Tur att jag känner så många i London under en sån här lång vinter. Till alla er som flyttat hit eller till någon annan ny stad under vintern vill jag bara säga – bra jobbat ni, för nu vänder det äntligen! Nu kommer gatorna och bakgårdarna och marknaderna och uteserveringarna vimla av människor att lära känna, bråka med, inspireras av, undvika och hångla upp.

sun showers på chatsworth road

Posted on

 

Det är måndag på påskhelgen och jag sitter i vår soffa och försöker planera vår flytt nästnästa lördag. I London har det regnat i nästan en vecka, och innan det snöade det fortfarande. Våren är sen i år, och det känns som om världen behöver ljuset och värmen mer än någonsin. Correction: jag behöver ljuset och värmen mer än någonsin. När jag flyttade hit den 16de Mars 2011 var det jeansjacka och 18 grader! Olivia och jag sprang som vildar runt på ett soligt Brick Lane och tänkte att allt vi hört om London var en lögn. Kan fortfarande hålla med om att det här med att “det regnar jämt i London” är falskt. Tydligen har London 109 regndagar per år men Stockholm har också runt 100! Hujeda mig, kämpa på kompisar.

De här bilderna tog jag i onsdags på Chatsworth Road när det spöregnade i solnedgången. Sun showers. Vad heter det på svenska? Solblandat regn? Förbannat fint i vilket fall. Kände mig nästan lite emotionell att lämna vår gata, fast att vi bara flyttar tio minuter bort. Kan inte bärga mig nu.

 

 

Det är två år sedan vi flyttade in här och fast jag lyckats bocka av nio lägenheter under mina sju år i London så glömmer (förtränger) jag hur mycket fix det blir. Speciellt om en bor i en flatshare, för som i vårt kontrakt så måste vi hitta någon att ta över vårt rum. Vi har haft flera visningar och massor intresserade, men sen är det också våra flatmates som ska gilla dom *eye roll*.

 

 

Men annars är det ju mest bara kul. Jag köper drop leaf bord i teak från Facebook Marketplace, 50-talsstolar från Gumtree och marockanska ullmattor från Schpock. Har också insett att jag är otroligt ounik i min smak på inredning. Tydligen är halva världen ute efter samma mid century modern cosy bla bla bla. Men hörrni! Det gör ingenting alls! För då langar H&M Home billiga varianter för en budgettjej som mig.

Tänk va, att det bara kommer vara jag och Daniel nu. Vårt stök, våra räkningar, ingen att skylla på eller kompromissa med. Då kan det fan få regna fram tills 2019.

homecoming, storms & news news news

Posted on

Your girl på tunnelbanan tillbaka till London town! Efter 15 timmars flygning och med en grilled cheese i handed. Herregud vad fräsch, I know.

 

Hur mår ni? Håller ni ut i senvintern? Det är onsdag och lite mer än en vecka sedan Daniel och jag kom hem från Vietnam. Fasiken, det landet tog mig helt med storm. På flera olika sätt. Och i några inlägg framöver ska jag berätta allt om varför och vad vi hade för oss. Men vi lämnar det nu för jag kräver att den storyn berättat med matchande foton tagna med min nya analoga kamera.

Jag reste föresten bara med den och fyllde fyra rullar 35mm film. Att resa bara med en analog kamera är att resa på ett annat sätt. I vilket fall för någon med en besatthet att dokumentera. Även det ska jag dela med mig av i ett annat inlägg för – oh boy, have I got loads to say about that. Något jag kan avslöja är att jag inte kan bärga mig att visa fotona för er.

Men nu då, i detta inlägg? Inte bara ska jag sukta om vad som ska droppas i framtiden. Nä, jag tycker vi kör en liten run down av virvelvinden som var min första vecka tillbaka och helt otroliga fucking news!

 

 

Om du följer en endaste person på internet som bor i Storbrittanien så kan du inte ha undgått att the beast from the east drog in över denna ö förra veckan. Det var kaos. Inga tåg gick, mitt kontor hade 30% av arbetsstyrkan inne och vår chef sa att om det fortsätter såhär kaosigt – ja då får alla gå hem och min flatmate fick ledigt hela veckan(!) från jobbet. Mind you – vi snackar alltså dessa otroliga tre-fyra cm snö som ni ser på bilden ovan.

 

 

De här fotona tog jag på vägen hem när jag jag blev hemskickad pga snökaos. Gotta love UK.

 

 

Såg ut såhär. Förkyld, stressad, rödfrusen med typisk mössrufs och uppklädd. Älskar att klä upp mig varenda dag. Ju mer skit jag mår, desto snyggare klär jag mig.

Veckan tillbaka hade jag en hög jobb att ta upp. Och dessutom fick jag reda på att på tisdagen – dagen efter att jag kom tillbaka – skulle jag få min första egna anställda! Alltså en person som jag ska vara mentor åt, lägga upp en arbetsplan och mål till som ska hjälpa mig åstadkomma underverk på jobbet. Är så glad. Hade alltså intervjuat henne för en annan position innan jag drog men visste inte om hon tackat ja till positionen vi istället erbjud. Så nu är hon här! Väldigt spännande och svårt att vara manager. Hoppas verkligen att hon kommer tycka det är kul.

Och så till the biggest news ever. Jo, det är så att även om jag varit m.i.a. på sociala medier så har jag haft fullt upp varenda kväll. Daniel och jag har nämligen *drumroll* made a baby! Skoja. Vi har letat lägenhet! En att flytta in i bara vi, utan flatmates – bara bara bara han och jag.

Och i lördags mellan en hörnlägenhet som på riktigt hade en död mus på golvet och en tvåa där sovrumsdörren inte gick att stänga pga sängen tog upp exakt hela rummet. Ja mellan sånna upplevelser så står Daniel och jag utanför en liten trappavsats och hånglar när den fyrtionde mäklaren vi träffats anländer tjugo minuter för tidigt. Måste vara ett bra sign tänker jag. Vi klättrar upp till andra våningen och stiger alltså in i en liten lya där jag på riktigt squeals när jag kommer in. We need to live here, Daniel, viskar jag genast. Och så plötsligt sitter vi på en tvåa med fönster ut mot parken. Som bara är vår och ingen annan. Åtminstone snart, så håll tummarna. För referenser håller på att gås igenom och sen så, SEN så är den vår. Perfekt tills att snön smält bort, för krokusar sticker upp ur jorden nu. Kanske att våren är här?

 

a bloody book club (& en förjäkla bra bok jag läst)

Posted on

Tydligen blir ju 2018 året då jag strävar efter att *live a little*. För mig betyder det mindre digitalt, mer spontanitet och mer långsamt. Meagan, min stjärna i livet och även kollega, gav mig ett exemplariskt tillfälle för detta när hon vid årsskiftet bjöd in mig till en bokklubb hon skulle starta. Jag är i princip en sån som tackar nej till allt som händer på vardagar. Då har jag en permanent dejt med min soffa, någon såsig middag och så Daniel. I den ordningen. Det blir så när jag sällan är hemma innan sju, sällan ätit innan halv nio. Men här var jag den första i whatsappgruppen som ba YES TAKE ME I’LL PRINT US T-SHIRTS & BRING CHEESE. Ja, att spela svår har aldrig varit min starka sida.

 

 

I onsdags var vår första träff. Det var nervös stämning pga kände inte alla men visste att flera liksom pluggat himla litteraturvetenskap och jag kan knappt engelska i jämförelse och har aldrig varit i bokklubb. Och det här med bokklubbar – är det inte lite pretto? Lite typiskt kulturelit att sitta med vida byxor och analysera meningsuppbyggnader i klassperspektiv svingandes en halvdyr malbec? Är jag en sån nu. Egentligen hann jag inte tänka så mycket för läste ut min bok på trappsteget utanför medan jag väntade på att Meagan skulle öppna porten. Och utan pretton i umgängeskretsen är det som tur är svårt att hålla uppe en prettostämning.

Och Engelskan gick bra förutom när jag skulle beskriva en ytlig orgasm och inte var säker på var klitta hette på engelska – is it called the clit? Meagan va så jäkla cute och ba since I’m the one who forced you all to be here tonight I feel nervous as fuck that you’ll hate it so please get drunk on wine so you’ll forget. Och så hade hon inte bara förberett frågor om boken utan också lagat en vegetarisk version av Sloppy Joes, eftersom att alla utom jag var nordamerikaner och de älskar tydligen det. Skulle kunna beskrivas som köttfärssås i hamburgarbröd – dvs asgott.

Och håll i er, men nu blir det cheesy men det är något med att sitta en ruskig februarinatt med minusgrader utomhus och tända ljus och comfort food framför sig, uppkrupen i en väns soffa med ett glas vin i handen och den andra instoppad mellan boksidor för att läsa upp ett oviktigt stycke. Alltså agh, prettotanten i mig ba frodas och lever och all is well – du är välkommen.

När jag tog bussen hem vid elva var jag så besviken på att det redan var slut.

 

Och även om jag är långt ifrån att uppfinna hjulet här så måste jag verkligen säga att bokklubbar har något. Visst – vi kan inte utesluta att det är för att jag börjar bli äldre, men också nej. Det känns som att det är något i tiden, att fasiken vad less världen är på att scrolla, på att passivt låta ännu en säsong rulla förbi på Netflix utan att en ens kommer ihåg vad huvudkaraktären heter. (Side note, men alltså det här händer mig hela tiden. Och då har jag hängt fler timmar med dom karaktärerna de senaste veckorna, än mina himla kompisar?! Vad är det?) Jag vet inte, men det känns i luften. Att folk picklar gurkor, går keramikkurser, blir hobbybotaniker med sina lägenhetsdjunglar.

Det kan också ha att göra med att vi läste Touch av Courtney MaumEn roman som handlar om en trend forecaster som jobbar med ett stort tech företag för att förutspå framtida produkter och tjänster. Sloane är närmare 40 och har blivit en ikon för kvinnor som väljer karriär före familj och har gett ut rapporter med titlar som Having kids is eco terrorism. Sättet hon granskar världen på är fängslande och stannade verkligen med mig. Den fick mig att reflektera och känna in min miljö på ett så otroligt nyttigt och obehagligt sätt – jag älskade det! Och herregud vilka himla diskussioner vi hade. Om framtiden, om att bli förälder, om att ha föräldrar, om sociala medier, om närhet. Vill att varje person i hela hela hela världen läser denna på en gång. Se bara till att ta dig igenom de första 50 sidorna som är lite sega.

Vi väljer böcker efter rekommendationerna från Bellatrist Book ClubHar ni hört om den? Jag hade inte men alltså wow. Det är ett initiativ startat av Emma Roberts och Karah Preiss som lyfter otroliga böcker (från massa nyutgivna kvinnliga författare) och alla alla alla verkar så bra. In och titta om du är okej med att läsa på engelska!

Och glöm inte – embrace your inner tant. Tydligen bästa sättet att leva lite mer. Om sju timmar sitter jag på ett plan till Vietnam. Det ni!

 

Woo-stuh-sher

En stor anledning till att jag tog min paus från allting internet i höstas var för att jag kände att jag i princip gick miste om livet, min ungdom, allt som händer utanför fönstret. Istället gick massor av min tid till att skapa saker för appen jag jobbar för, för mitt eget företag och för alla mina kanaler. Och sånt är också kul. Men livet är roligare. Och content är bara kul att skapa om det utgår från riktiga livet. Formler och tags och trender är en bra grund att stå på och ett bra sätt att växa snabbt, men jag vill skapa sånt som är jag och let’s be real here – jag är värdelös på att låtsas vara någon annan så att…

Istället vill jag kunna se på den här platsen som om det vore min klippbok, ett album som kapslar in det som är jag 2018. Sånt jag är med om, sånt jag funderar på, saker som gör mig förbannad, saker jag vill. Det ska vara mer liv och mindre polerad yta och mindre snabbkomsumerade inlägg. Det syns så tydligt, tycker jag, när någon slängt ihop ett inlägg “för att publicera två om dagen”. Mycket det här är för er. Slit och släng och något de flesta scrollar bort. Och så stressigt för den som behöver producera det.

Jag tänker att det finns en anledning till att författare debuterar så sent. Såklart för att det tar ÅR att lära sig att skriva bra. Men också – vi måste ut och uppleva saker, göra bort oss och missa poängen helt flera gånger om innan vi kan luta oss tillbaka och sätta fingret på vad som egentligen hände. Vi måste ha något att berätta.

Så förra helgen var det precis det jag gjorde – jag drog ut för att live a little. I Worcester närmare bestämt.

 

 

För ungefär femtontusen sekel sedan, när jag och Daniel vaknade upp i samma säng för allra första gången. Då drog jag på mig mina skinnbyxor och stal en tops från badrumsskåpet för att städa upp det värsta av lördagsmaskaran. En våning ned dånade the Smiths ur högtalarna och ut över det vackraste vardagsrummet jag sett i London, och där i en röra av oljefärger, halvfärdiga canvaser och penslar i olika tjocklekar träffade jag Alex för första gången.

Alex och Veronique hade dejtat i några år vid det här laget och sen ett år tillbaka var de alla tre flatmates i ett fyra våningars town house på Spitalfield’s Market. Jag skröt om det redan då. Hur jag vaknade upp i ett slott som säkert var värt flera miljoner pund (och om det inte var sant då är det garanterat sant idag) när jag själv delade säng med min vän i en håla full med kackerlackor.

En fördel med att bli äldre är verkligen att ens vänner blir bara bättre på att anordna festligheter. Och det bästa de senaste åren är att många slår på stort när de fyller 30. Jag hoppas att det säger mycket om att vi går in i en tid av storslagna arrangemang än att det här är sista smällen. Nu var det just Alex 30-års fest och vi var 30 stycken som begav oss mot Worcester i Worcestershire (äh men alltså I know…). En liten by utanför Birmingham där Alex växte upp som han påpekat åtaliga gånger så uttalas det (fullständigt orimligtvis) Woo-stuh och Woo-stuh-sher.

 

 

Allt var så engelskt överallt hela tiden under hela helgen. Efter en roadtrip med Seb och Gin från London checkade Daniel och jag in på ett rum på den mest brittiska B&B. Tänk tweedsoffa, heltäckningsmatta, den där otroligt dämpade nyansen av beige-grön på exakt allt och detaljerade tapeter med landsbygdsmotiv. Det första jag gjorde när vi kom in var att sträcka armarna rätt ut och snurra runt i cirklar. “Daniel, the room is freaking massive. I can spin around without touching a single thing!”. Storstadskids much?

 

 

Kvällarna var mörkare än jag minns att de någonsin varit. Landsvägarna blötbruna med nakna häckar men utan någon belysning. Och så ljuden – absolut ingenting. Om det inte varit för att jag delat säng med Daniel hade jag nog trott att jag tappat hörseln. Vi fyllde dom med stökiga middagar med farbröder och barndomsvänner utmed ett långbord. Det kändes mer som ett av husborden i Harry Potter där maten aldrig tar slut och ingen inte pratar i mun på varandra.

Finaste var ändå att se Alex bredvid sin mamma när vi var på Afternoon Tea i deras 1600-talshus. När en bor i en stad som London, som så få jag umgås med faktiskt är ifrån, så är det sällan man får lära känna sina bästa vänners familjer. Varenda gång det äntligen händer så är det som att få ett till kapitel om den personen, för hur lite vi vill att våra familjer säger om oss så gör det massor det i mina ögon. Vare sig man är kopior eller motsatser. I det här fallet var Alex och hans mamma kopior, och helt plötsligt föll så mycket på plats.

 

 

Han lyckades få oss stadsråttor att bestiga ett mindre berg, i faux fur och dr martens, but still. Kan ni förstå att vi var så högt upp att vi var INNE I ETT MOLN? På riktigt. Daniel och jag firade med att hångla. Sen gick vi ned igen och då var det klart igen. Jag var stolt och sugen på en öl.

 

 

Säga vad man vill om England, men hur mysiga är inte pubarna ändå? Speciellt efter en regnruskig dag utomhus. Här med Daniel och Gin.

 

 

 

Alex, som är den mest brittiska person jag vet, hade bokat in exakt allt av de mest brittiska aktiviteterna för oss under helgen. Söndagen var den jag varit nervös över, för då skulle vi och skjuta lerduvor. Tidigt på morgonen samlades vi på ett av alla blöta fält för en kopp te, 50 kulor(?) och en snabblektion i skjutvapen.

 

 

 

Det visade sig att efter att jag fått hjärtklappning av ljudet och ångrat att jag sagt ja, så var jag otrolig på att skjuta flygande lerobjekt på grå himmel. Kan bero på att jag kan vara den mest tävlingsinriktade jag känner. Vägrar förlora.

Så drack vi champagne, åt chips och trekantsmackor i en dunge.

 

 

Jag kan knappt tänka mig något mer annorlunda än mina vanliga helger. Landsbygden suger musten ur en och ändå har jag aldrig känt mig så utvilad. Men jag var glad att komma in till stöket som är London, fast ännu gladare att jag spenderat helgen utan att kolla på en datorskärm alls.

Hoppas ni gillade det här inlägget, även om det var lite längre och kanske inte lika det här hände och då gjorde jag det. En blanding, en mix, helt enkelt. Är mest glad att jag orkar bära med mig digitalkameran ibland ändå.

 

firmafest för One Way Ticket

Posted on

Ni vet väll att jag har en podd? One Way Ticket heter den och jag och min baby Frida snackar om allt dumt och kul det innebär att flytta och bo utomlands.

I helgen var det firmafest här i London och Frida flög över så vi kunde härja runt både på pubar och i excel-dokument för att planera året. Det var så jäkla regnigt och så jäkla awesome. Älskar oss.

 

 

Den här tog jag på Frida med min point-and-shoot kamera jag börjat bära med mig istället för en digital. Här försöker vi hitta Golborne Road i Notting Hill och hela världen var freaking gyllene. Vi gick fram och tillbaka på förbannat kalla gator, bad folk ta kort på oss, drack vin på en italiensk restaurang med romantisk stämning delux och sen gick betonghårt in för att upptäcka olika typer av gindrinkar i västra London.

 

 

 

Kan inte komma över hur gulligt det är att Daniel och Frida är så bra vänner. Trodde att ingen skrattar så mycket åt Daniels skämt som jag – but little did I know, för japp, där har vi Frida. I ett virrvarr av godispåsar och intorkade nudelskålar vaknade vi upp på mornarna. Frida på madrassen på mitt golv där hon gärna kan stanna för resten av året.

 

 

 

Den här gullungen har jag alltså känt i hela mitt liv. And look at us now. Det har inte varit något långsamt *chill* när vi hängt direkt, utan från sju års ålder producerades det tidningar, koncerter, kriminaldraman, noveller – todo. All inspo och driv kommer på en gång när vi är i samma rum. Känns som en ganska naturlig övergång att starta något slags imperie efter att ha jobbat ihop ett halvt liv nu då. We shall see.

 

 

Frida filmade skiten också, eller jag filmade åt henne när jag var full. Bananas och beautiful.

 

Hörs i podden baby. <3

Darling 2018

Posted on

 

Hej alla halvgalna, gulliga, smarta personer. Hoppas att ni haft en smashing start på 2018, att januari varit lättare än ni trott och att mensvärken varit snällare än vanligt. Det har gått två hela månader sedan mitt sista inlägg – madness – och ändå har varenda kommentar som trillat in här bara varit vänlig. Först måste jag bara säga tack för det. Tack för alla råd och all pepp ni gett och tack för att flera av er tagit över lite den roll jag haft här inne och berättat om vad som händer i era liv. Fasiken, ni är en bra bunt ni.

2017 var ett år som går att sammanfatta som utmattande. (Gud, hör ni hur långt ifrån tonåren jag kommit eller?) Det tärde mycket på mig och efter sommaren orkade jag inte längre. Egentligen var det nog 2016, 2015, 2014 och säkert några fler av åren innan som tog hårt. Och så blev 2017 året då jag karatekickade igen dörren och ba STAHP I LAGENS NAMN. Jag kände mig som en tom himla shampooflaska som ba pyste ur luft. Puuhhft, pufffthhh, puhhf. Så. Jag hade säkert kunnat stå och klutta ut små droppar ett bra tag till men det blev stopp. För det fanns inte ens en gnutta liten bit jag ville ge mer. No can do. Och så sa jag nej. Eller egentligen sa jag ingenting, jag bar ghostade allt som hade med internet att göra.

Förlåt för det.

Men också, heja oss som gör som vi vill, gör sånt vi mår bra av.

Jag har inte riktigt bestämt vad den här platsen ska få vara 2018. Men efter att ha ändå gått och tänkt på och ofta saknat att sitta om kvällen och knappa på tangenter och redigera foton och skapa små små berättelser om vad som händer i min omvärld – ja, då har jag bestämt att den ska få fortsätta finnas i allra högsta grad. Den här dotcom-eran inte är slut! Jag har så mycket dumt att säga och roligt att berätta innan jag är redo att helt försvinna från radarn. Men jag har vuxit och mognat (hej världen) och därför har jag vuxit ur saker jag skrivit också. Mer om det i ett annat inlägg dock.

För att det inte ska gå två månader till nästa så avrundar jag här och säger åt er att kika in senare i veckan. För japp, minst ett inlägg i veckan kommer det bli framöver. I nästa ska vi kika på hur jag gjort och vad jag gjort när kameran varit avstängd och internet bortkopplat. När jag varit bara Linn. Eller vafan vadå bara – hon är rätt najs, den bruden. Och London likaså.

 

Vi avslutar med en bild på en solnedång över tegelhusen i London Bridge, för sånna har jag prickat av en hel del av. Och freaking Prince, såklart. Nu jäklar.

 

my 26th birthday – bar crawl, sake & “ughh, another scorpio”

Nu hörni ska vi kolla på vad som hände när jag firade kanske världens bästa dag på året. Yeah girl, you heard it – min födelsedag såklart.

I en stad som London bor de flesta rätt trångt, eller med många. Jag och Daniel delar till exempel ett, förvisso stort, hus med tre boys. Vid vissa tillfällen är det guld, men ibland blir man ju lite osugen på att bjuda över folk på stor middag eller häng när andra ska röja på samma våning. Som tur var känner jag ju en hel del som antingen jobbar på eller äger barer i London och såg till att utnyttja detta till fullo på min bday. (Vad annars är poängen hallå?)

Daniel och jag började kvällen med ost, vin och Lionel Richie hemma i vårt rum. Hur sjukt är det inte att personen jag kommer bäst överens med i världen är en sex år äldre man uppvuxen på andra sidan jorden? Otroligt. Kan liksom inte släppa det.

Sen var det dags för en Uber tvärs genom Hackney taill det bärnstensfärgade Shep’s nere i Haggerston där jag bokat bord för +12 personer. Har tipsat om Shep’s förr, men har ni missat det så in och läs. Det är alltså en nyöppnad bar som serverar Koreansk mat och ostron, dvs livets kombo, och ägs av min vän Annie’s man Shep. De öppnade för bara några månader sedan och är en bloody success redan. Boka bord och gå dit!

Vi hann dit till happy hour och beställde öl+shot för £6.

Kolla gulligt födelsedagsbarn.

Jag såg till att beställa allt som är gott dvs ostron ostron ostron och så kimchi, dumplings och corn fritters på det.

Allt eftersom att folk började droppa in slutade jag ta foton. Vi stod i vilket fall kanske sexton personer inklämda i ett hörn och konverserade stort med chopsticks i händerna och whiskey sours på baren.

Efter några timmar var det dags för nästa ställe, tre dörrar längre ned, nämligen en ny sake bar som öppnat. När Lovisa tog den här bilden gick två män förbi varav ena sa “Ughh, another Scorpio.”. Det tyckte jag var kul. Skorpioner har verkligen ett bad rep. Känns som Slytherin av stjärntecken.

På Sake-baren var vi jobbigast och mest magiska på hela stället och mirakulöst nog var vi i princip de enda också. Bartendern blev kär i hela bunten, bjöd på shots och spelade svenska och kanadensiska hits medan vi sjöng med, spillde och skrev med vita pennor på dörrarna. Kom ihåg att jag stannade upp en kort stund och tänkte för mig själv att “Om jag hade varit någon annan än mig själv så hade jag fan skämts ihjäl nu. Tur att jag vet bättre.”.

Vid ett var det dags för en ny bar och denna gång Birthdays där Annie hade sin dj-natt Night Dreams. Den är en gång i månaden och full av hiphop, r’n’b och söta dudes, så rekommenderar alla att gå. Vi dansade tills jag kände mig gammal (typ vid halv fyra) och insåg att det är fortfarande min födelsedag och jag får göra vad jag vill. Så då tog jag med Daniel hem i en uber för att laga grilled cheese sandwiches och sen somna i min nya pyjamas.

Bar crawls är livet, och mina fucking vänner är så jäkla guld. Älskar dom, älskar London. Nu är jag 26 och mogen som ni hör. Opa!

Tidigare födelsedagar:
2016 var det storm i London och jag hade hemmafest där jag bjöd alla jag kände
2015 bokade jag upp en halv pub i Hackney och fick se mina vänner slira runt till Justin Bieber
2014 fixade Daniel en överraskningsfest till mig

Trenbolone acetate buy in usa online Legal primobolan depot online in usa Legal Anadrol in Australia Trenbolone acetate cycle for sale Proviron injection price Arimidex oral Trenbolone acetate dosage RMI | Retail Motor Industry Organisation Human Chorionic Gonadotropin results Winstrol Depot for sale