dashblog logo
Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.
[mc4wp_form id="4288"]

godmorgon, frida.

Posted on

 

Är tillbaka i London nu. Fortfarande sjuk. Herregud vilken flunsa. Landade alltså i Stockholm i torsdags. Frida fann mig i kassan på Il Caffé på Kungsholmen kl 14.00 – gråtandes. Hon i kassan (stackars människa) gav mig så många val på vad det fanns för mackor och min feberhjärna gick i baklås och det blev bara overwhelming = hulkgråt. De kommande 36 timmarna spenderades alltså i sängen. Var så sjuk att jag inte ens orkade se på tv.

(Försöker att inte tänka på att jag missade min skolas reunion, bästa kompis bebisgos, fika med farmor och allt annat jag planerat.)

MEN! Vid ungefär sjutiden på fredagkvällen poppade jag några ipren och tog bussen tillbaka till one of my great loves.

Frida har ju ny egen lägga, som vi pratat om i podden. Hela hela hela kvällen spenderades vid hennes matbord och vi smed planer, tvinnade spaghetti, skvallrade, drack ren whisky och sittdansade till Justin Timberlake. Har ju insett att det viktigaste i livet är att omringa sig av bara bara personer som ger en skitmycket energi och beröm och glädje. Frida gör verkligen det. Och vet ni, man borde bara jobba med sånna också! Vår podd har varit ett så bra starttest på hur vi två jobbar ihop och kanske var det därför när jag satt och laddade upp för att pitcha in fler projekt ihop som Frida beat me to it och ba VI BORDE JOBBA IHOP. Halva natten var vi uppe.

 

 

Sanslöst mysigt att vakna på upp på soffan bredvid den här bönan, spela in en frukostpodd och så åka och träffa min lillasyster. Vi tre drack cava ihop i soffan, gjorde businessplaner, drog till Fridas lillebrors restaurang och åt/drack/snackade i FEM TIMMAR. Orimligt.

Fotade bara de här bilderna med min systemkamera, MEN klippte också tre rullar analogt som jag ska framkalla och visa. På lördag åker jag tillbaka till Stockholm igen, i åtta dagar! För att ta igen sjukdagar, planera projekt och klämma in allt jag gillar med Stockholm.

 

hola estocolmo & klädpodd

Posted on

 

Nu ni sitter jag på Stansted Airport i London med en hotpot baked beans och ägg och väntar på att boarda mitt plan. Jag ska till Stockholm för att jag saknar det och för att det är stor fest för min förra skola Hyper Island ikväll. Har dock lyckats tajma in dödens fluensa och sitter och febersvettas. Så ledsamt! Blir jättearg på min kropp när den gör såhär.

Aja. Får se om den orkar dansa ikväll, annars tänker jag hänga i soffan och titta svensk tv med min syster. Ni vet väll att det och lösgodis är det alla utlandsvennar saknar mest? Källa: mig själv. Resten av vår familj bor ju i Kenya, men inte Moa och inte jag. Längtar alltid till hennes mysiga etta som alltid har ostbågar i köksskåpen och femhundraelva ansiktsmasker i badrummet. Längtar också efter att hon ska ta hand om mig och räta ut mitt stökiga liv. Ja, hon är min lillasyster men vi har bytt roller sen jag flydde 23. Trivs hemskt bra med det.

Annars ska jag träffa barndomsvänner mer världens gulligaste bebisar och så min kärlek Frida som flyttat tillbaka från NYC. Ni vet väll att vi har en podd ihop? Som heter Det Bröts där vi pratar om livet mellan olika länder? Som ni alla borde lyssna på? Som jag svamlar i en gång i veckan? Helt sant. I veckan pratar vi kläder. Frida försöker desperat sig på en kul klädstil, men hur misslyckas gång på gång. Jag berättar om drömmarknader i Kenya och om varför jag bär glittriga Abba-klänningar en vanlig tisdag. Och så delar vi första BH-minnen, för sånt är livet. Lyssna här eller i din poddapp.

 

Oj, nu står det att min gate stänger så måste springa. Ses i Stockholm va? Hoppas det, är ju kul att veta att ni är riktiga människor.

 

A visit to Warner Brother Studios – the Making of Harry Potter

Posted on

 

Fredag efter jobbet och jag åker två tåg och en buss med min vän Saboune. Han har packat chips och cosmopolitan på burk och vi är som barn för vi ska till ett av mina bästa ställen på denna planet – Warner Brother Studios. Det är där alla Harry Potter-filmer spelats in och där en nu får gå igenom alla sets och se allt från kostym till props till smink till grafisk design till trickfilmning, recept, filmredigering etc etc.

 

 

Mycket av anledningen till att jag flyttade till London var pga den här bok- och filmserien. Hade en kategori på min första blogg som hette Harry Potter i vardagen då jag åkte till olika platser som inspirerat filmerna eller om någon herre på bussen råkade säga exakt en line ur böckerna. Är ett Harry Potter fan utan dess like.

Gick utklädd till förhandsvisningarna av Deathly Hallows pt 1 och pt 2 här i London, stod vid staketet vid röda mattan när hela casten tog farväl av serien och Rupert Grint tackade JK Rowling för allt hon gjort för gingers i världen. Har även en hp-tatuering som kan hända blev gjord under en stökig natt när jag var 19. Japp. Detta är mitt paradis. 

 

 

Det var andra gången för mig på Warner Brother Studios och ändå blev jag golvad. Detaljrikedomen och det otroliga jobbet bakom denna filmserie är ofattbar. Vi red på kvastar, lärde oss trollformler, blev skrämda i the Forbidden Forest och svor åt hur äckligt butter beer är.

Fyra timmar spenderade vi där innan vi bokstavligen blev utkörda pga de stängde. Tänker inte skriva mer om exakt allt som händer där för det är så mycket överraskningar som jag inte vill avslöja. Gå bara dit, ok? Dit liv kommer nå en ny nivå.

 

Warner Brother Studios – the Making of Harry Potter

Nicola Brindle – Essex Girl SS18

Posted on

Medan torsdagen rullar på tänkte jag dela med mig av de färgladaste fotona jag tagit (förutom de här då).

 

I söndags var jag och en handfull av mina vänner inbjudna till en av visningarna på London Fashion Week. Vår vän Nicola som driver det otroliga klädmärket Nicola Brindle hade sin allra första presentation under LFW. Det finns knappt något bättre än att se sina vänner i sitt rätta element, när de gör exakt de som de var ämnade att göra och känner sig 100% stolta över sig själva. Det här skulle bli en sån dag.

Kollektionen som kommer ut i vår, heter Essex Girl. Essex har ett… knepigt rykte i England. Mycket på grund av realityserien The Only Way Is Essex som kan liknas vid Jersey Shore. En tjej från Essex får lida av en rad fördomar för sin typiska stil, kolla bildsökningen på Essex Girl.

Internets definition lyder såhär:

Eftersom att Nicola är där ifrån ville hon reclaima begreppet. Men alltså, luta er tillbaka och beskåda:

 

 

Det var exakt allt som inte var typiskt fashion week och all som är exakt henne – rosa bubbelplast draperande varje vägg, neonrosa lampor, lösgodis till alla gäster, cava och glitter glitter glitter.

Istället för en runway vandrade modellerna in mellan åskådarna (som alla tuggade lösgodis) till bl.a Ace of Base – All That She Wants, fram till en scen och dansade bland smattret av kamrablixtar precis som jag tänker mig att discon var på 70-talet.

 

 

Och brudarna! Swoon.

 

 

Och kläderna! Blev jättekär i alla utsvänga byxor med blixtar.

 

 

Och båda dessa röda seten!

 

 

Och den här cape-toppen! Allt egentligen.

 

 

Vad vi fotade, dregglade, förstummades.

 

 

Livet blir nog ändå roligare i glitter och färg färg färg va?

 

 

Tänker slänga hela min garderob och dansa genom livet i Nicolas kollektioner nu. Hejdå.

Tack Nicola för din himla hjärna och att du gjorde att vi fick uppleva din fantasi IRL.

 

 

In och följ Nicola Brindle på instagram:
@nicola_brindle

Och dreggla över hennes höstkollektion:
 www.nicolabrindle.co.uk

 

fastklistrad och blottad

Posted on

Det var länge sedan jag kände mig så lätt. Jag har skapat så mycket jag aldrig skapat innan, träffat så spännande människor jag inte träffat innan. Fyllt timmar med saker som känns lätta. De här fotona är tagna när jag och Daniel i lördags promenerade 40min till ett regnigt Stoke Newington för att jag ville gå på en keramikmarknad. Efteråt, när vi satt i fönstret till en craft beer-butik, packade jag upp två matchande men långt ifrån identiska små koppar.

 

“Should we really be buying homeware right now.”
“What, as in now that we don’t know? Know where home is or will be?”
“Something like that, yeah.”
“Well, wherever we’ll be, we’ll be sipping coffee together each morning.”
Han ler.
“You’re right.”

 

Som ni har läst har jag känt mig fastklistrad, inlåst, inträngd i ett hörn under ett bra tag nu. I livet alltså, inte fysiskt (om vi borträknar mitt skrivbord som jag på riktigt undrar om jag kanske är fysiskt fastklistrad till, får återkomma om det) men ja, i tillvaron då. Om inte det märkts i mina ord har det möjligtvis märkts i frånvaron av dom.

Vissa dilemman eller situationer går det bara att skriva sig igenom, andra är omöjliga att sätta ord på. Speciellt i något typ av offentligt rum, vilket det här ändå är. Ni som läser ser jag oftast som mina vänner, även om jag inte vet hur ni ser ut, även om det för det mesta sträcker sig till att jag känner igen er email. För mig är vi ändå ett gäng i något hemligt hörn online dit andra delar av mitt liv inte har koden till, möjlighet att besöka. Det här är vårt och ingen annans.

Men så sitter jag i ett jobbmöte, eller springer in i en gammal stammis från min bar, eller tar en kaffe med mina föräldrars vänner, eller får ett mejl från en potentiell arbetsgivare, eller en bekant jag inte pratat med sedan 2003. Och det kommenterar ord som jag publicerat här, som skulle vara våra.

Även om referensen de gör oftast är positiv så snörper något inuti mig ihop sig. Det att mina ord faktiskt är fritt fram för vem som helst att läsa. De är mina men jag äger de ändå inte.

Det kan skrämma mig.

 

Tankarna går till hur mina mörkaste stunder oftast går att skymta mellan raderna. Om saker jag delat med mig av till er men knappt till vänner eller familj. Om hur konsekvenserna till vad de orden innebär är oberäkneliga.

Men. Det är också det jag tycker är charmen – det oerhörda och sårbara i bloggar. Det får skava, och det får skava offentligt. Att i det obekväma hittar jag någon typ av tillhörighet, samhörighet, vare sig orden är mina eller någon annans. För i slutändan är vi ju så ounika, så förutsägbara. Believe me, jag gillar att tänka på mig själv som en snöflinga, fylld av orginella idéer, tidigare outforskade känslor och tankar. Men let’s face it – det mesta jag är och gör är nog ganska likt de flesta andra och kanske er som läser det här. 

Det finns en trygghet i det. Att inte veta ihop med massor av andra kan vara en tröst, stärkande rätt av. Men ibland är det fullständigt tvärtom. Då jag inte orkar stå upp för saker jag tror på eller är, för jag tvivlar ju redan själv. Då måste istället alla fönster och dörrar stängas för omvärlden och utomstående. För att låta tankarna ordineras bed rest tills de läkt eller får panikandas fritt, utom synhåll eller aggressivt raljera, explodera utan att bli ifrågasatt. Som nu. 

Vad jag vet är att jag tog mig igenom en helg som var så jäkla rolig och bekymmerslös. Den var fylld med en candle making workshop där jag också fick lära mig binda buketter, en keramikmarknad där jag köpte koppar som kommer få nya hem gudvetnärmenkanskesnart och en presentation för min väns klädmärke på fashion week där jag på riktigt tänkte att (håll i er, nu når vi peaken på detta saftiga inlägg) det finns för mycket spännande i vår värld för att ödsla tid på sånt som inte är det.

Och någonstans där är jag i denna minut. God knows var jag kommer vara i nästa. På g vidare genom djungeln som är 20-någonting. Som tur är fotar jag allt och skriver om det mesta, så vi en dag som gamla rynkiga orakel kan skrocka gott åt hur sårbart desorienterat livet var. Men vad spännande också.

 

 

anteckningar från notting hill

Daniel och jag i Notting Hill, September 2017

 

 

London och jag har varit ihop länge nu. Våra nätter ihop är trygga, väntade, lyckliga. När London lägger sin hand på mitt lår hade det lika gärna varit min egen. 

Daniel och jag tar overgrounden tvärs över stan. På tåget pratar han om hur hungrig han är och att han borde köpt en sausage roll från Percy Ingle innan vi drog. Jag leker med hans nackhår när främlingen, den unga mannen i spänstiga lår och kortklippt blont prinshår låser sin blick i min. Han är yngre, en sån som raggar på tunnelbanan.

Utanför radar hundratals, tusentals, kanske fler, längor av tegelhus från århundraden sen upp sig. De står kvar när ingen annan gör det. Jag tar din hand och när varje gång dörrarna öppnas vid en ny station drar en varm vind tag i min kjol så att den dansar.

På en restaurang jag aldrig visste funnits sitter vi på uteserveringen med kaffe och stekta ägg på avokadomackor. Runt om har folk dyra kläder och många tjejkompisar. Solen är kanske den sista på sommaren och den bländar dig, studsar på dina kindknotor och in bland kisande ögon. Jag älskar att du saknar en tand.

I Notting Hill följer du med mig när jag provar lena silkeskimonos från 20-talet med handbroderade drakar på ryggen. Wow, du borde ha en sån, they really suit you. Försäljarna säger inte så, det gör du. Ändå köper jag inget, för nu har vi börjat spara. I vår framtid kommer så mycket hända. Äntligen.

housewarming

Posted on

 

För några lördagar sedan, när nätterna fortfarande var varma och jag inte haft jacka på ett tag, då var jag bjuden på housewarming. Alltså inflyttningsfest.

 

 

I ett typiskt vackert town house som taget ur Notting Hill (är det bästa romcomen som gjorts?) har mina vänner köpt en lägenhet. I Sverige verkar det ändå relativt vanligt att folk tar lån och köper lägenheter pga bostadsbrist och låg bolåneränta och gudvetvad. Men här, nä ni, har i princip aldrig varit med om. De flesta är ju i London på genomresa, som kan landa på all från några månader till upp emot tio år. Men inte köper de lägenheter. Därför var det här en nästan högtidlig stund för samtliga. Kanske största beviset för att vårt gäng är på g in i en helt ny del av våra liv. Spännande! Älskar att bli äldre.

En bra bunt människor var inbjudna att ha picnic i alla rum inklusive trädgården med all typ av vegetarisk mat från mellanöstern som Sebastian lagat.

 

 

Några timmar in fick vi nys om att det var en liten festival/marknad/parkfest precis utanför dörren så vi packade platsglas och cava och gick dit.

 

 

Packat med hundar så väl som småbarn i koppel, bebisar på varenda filt och så vi då. Här är Daniel och Sebastian. Sebastian är alltså den stolta husägaren.

 

 

Theodóra och Kajsa.

 

 

Vi beställde pommes med veganost, tog selfies i gräset och glömde att sommaren snart skulle vara över.

 

 

 

<3 Tejer alltså. <3

 

 

Sen gråter jag för någon säger något som trycker exakt där det gör ont. Så som det blir på fest ibland. Är inne i en så skör period just nu och krackelerar för minsta lilla. Blä är så trött på att ha sånna lows, men det går ju trots allt över.

 

 

Som tur är så har jag vänner som är bewtiful och tar han om mig. Vi går tillbaka till huset, dansar till alla årtiondens musik och jättemycket ABBA. Elsie drar ut hela sin garderob och vi nio tjejer som är kvar kommer ut i en ny klänning varje gång vi måste dansa till en ny låt, fylla på ett glas eller ta en cigg i nattmörkret. Inte förrän fyra på natten går jag hem.

 

Nu är huset varmt, hösten är här och jag är sugen på en till natt som håller i sig till fyra på morgonen.

shep’s place

 

Hittills känner jag att det för tusan bara finns fördelar med att bli äldre. Min garderob leder inte av en personlighetsstörning flera gånger per år, jag har glömt bort att jag har celluliter, maten jag lagar har nått en ny nivå, jag säger ifrån och väljer bort och står upp för mig själv mer än jag inte gör det, käkbenen utmärker sig något otroligt och mina vänner och jag har råd att gå utanför huset utan att bryta mot några lagar.

Igår var ett annat typexempel varför livet är kul ju äldre man blir. Min vän Annie’s man Shep har öppnat en egen bar på Kingsland Road i Haggerston här i Hackney. Den heter Shep’s och är kanske min nya favvobar pgs ostron, koreansk mat, sultry inredning och gammal blues och rock i högtalarna. Tänk snäckformade soffor i koboltblå plysch, Nina Simone varvat med the Clash och fjorton olika hörn att hemlighetsfullt hångla i. Tänk va, att den äger min vän. Mindre kan en ju vara stolt över.

 

 

Kommer hänga här många kvällar framöver. Ni hittar mig och mitt alterego på en av barstolarna sippandes soju framför sju tomma ostronskal.

 

Shep’s Place
392 Kingsland Road
London
E8 4AA

Edit: Det finns visst en nackdel med att bli äldre. Det går inte att dricka vin till maten utan att bli bakis dagen efter. 😐

 

 

Om du vill ha fler tips på ställen jag gillar:
My favourite spots in London

 

cab drive vid rivieran & galatankar pga GREAT NEWS

Posted on

 

Förra måndagen åt jag glass på Engelska kusten som om mitt liv var en enda nedcabbad biltur på rivieran.

Hur mår ni? Jag hoppas att du som läser sitter och är sådär provocerande höstmysig i en tjockstickad tröja size Hagrid och sippar chaite med tända ljus och har kantareller redo för middagen och löneförhöjning på ingång och att alla dina fiender har skickat långa meddelanden om hur fel de var och förlåt.

Så har inte jag det.

Det är tisdag på kontoret och någon har höjt ACn på nivån att mina knogar stelnar. Fliken i högra hörnet på skärmen blinkar i blått. Det är Frida som skickar screenshots på tur&retur till Los Angeles i påsk. Hon tycker vi ska åka dit och vara boho chic i en vecka. Skriva dricka rödvin låta livet ta oss med storm. Det sista hittade jag på men jag tror att hon håller mig. Tänker att vi kan sitta på terrassen i långa klänningar här eller här eller här som groupiedrottningen Pamela des Barres på 70-talet. Erkänn att vi passat så bra där? Och säkert hatat det lika mycket efter elva dagar.

 

 

Förutom att fått dubbla gratisuppsättningar på kläder jag beställt har det hänt andra mirakel. Ni har nämligen röstat fram mig till i Stora Influencerprisets nominering för Årets samarbete! Det jag gjorde med Smilemakers om du minns? Tack alla som röstade och fick juryn att få upp ögonen för den här platsen. ♡♡♡ Tänk va, om jag skulle vinna pris för att skriva om sexleksaker och kvinnlig onani?

Den 13de Oktober är det gala i Stockholm hehe och juryn ska berätta vilka brudar som vunnit. En galarookie som jag har så många frågor: Är jag bjuden? Vad klassas som too revealing när det kommer till galastass i Sverige? Är det möjligt att läsa upp ett tacktal även om man inte vinner?

Hur som helst – 43500609 points to Ravenclaw!
(jaaaa, jag vet att bara arroganta människor sätter sig själva i Ravenclaw, so sue me)

 

sms, twins & heartbreaks

Posted on

 

Hej! Fint att du är här, tittar in fast att ingenting hänt på ett tag. Visste att jag kunde lita på dig. Måste erkänna att jag känner mig nästan lite blyg när jag skriver. Som när en kommer tillbaka till skolan från en livstids sommarlov och allt har vuxit och ändrats fast att det är samma personer som sitter framför en. Kanske har alla gått hem redan och det här blir en efterfest för en person. Hoppas inte, men det är okej det också. Oj, vad jag ska dansa då.

Än är det mycket som händer i min tillvaro med hur jag mår och är och vill, så jag är inte riktigt redo att få ned allt i text för er. Ni vet ju hur jag är. Typiskt mig att flänga runt, vara upp och ned och fram och tillbaka. Ingenting står någonsin stilla och tur det. Ibland blir det bara svårt att ta med er på det som händer. Snart.

 

 

Ett ställe där orden bokstavligt faller ur mig är i min och Fridas podd Det Bröts. Blir typ rörd över hur glad den gör mig just nu. Den bruden alltså. En timme varje vecka studsar vi mellan internskämt och livsbeslut. Lite casual, lite sorgligt, jätteroligt. Kanske ingen annan tycker men jag ÄR KÄR I OSS.

Den här veckan pratade vi om det som ni frågat mig om säkert hundra gånger. Om hur Frida dejtade Daniels tvillingbror. Om det är sant att de blev kära när de hälsade på förra året. Och om hur allt tog slut tillslut.

Saker jag har inte kunnat berätta, för det har inte varit min grej att säga. Fast det är Fridas, så i avsnitt 6 pratar vi om hur det är med heartbreaks och rebounds när hela Atlanten ligger emellan. Och hur twisted det är att vi som bästa vänner dejtade ett par tvillingbröder samtidigt… ?!?!? Är det lite snuskigt? Amazing? Stört? Who knows.

Ont har det gjort, men fint har det varit. Samlade ihop lite screenshots från våra smskonvos under just de månaderna vi pratar om. För som jag sagt tidigare, det här med podden är något som ska få vara äkta och kantigt. Och inget är väll mer på riktigt än sms-konvos vänner emellan.

Tänker att du gärna får bli en i gänget, hänga med oss. Lyssnar gör du här, och om du har något fråga eller ämne du tycker vi borde ta upp, kommentera i detta inlägg eller mejla [email protected].

 

img_0113.jpg
img_0109.jpg
img_0104.jpg
img_0107.jpg
img_0108.jpg
img_0118.jpg
img_0101.jpg
img_0105.jpg