dashblog logo
Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.
[mc4wp_form id="4288"]

nytt jobb & ny podd

Hej ni! Nu sitter jag i nya kläder och dricker rödvin till soundtracket av Big Little Lies. Kan det vara det bästa jag sett någonsin? Tätt följt av The Handmaid’s Tale då. Och Peaky Blinders och kanske även Westworld. Snart ska Daniel och jag till Saboune och äta pizza. Ute är det vargavinter utan snö. Ändå lite mysigt.

Först vill jag säga tack tack tack för all respons på mitt inlägg om 25 saker jag lärt mig som 25. Ni är så jäkla amazing. För det andra – vilken tyst vecka det varit här! Men vilken livlig vecka det varit för mig. Jobbar på så roliga saker just nu och hinner dessutom prioritera mitt privatliv.

Först, kan vi bara uppskatta ur gulliga Moa och Frida är på sista bilden här. <3 Tog den när jag var i Stockholm i Oktober.

På jobbet då. Jo, det är så att jag bytt jobb! För er som missat jobbar jag alltså på en app. Att jobba på en startup (litet företag) är så jäkla kul och förjävla jobbigt. Man är i princip alltid ett steg ifrån att erövra världen eller gå i konkurs. Den sista tiden har varit sjukt jobbig. Men efter massa övertygande och en ny round of funding ska vi strukturera om på mitt jobb och anställa massa nytt folk! 18 stycken! Det är fler än vad vi är nu totalt. Jag har därför tillsammans med min kollega fått uppdraget att starta upp ett content department. Blir typ rörd för det är mitt drömjobb. Vi ska alltså ansvara för att lägga upp hela vår strategi för vad vi ska skapa, bestämma över form, språk och känsla för ALL text och bild, och dessutom ska vi anställa en egen liten styrka. Otroligt. Är så glad.

Annars då så spenderar jag en hel del tid på facetime eller över sms med Frida. Är så glad över henne. Är så stolt över oss. Efter en månads planerande släpper vi säsong två av vår podd på torsdag! Och woah, en hel del har hänt där. För det första så har vi bytt namn till One Way Ticket. För från och med nu så kommer podden spetsas och handla om allt det som händer med en innan och efter man köper en enkelbiljett utomlands. Vi kommer dela med oss av erfarenheter och tips när det kommer till alltifrån hur man klarar av att säga hejdå till mamma, till hur man hittar rätt boende, hur man bäst raggar på engelska eller vet om det är dags att flytta hem eller inte. Vi har ju bott i tio städer sammanlagt och får otroligt många frågor på det. Jag vet att många av er som läser antingen bor utomlands, har bott utomlands eller är sugna på att prova på det i framtiden. Vi kommer täcka allt det som ni mejlar om, så in och lyssna.

Här är en av tre blooper videos Frida klippte ihop till vår instagram.

Vi släppte trailern i torsdags och den har blivit så väl mottagen! Det kommer hända så jäkla mycket runt omkring den, så håll utkik på vår Instagram @onewayticket.podcast

Nu ska jag iväg. Hoppas du mår bra var du än sitter och läser det här.

25 saker jag lärt mig av att vara 25:

Idag har jag levt i 26 år. Heja mig! Och heja mina föräldrar som också fick mig när de var 26. Känner spontant att det sista jag varit redo för är en unge just nu. Men något som mina föräldrar lärt mig är att man sällan är redo för något – ändå så ser man till att klara vad som än kommer mot en. Med bravur dessutom!

I kontrast till typ resten av befolkningen känner jag noll rädsla eller ångest över att bli äldre. Känner mig otroligt ung och liten fortfarande och välkomnar fasiken all visdom och erfarenhet livet har att erbjuda med öppna armar. Har sagt det förr men jag tror verkligen att även om jag varit förbannat bra på att vara ung så kommer min prime time vara kring 50-60 någonting. Vilket betyder att allt för tusan bara blir bättre.

Tack för det här året. Har lärt mig massor och ändå så himla lite. Av det som faktiskt fastnat i min coola hjärna tänkte jag dela med mig av 25 saker jag lärt mig av att vara 25:

1. Absolut ingenting roligt händer efter 4am som är värt bakfyllan. Gå hem! Jag har bemästrat denna skill bra mer detta år än någonsin, men har tydligen bra mycket mer att lära med tanke på att jag kom hem 7am i söndags.

2. Torrschampo gör livet mycket lättare att leva. Speciellt för alla med lugg.

3. Har så förbannat jäkla tur som hittat en människa som Daniel. Han som till och med är så jävla het utan en tand! Som får mig att skratta varenda himla dag. Och det är så viktigt att visa det, varenda dag. Genom närhet och överraskningar och komplimanger och skratt och intresse. Ska fan inte slarva bort honom för han gör mig så lycklig.

4. Använd dina favoritkläder flera dagar på raken. De kommer inte alltid vara favoriter så passa på.

5. Riktiga vänner förstår. De förstår att man kan axla olika förväntningar vid olika stadier. Ibland får man vänta ut, ibland får man prata ut, ibland får man ställa alla krav och ibland får man bara ha överseende. Alltid får man fan stödja, fråga och förlåta. Och ibland är det bara så att olika tider i livet kräver olika typer av vänner.

6. Hårband och scarves är så kul. Även örhängen och allt annat som är extra. Vill bli en julgran.

7. Att aldrig köpa fula saker, även om de är praktiska. Det har sparat mig massa pengar i år. Det har även sett till att allt sånt som vanligtvis är fult i ett hem istället känns personligt. Har hittat känslor jag inte visste att jag kunde ha för exempelvis en vattenkanna, en sax, en vit t-shirt.

8. Att lägga pengar på att gå till frisören är så jäkla värt. Har aldrig känt mig så snygg någonsin.

9. Att säga förlåt. Även om det är år för sent så gör det. Tydligen går det mest oväntade att laga även efter lång tid.

10. I kontrast till punkten ovan har jag lärt mig att inte ursäkta mig själv lika ofta. Misstag jag gör, saker jag säger som låter töntiga eller bara det faktum att jag existerar. Jag är jag och får ta plats även om det blir stökigt eller ovant eller andra inte gillar. That’s on them.

11. Jordnötssmör på allt. Tog mig 25år men 2017 gav mig typ livet.

12. Rätt kollegor och du kan nästan jobba med vad som helst.

13. Jag kommer aldrig vilja sluta flytta. Inte för att fly, utan bara för att det finns så många platser att uppleva och liv att leva. Det är något jag gjort sedan jag föddes in i ett tredjehandskontrakt i Stockholm med två 26-åriga föräldrar som sedan tog mig tvärs över stan otaliga gånger och sen till Kenya, Indien och Spanien. Min trygghet ligger inte i ett hus, och även om många inte förstår sig på det så kommer jag nog aldrig sluta flytta.

14. Att bo tio vänner i ett hus på semester är en förbannat bra idé. Lärde mig i Marocko.

15. Ring en familjemedlem varje dag. Från att ha varit urusla ringer jag och min syster i Stockholm och våra föräldrar och lillasyster i kenya varandra i princip varje dag. Vår relation har blivit så mycket tightare nu när en kan följa upp på vardagligheter och hur gick det med presentationen och löste det sig med duschen.

16. Avfölj alla konton som inte gör mig lyckligare på något sätt. Vare sig det är bekanta, ett klädmärke jag egentligen gillar eller personer du fascineras av men som gör mig avundsjuk. Att scrolla i evigheter är rätt ovärt och eftersom att jag alltid har ont om tid, vill jag minimera det. Ett test kan vara att utan att titta i sin lists försöka skriva upp alla konton man följer och bryr sig om. Hur många minns du? Och hur många följer du som du inte ens minns…?

17. En halvtimmes frukost innan jobbet gör vilken dag som helst till minst 7 av 10.

18. Man behöver inte ha bråttom till någonting. Att bli äldre, att tjäna pengar, att hinna med tåget, att bli framgångsrik, att laga linsgryta.

19. Att jag tycker att fotografi är otroligt roligt och borde satsa på att utveckla det. Har gått upp och ned i mitt fotande under året. Lärt mig nya sätt att redigera i Photoshop och pilla med inställningar på kameran. Sen i somras dog mitt intresse. I ju för sig dog massor av mina hobbies för att jag var så utarbetad. Då bytte jag och fotade analogt några veckor med en väldigt enkelt point and shoot-kamera. Hoppas att lära mig ännu mer om analogt fotografi som 26-åring.

20. Campari, soda och fresh lime är en klassisk 80-talare och en perfekt mixer för en utekväll. Bitter, färgglad och inte så stark.

21. Bada så ofta du får möjlighet. I badkar, i havet, i simhus, i sjön, i regnet.

22. Don’t spread yourself too thin. Bättre att välja någon eller några saker att göra, och göra de bra.

<<<<<<<<<< med folk som jobbar mot samma drömmar du har. Att gå på influencerpriset och att åka till Frankrike med Yves Rocher gav mig så jäkla mycket motivation. Att sitta och prata strategier och hinder och få tips och råd och höra vad andra tänker och gör är ovärderligt. Ingen som rynkar på näsan eller inte förstår. 24. Projekt blir dubbelt så roliga om du gör de tillsammans med någon. Att starta podd med Frida i år var ett av de bästa besluten i år. Har alltid jobbat själv på projekt innan men allt känns tio gånger lättare, utvecklande och roligare. Att när energin eller motivationen kör i botten, ha någon som tar styret ett tag. Att få sms fyllda med “fick en så bra idé!!! vad säg som att vi…” eller “blev så taggad att jag fixade x och x även om vi inte behöver det än” och “när det här går vägen firar vi med resa till LA”. Att ha en himla kompanjon att fira med!

25. Jag gillar mig själv, så jävla asmycket.

Fråga: Hur hittar man permanenta vänner utomlands?

Fråga:

Heej Linn! Har bott i London sedan ett tag tillbaka, men på väldigt kort tid, och innan jag riktigt hunnit förbereda mig, har alla mina kompiskretsar flyttat härifrån (jobb, studier, tillbaka till hemstäder etc). Tycker nu att London känns väldigt stort och ensamt men vill inte flytta härifrån, har ett bra jobb här, och jag vet hur underbart det kan vara med rätt människor omkring sig, jag vill ju stanna här för alltid liksom. Jag undrar om du varit med om något liknande? Hur hittar en vänner i London? Hur blir man trygg när alla människor tycks flytta in och ut ur ens liv hela tiden? Du kanske inte har svaret, men du känns som ett London PRO, so I give it a go.

 

 

Åh vad jag känner igen det där. Under mina sex år här har jag haft så otroligt otroligt många nära vänner. 90% har flyttat och det är lika sorgligt varje gång. London och de flesta storstäder är knepiga pga de flesta är här för att testa på nått nytt, som något slags äventyr som är menat att ta slut. Men! På något sätt vänjer man sig lite, och lär sig se tecken på sånna som är här på lång semester.

 

Mina tips för att hitta mer permanenta vänner är:

1. Om du har möjlighet – skaffa ett mer permanent jobb om du inte har det t.ex. på ett kontor. De människorna stannar ofta längre. Om du redan har det, anordna AW eller Friendsgiving (Thanksgiving fast för vänner) eller bjud in till någon svensk högtid/fest. Säg att alla får ta med sig en vän.

2. Sök dig till folk genom att gå på typ workshops, kurser, någon sport eller några kvällsevent osv. De brukar vara fulla av intressanta människor med timmar över som gillar att träffa nya människor. Ingen har tid att gå på workshop om man snart ska flytta!

3. Kompisdejta! Jämt, alla! Dela ut ditt nummer som om det vore konfetti och hör av dig. Vet att det är jobbigt men det kommer löna sig. Och det tar många personer innan man hittar just sina personer. På Londonsvenskars facebookgrupp letar många nya vänner. Skriv ett inlägg och var specifik med att du gärna träffar folk som bott här ett tag eller planerar stanna längre. Garanterat att många känner exakt som du!

4. Bo i ett mer permanent hushåll. Det finns massor av annonser i kollektiv där folk verkligen bor permanent och vill vara typ ett tjejgäng och hänga och äta middagar. Fråga runt! Kolla facebookgrupper och Spareroom.com. Har träffat så fina människor genom kollektiv.

5. Lyssna på mitt och Fridas avsnitt av Det Bröts som heter Friend Request. Där pratar vi om just att hitta nya vänner och bli ensam kvar när alla drar!

6.
Fråga på Facebook om någon känner någon najs person i din stad som inte är där på stop over. Vänners vänner brukar vara toppen. Om du har vänner som flyttat, fråga om de vet någon bra människa du borde hänga med som inte kommer dra? Ärlighet är fint och det är okej att säga att man känner sig lite ensam.

7. 
Friend requesta på Internet. Instagram är en gåva till oss unga! DMa om en fika till sånna som har varit i din stad ett tag, som kanske är därifrån.

8. Starta ett projekt som involverar andra. Vare sig det är att intervjua, starta band eller fota till något så är det ett utmärkt sätt att lära känna nya. Och folk älskar att känna sig sedda.

9. Försök att hitta the locals. Expats är som långvariga turister egentligen, som ofta drar förr eller senare. De hittar gärna genom jobb, vänners vänner, och på aktiviteter typiska för landet. I London älskar de pub-quiz på torsdagar och korpenfotboll på lördagar till exempel.

10. Försök landa i att ingenting är permanent. Kortvarig vänskap är inte att underskatta, lite som fyrverkerier.

 

Lycka till! Du kommer verkligen hitta långvariga vänner. Lovar.

mitten av november och allt är möjligt

Posted on

  

Såhär chill såg jag ut på en promenad på Franska landsbygden förra veckan. Känner att jag måste fortsätta anamma denna hippiestil.

Woah, vilken vecka det varit! Har haft helt fullt upp på jobbet och det personliga planet. Insåg idag att min lillasyster fyller år och kan inte förstå att det är mitten av November. Insåg även att det betyder att jag fyller år nästa lördag. Jaha? Inte har jag planerat något inför det inte. Vanligtvis har jag fest eller på något sätt smäller på stort.

 

Tidigare har jag firat såhär:
2016 var det storm i London och jag hade hemmafest där jag bjöd alla jag kände
2015 bokade jag upp en halv pub i Hackney och fick se mina vänner slira runt till Justin Bieber
2014 fixade Daniel en överraskningsfest till mig

 

I år har jag ingen aning men något blir det väll. Om det är något en ska fira är det väl ändå att bli äldre! Gillade aldrig att fylla år när jag var yngre. Tyckte att det var jobbigt att ta så mycket uppmärksamhet, var orolig att folk skulle ha tråkigt, att mina föräldrar inte skulle ha råd eller att jag skulle tvinga folk att komma fast de inte ville. Otroligt dumt. Nu älskar jag att vara center of attention och tycker överlag att folk själv får ansvara för att ha kul. Plus att jag inte skulle vara vän med någon som skulle döma en för hur man firar sin födelsedag haha. Återkommer med vad det blir för firning, men alla som gillar mig kan ju börja förbereda sig på att kirra presenter!

Nu måste jag springa. Det är fredag och jag sitter på ett dåligt Pret (ett fik) med min dator. Ska iväg till ett fancy hotell och dricka drinkar med några vänner och en mamma. Helg! Fredagskväll! Allt är möjligt och det finns tusen miljoner saker att upptäcka. Hoppas ni får ta del av de absolut finaste, det tycker jag fan vi alla är värd i mitten av November.

 

 

 

tusen liv i samma stad

Posted on

Novembertisdag i London och det är nästan minusgrader ute. Jag sitter på mitt kontor och byrån vi delar plats med spelar jättejättedåliga covers på poplåtar som redan är tveksamma till att börja med. Har ännu inte tillgång till deras Sonos-högtalare, men planerar verkligen att bryta mig in där när de gått hem så jag kan köa lite bra låtar. Bredvid mig har jag min andra kopp te, som jag önskar var kaffe, men bryggkaffet vi har är så vattnigt att det inte går att dricka. Typiskt England. Halva vårt kontor är täckt av fönster som ser rätt ut över en tegeltäckt skyline. Där jag sitter (såg självklart till att få plats där jag är vänd mot utsikten) så ser jag the Shard, the Gherkin och the Walkie-Talkie Building, plus hundratals anonyma tegelhus. Jag har typ ett litet moment. Med utsikt över sin stad såhär kan en ju inte hjälpa att få lite perspektiv, i dubbel bemärkelse.

Jag har nämnt det flera gånger de senaste veckorna, men London börjar kännas bättre för mig igen. Det är snart sju år sedan jag flyttade hit och de senaste nio månaderna har varit rätt tunga. De första tre åren hade jag noll hemlängtan, alltså ingenting. Tvivlade inte en sekund på att bo här istället för i Sverige, eller någon annanstans för den delen. London var livets stad och allt låg för mina fötter. Författaren Samuel L Johnson sa “When a man is tired of London, he is tired of life.” och det används både i läge och oläge här i stan, men definitivt frekvent. Och visst, vad du än vill göra – på gott och ont – finns tillgängligt i princip när du vill. Herregud, jag har bott här i sex och ett halvt år och har fortfarande bara sett en bråkdel. Men också suck. Och nej! Ibland går man bara igenom en fett jobbig tid i livet, där nästan inget känns kul, speciellt inte London. Ibland är man en sårbar liten klutt som också måste få vara bara bara det.

“When a man is tired of London, he is tired of life.”
– Samuel L Johnson

Det senaste året har jag känt mig både vilsen och ledsen och främmande i London. Staden har inte känts kul eller trygg, och jag har verkligen tyckt att motgångar har känts bra mycket tyngre än förr. När jag flyttade hit kunde jag se på mig själv nästan utifrån, där jobbiga eller sjuka saker istället blev komiska, nästan overkliga. Men efter sex år är de inte bara en tokig story. Att man delar hus med hur många som helst, att det blåser isvindar fast fönstret är stängt, att det är mögel i duschen fast huset bygdes 2014 eller att ens chef bjuder ut vår första manliga praktikant på lunch fast att hen aldrig bjudit ut någon av de kvinnliga praktikanterna eller vi kvinnliga heltidsanställda. Efter sex år i en stad är det mycket som fortfarande är ett äventyr såklart, men det mesta är min vardag, mitt liv.

Kanske har London bara visat sig från sin rätta sida, kanske att det är svallvågorna efter Brexit eller kanske har jag blivit just det – trött på livet. Egentligen tror jag inte att det är något av det. Egentligen tror jag att alla som byter stad någon gång hamnar i ett sånt här vakum. Kanske bara att alla som vill göra eller bli saker i livet hamnar här, där det känner som att man är mitt emellan.

För min del har London tagit minst lika många skepnader som jag spenderat år här. På vår sexårsdag (min och Londons alltså) skrev jag ett inlägg om det, om alla mina olika liv här. Från att spendera fyra nätter i veckan på barer till att knappt gå ut alls, från att inte bry sig om sitt jobb till att plugga heltid till att börja min karriär, från att leva i kompiskollektiv till att dela säng med en man jag dejtat i fem år nu.

Under 2017 har jag jobbat med otroliga saker, och säkert för många saker. När jag inte jobbat har jag lagat mat, införskaffat tolv plantor att älska, tänkt rätt mycket, och lagt tid på de personerna som gjort mig absolut gladast. Mest Daniel såklart. Hade du berättat detta för mig 2011 när jag precis landat i London och delade våningssäng på ett mögligt hostel med min bästa vän, då hade jag nog låtsas kräkas lite (nej, jag har aldrig sagt att jag varit mogen), eller skrattandes skakat på huvudet. Inte mig, jag ska ju röja runt för resten av livet, eller åtminstone tills jag fyller 30.

Det är nog där det varit svårt det senaste året. Hur jag spenderat mina dagar, kvällar, helger inte passat in ens lite på varför jag åkte hit eller varför jag stannat. För alla de grejerna kan du göra i Kärrtorp likagärna som i Grekland eller Gnesta?

Nu råkar det vara så att jag är i London, och att många av mina bästa personer också råkar vara här, och det är precis som att jag de senaste månaderna landat lite i det. Jag har insett att även om jag kastar blickar av eld när min flatmate går in med leriga skor på vårt blankt vita kakel varje gång jag städat eller när jag spenderar femtio minuter ståendes på en full dubbeldäckare hem från jobbet, så finns också det andra stunder. Där den brittiska mannen ber om ursäkt fyra gånger fast att det var jag som spillde kaffe på honom. Där vardagsrummet är elva kvadratmeter men ändå behöver ingen ringa innan för att be om att få ta med någon på hemmafesten. Där jag har en favoritpub, en bästa restaurang, en besatthet till ett klädmärke, men som jag alla upptäckt bara de senaste månaderna. För London råkar vara som Hermione Grangers väska – oändligt stor och full av hemligheter och allt du kan tänkas behöva.

Det är nog så med de flesta städer. Saker man hatar att älska och saker man älskar att hata. Man måste bara hitta vilken typ av person man vill vara idag eller i November eller under 2018. Just nu känns London ändå spännande igen. Ibland behövs det en höst, ibland en flytt eller ibland ingenting för att man ska se det.

Forsättning följer, för – som min mamma och mormor säger – det är många svängar i långdansen.

 

Och alla ni som tog er igenom hela inlägget – jag vill gärna höra era tankar eller känslor kring det här ämnet. Är det helt främmande, eller känner du igen dig? Och vad är din kur för att ta sig igenom något sånt här.

 

Fler saker jag skrivit:
Krönikor
Minnen från London

från fransk vår till engelsk höst

Posted on

Söndag i London och jag planerar att spendera hela hela hela dagen inomhus. Älskar söndagar och älskar London på hösten. Det blir min sjunde höst i London och varje år blir jag lika förvånad över hur perfekt den här årstiden passar staden. Den får vara exakt så regnig och grå som den är menad, men samtidigt full av liv. Idag tänker jag maratontitta nya säsongen av Stranger Things, skicka outfitförslag till en plåtning jag har på tisdag, packa upp min väska från Frankrike (risk finns att den annars inte blir uppackad tills jag ska ut och resa igen) och beställa biljett till Kenya över jul.

Igår tog jag mig däremot ut på Londons gator! Let’s have a look shall we?

Det kändes underbart att vakna upp i London i samma säng som en varm manskropp. Har saknat Daniel något otroligt. Kanske att våra 16 månader långdistans har lämnat mig ärrad och traumatiserad haha för vill aldrig vara ifrån honom igen.

Vid två drog jag på mig höstvarma kläder och tog bussen ned till the Geffrye Museum där jag hade biljetter till en ost- och vinfestival!

Kolla höstig staden blivit! Måste bara berätta en sjuk sak! När jag satt på bussen insåg jag att jag tappat mina små silverörhängen så jag ringde Daniel som också skulle lämna huset. Han stod vid busshållplatsen redan men erbjöd sig att gå gatan tillbaka till vårt hus för att leta efter dom. Nä, det är ingen poäng, sa jag. Örhängena är mini och gatan både lång och bred! Men han insisterade och börjar gå hemåt trots mina protester. Men gud, här är dom! säger han efter inte ens tio steg.

Hur sjukt? Otroligt.

Festivalen var adorbs. Jag var där med Bex och Meagan från mitt jobb och vi turnerade runt varenda bås i jakt på smakprover. I fredags hade jag några timmar ensam i Paris och passade vettigt nog på att gå till en ostbutik och fylla en hel påse med mögliga, stinkbomber. Tänkte att det skulle stoppa mig från att spendera alla mina pengar på denna festival – men icke!

När jag mötte Daniel senare hade jag två kassar med ungefär åtta ostar, så nu har vi ost fram till jul tror jag. Who am I kidding, jag kommer äta upp allt inom två veckor.

Hade på mig mina bästa kläder:

mössa – Norse Projects
skinnjacka – Zara
tröja – H&M
klänning – oh my love (adlink)
jeans – second hand
lackboots – Bershka (adlink)
väska – Mango

När solen började bli trött drog vi hem till Meagans och Rimas nya lägenhet på Hackney Road. De har bott där i en vecka och ändå är den så otroligt inbodd och hemtrevlig. Med höga tak, slitna trägolv och mycket fönster ser den perfekt Europeisk ut.

Vi drack vin, öppnade ostarna och skvallrade halva natten. Hösten – jag är redo för dig!

bonjour paris

Posted on

Det är tisdag och jag sitter på Eurostar-tåget på väg ned till Paris för en natt och sen tre i Brittany i Frankrike. Har croissant, svart kaffe och basker framför mig dvs redo. Märket Yves-Rocher har bjudit Flora på resa och hon valde att ta med mig. Ursäkta mig, men vilket otroligt bra val? Jag är bäst på resa. Speciellt gratis. Flora och jag var i Köpenhamn med smyckesmärket Jane Kønig för några år sedan och det var smashing. Tycker världen kan fortsätta att sponsra vår vänskap med press-resor.

Jag hoppas på indiansommar i Frankrike. Har med mig svart baddräkt, rött läppstift och sju rullar analog film. Tills fredag är vi där, och jag ser fram emot det något enormt. Mest att andas fransk stämning, äta ost (så najs att Flora är vegan så att jag kan få all hennes också) och bli halvfull med Flora. Har en känsla att jag kommer bli både uppläxad, uppglammad och uppmuntrad. <3

 

Ni vet väll att jag är rolig på Insta stories? Typ roligare än här?? Utlovar massor av franskt. @linnwiberg

35mm

I London är hösten knappt här än. I parkerna ligger löv i högar men inga träd är nakna, ens knappt gulnade. De senaste veckorna har temperaturen nått ända upp till 23 grader. På min Spotify tjatar brittreklamen om julklappserbjudanden medan han bredvid mig på bussen sitter i shorts. Egentligen har jag inget emot något av det, förutom att jag måste komma ihåg att fylla på mitt Spotify premium då.

Jag kan inte bestämma mig om det känns som den snabbaste eller långsammaste sommaren och hösten. Alla andra säger att 2017 bara försvunnit. För mig har 2017 varit oändligt. Lika bra för ju äldre jag blir desto mer älskar jag långsamhet, tristess. Hittills har mina 20s varit ungefär 4,5% långsamhet och tristess. Det är fan något som händer hela tiden.

Jag tog en två veckor paus från bloggen för att jag ville. För att jag ville och för att jag behövde och för att det kändes bra. Alla vet att man ska göra det som man mår bra av, ändå är det få som gör just det. Vi gör vad vi tror att andra mår bra av. Inget fel med det, men farligt.

Oroa er inte, jag är inte deprimerad eller flyr sociala medier. Jag lagade boeuf bourguignon i sex timmar idag – till mig själv! Om inte det är bevis på att jag är fett zen och snäll mot mig själv vet jag inte vad. Jag provar bara på hur livet känns utan att berätta för alla hur jag mår eller vad jag gör eller tänker på. Betyg på det hittills – spännande och surrealistiskt.

(fortsättning nedanför…)

 

Det var fyra foton kvar på min 35mm rulle så jag bad Daniel bränna av några typiskt London-bilder på mig.  Här framför de vandaliserade telefonbåsen som lever kvar som någon ikonisk symbol för London fast att de inte används längre. 

Nu är de alla fyllda med uppklistrade bilder på nakna tjejer, hotlines och klotter, men gillar dom ändå. Just dessa trasiga står framför den nedlagda polisstationen med igenbommade fönster. Kanske en av Claptons vackraste byggnader som inte en jävel bor i.

Tycker jag ser frisk ut, typ lugn inuti. Blir väll så när håret växer sig långt och blåsigt i vinden.

Här är några hus två gator från mitt hem som jag går förbi varje dag och drömmer om att bo i. Det är ju något speciellt med att bo i ett trångt townhouse i stan, där livet bokstavligen finns rätt utanför dörren. Bästa scenario hade varit att bo på andra våningen i ett ännu mer folktätt område och sitta i fönstret med en tjock katt/liten hund och se människor vandra förbi medan jag lyssnar på soundtracket till Big Little Lies och dricker kaffe. Sådär perfekt “mitt ibland folk” utan att behöva delta, dvs min bästa plats. 

Bad Daniel ta ett foto på hela mig så att man ser mina nya skor som jag inte tagit av sen jag beställde dom. Tyvärr så kom verkligen allt med förutom just mina nya skor. Här är dom, och klicka gärna för jag får typ 6öre då och det är jag och dessa skor värd. Såhär går jag klädd varenda dag. Kanske byter militärjackan mot min skinnjacka. Livet är för kort för att inte ha sina favoritkläder varenda dag i veckan. 

 

 

 

Egentligen hade jag nog kunnat skriva små noveller om de senaste veckornas utekvällar, vardagsmorgnar och frontalkrockar inombords som alltid. Jag har varit på influencergala (??) och förlorat, nästan sagt upp mig och sen blivit befodrad på jobbet, planerat ut ett helt nytt företag med min och Fridas podd, knappt legat och varit mer kär än någonsin. I huset bredvid har jag fått nya grannar som också skaffat ett nytt piano. Jag är 100% för kreativitet och att det aldrig är för sent att börja med något nytt. Fram tills nu då. Midnatt en tisdag är 100% för sent att lära sig ett nytt instrument. Överväger nu om jag är för gammal för att kasta ägg på hus eller för ung för att ringa och anmäla dom till störningsjouren? Ni hör ju, thrilling.

Det har bara inte funnits någon lust att skriva – så jag skrev inte. Och ingen dog för det. Möjligtvis att Google Analytics förblödde lite, såg besviket på mig från sin sjuksäng. Men precis som i krigstider tog jag till ledorden “save yourself” och räddade mig själv.

Skämt åsido. Det har känt rätt tungt med bloggen. På grund av tidsbrist men också att jagvettefan. Så känner jag bara vid två tillfällen – om jag är helt vilse eller om jag trampat runt i samma spår för länge. Därför grävde jag fram mina analoga kamera från långt under sängen. För att bryta vanor, leka lite, ta bort det pretentiösa och känna nyfikenhet igen. Är helt förälskad. Att det bara finns en chans för ett foto, att inte på samma sätt behöva redigera och kunna ladda upp nu nu nu. Kan bli så att jag spenderar halva min lön på filmrullar nu.

Hösten är så förlåtande med förändring. Det känns bra att den är här. Att vår AC på kontoret matchar temperaturen utanför så att jag inte behöver packa en resväska med vinterkläder när jag ska på möte. Att jag fyller år om några veckor. Att London får bli sådär vackert grått som i filmerna. Min plan är att dokumentera alltihopa. Eller i vilket fall det där viktigaste oviktiga i livet, för det känns kul igen.

 

Daniel häller upp mjölk i våra nya koppar efter att jag spillt över halva bordet. Typiskt mig. Jag tycker om att dokumentera alla sånna här “mellanrum” i livet. De datum som aldrig ringas in i någon kalender eller har någon typ av storhet kring sig. De bara är, och det mest händelserika är att det spills. Ändå är det ju dom dagarna som blir ihopbakat till minnet av hur en tid faktiskt kändes, och just nu känns den här tiden väldigt bra.

Mitt livs jäkla kärlek en kväll när vi rotade runt i vårt rum, packade bort sommarkläder och letade papper för visum. I en påse med galgar hittade jag min analoga kamera och knäppte av det här kortet. 

Utsikten från vår balkong i Clapton en vanlig kväll i Oktober.

 

jag tar stockholm med storm

Posted on

 

Hej alla! Jag sitter i pyjamas i min syster Moas lägenhet i Stockholm och kollar ett program om finska au pairer i Australien. Ingen av dom har tydligen fattat att det är jobbigt att ta hand om fyra barn om man inte har erfarenhet så alla säger upp sig. En av dom har börjat dejta en av papporna i programmet också. DRAMA! Annars har jag tryckt i mig många skivor skogaholmslimpa med prästost, så livet är najs.

I lördags klockan 05:00 flög jag hit från London för att tillbringa över en vecka. Det känns alltid som hur mycket tid som helst innan en åker, tycker jag. Nu är jag halvvägs igenom och har och kommer inte ens hinna med hälften av det jag vill göra eller de personerna jag vill se. Typisk semesterhets. Känner spontant att jag skulle behöva minst tre månader (eller kanske nio) för att hinna med allt jag vill. Men! Jag försöker att inte göra en så stor grej av det – I’m only human osv.

 

Men vet ni – jag tar Stockholm med storm! Känner det i hela kroppen för har trivts så bra. Men även bokstavligt talat eftersom att det spöregnat sedan jag landat. Men som ni vet älskar jag stormväder, så inte mig emot. Så vad har jag hunnit med då? Jo du…

 

 

Något jag har hunnit med är att hänga massa massa timmar med min syster Moa. Är så glad för henne, för oss, för LIVET. Vi har lagat mat, sett dålig svensk reality-tv, lagat mer mat och pratat om livet. Känns viktigt att få hänga ordentligt istället för att vara ute och ränna eller försöka klämma in livet över en dejt. Moa har 100% tagit hand om mig. Har liksom fått ett hemmaspa, blivit nedbäddad och haft någon som verkligen ställt frågor som “Men hur kändes det för dig då?”. <3 Blir rörd och blödig.

Fint att igår så fick det switcha och hon kunde fälla några tårar och jag fick ta hand om henne med vänliga storasystersord och saffransdoftande fiskgryta. Mat är kärlek.

 

 

Jag har också gått på hemmafest som var jättekul! Och japp, som en märkte på min instagram så lektes det självklart lekar (ni som lyssnar på podden vet att jag och Frida ej kan sluta förundras över svenskars kärlek till lekar på fest). No shade på det – whatever floats your boat. Bad en främling fota detta konstverk som är jag och det blev en av mina mest likade bilder på Instagram. Tack främmande ung man.

 

 

Frida tog sen med mig på en regnig utekväll i stan där jag fick dansa dansa dansa till hiphop. Dansa är livet! Hennes vän från Tyskland var här och tyckte att jag och Frida var samma person. Tydligen har vi exakt samma kroppsspråk och humor. Tyckte det var fint för sånt kommer ju när man hänger ihop men vi bor ju inte ens i samma land? Sen slog vännen mig på armen, vilket jag tror var på ett bra sätt?

 

 

Igår tog jag bussen hem till Frida som var sjuk för att spela in avsnitt 13 av vår podd. Äh, det är ju så najs att sitta i samma rum och spela in. Önskar att vi kunde göra det jämt egentligen. Imorn kommer avsnittet ut så lyssna då! Vi pratar också om det här att åka och hälsa på i din hemstad men även om hur en startar upp projekt och VÅGAR.

 

 

Nu ska jag jobba några timmar och sen ikväll flyger mina jobbkompisar från London in för ett viktigt möte. En byrå vi jobbar med ska ta ut oss på glassig middag!

Vet att det ekar lite tomt här inne just nu, men bear with me! Puss.

basquiat, the barbican & bar hopping

Posted on

 

En lördag i slutet av September och jag bjuder Daniel på taxi ned till Europas största kulturhus och galleri – the Barbican. Det är en orimligt grå dag på ett fint sätt. Vi ska äntligen gå och se utställningen för Daniels bästa konstnär Basquiat. Älskar att Daniel har en favorit i allt – mat, färg, låt, konstnär, arkitektur, bok, film, klädmärke, stad. Fråga och han kan utan betänketid ge dig svar. För mig som är velig och beslutsångestsam är det goals.

Något som jag är bra på är däremot presenter. I födelsedagspresent fick Daniel bl.a. alltså biljetterna till öppningen av hans bästa konstnärs, Basquiats, första retrospective, innan det utannonserats att han skulle komma. Japp. Han var over the moon.

 

 

 

 

 

The Barbican ligger i vad för mig är de mest deprimerande av byggnader men som får arkitekter att absolut swoona. Området var totalförstört i bombningar under andra världskriget och byggdes upp efteråt i brutalistisk stil. Jättefult enligt mig, men folk betalar MULTUM för att bo där, så ja, kul för dom.

 

 

Måste erkänna att det kändes mäktigt att gå bland dom dock. Inte en människa syntes till och det var som om jorden gått under. Spontant inte en känsla jag skulle vilja förmedla om jag byggde något, men som sagt mäktigt. Och fint blir det på bild.

 

 

Utställningen var fantastisk. Tyvärr fick man inte fota men rekommenderar alla att gå dit och titta. Jean-Michel Basquiat var en självlärd modernistisk konstnär som slog igenom på 70-talet som 19-åring efter att ha uppmärksammats för sin politiska och poetiska graffiti i de förfallna husen på Lower East Side i NYC. Han var konstnär, poet och musiker och kanaliserade sina upplevelser som svart i en vit konstvärld, eller generellt vit värld. Integration vs segregration, fattigdom vs rikedom.

Porträtten är otroliga. Och jag veeeeet att det är ytligt, men jag tror inte att det går att hitta en sötare konstnär? Kolla bara denna och denna också. <3

Andy Warhol dregglade minst lika mycket över denna unga man och på utställningen får en följa med deras relation och hur scenen var generellt på Warhols glanstid. Så fascinerande. När han var 27 så överdoserade han. Tragik, hopp, allvar och lek. Gå och se!

 

 

När utställningen var klar drog vi på pub crawl med Jimmy och Sebastian.

 

 

Och jag dansade till hiphop och rnb fram till halv fem på natten. Beautiful.