dashblog logo
Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.
[mc4wp_form id="4288"]

det bröts – en podd

Posted on

 

Guuuud, håll i er. Nyp mig i armen. Nu kommer det.

 

Jag och Frida har startat podd.

 

Har velat göra något med Frida så länge pga smart som tusan och rolig och cute. Och med flera länder och tidszoner mellan oss har vi äntligen hittat det perfekta för två vilsna och förjävligt jobbiga och gulliga bästa vänner.

Internet har varit en plats där jag kännt mig hemma, fått läsa om sånt som ingen visar upp annars. Men på senaste åren är det väldigt glammigt, vädigt business och polerat. Jag törstar efter sånt som är utlämnande, fult, och mänskligt. Mindre och mindre av min tid spenderas på bloggar och instagram och istället vänder jag mig till långa böcker och *drumroll* poddar. För det går inte att låtsas vara någon annan i timslånga samtal, speciellt inte med sin bästa vän.

Så ja, det har hänt!

 

 

Vår podd heter Det Bröts för att alla som någonsin haft en djup FaceTime convo som droppar konstant, vet hur det känns.

Det Bröts handlar om att bo utomlands & om att flytta tillbaka hem till Sverige. Hur det är världens äventyr och minst lika ensamt och jävligt. Men mest handlar det om all det som inte får plats på sociala medier eller i facebook-meddelanden.

Allt som gör ont, är pinsamt eller skämmigt. Allt som faller mellan stolarna när en bor långt ifrån sin bästa person.

Det kommer bli pinsamt och skrattigt och flera tårar har redan fällts. Och vi hoppas att du vill lyssna.

Nya avsnitt varje vecka. I din poddapp!

Det Bröts. Det Bröts. Det Bröts. Det Bröts. Det Bröts. Det Bröts.  

st. JOHN – så jäkla lyxigt

Posted on

Guuud. Jag jobbar med några så roliga projekt just nu, både privat och på jobbet, att de få timmarna jag har över på dagarna har helt sipprat bort. Har ju så mycket foton att visa och saker jag vill skriva, så tack för att du håller ut tills jag kommer in i blogglunket igen.

Idag jobbar jag hemifrån och thank da lord för det för jag är bakis och vill inte träffa någon. Det här hörrni, är anledningen till varför.

 

Kommer ni ihåg den otroliga pubrundan jag drog runt på för några veckor sen? Mellan pub fyra och fem ungefär så kom vi in på det utmärkta ämnet bästa restaurangerna i London. Mat är livet, vänner är livet och nya restauranger är livet. Ett ställe som kom upp på allas lista var St. JOHN. Det är ett typiskt ställe som jämt kommer upp på alla stjärnkockars lista. Därför ringde jag upp direkt och tog nästa lediga bokning de hade – tre veckor fram. Och det, damer och herrar, var igår kväll!

 

 

Därför mötte jag upp den här efter jobbet.

 

 

Och vandrade (sprang, för det var mitt fel att vi var sena) genom centrala Londons gråa gränder.

 

 

Där inne var det hur fint som helst. Det här är alltså typ bardelen perfekt placerad mellan bageriet och baren. Äh, men vad mysigt.

 

 

Inne i själva restaurangen var det mobil och kameraförbud, men whattodojaggörvadjagvill hehe.

 

 

Jag drack vin och var glad. Här kan ni också se hur jag doppat båda ärmarna på min vita skjorta i kaffekoppar under dagen.

 

 

Det beställdes kronärtskocka och sherry och bone marrow och fisk och Madeleine-kakor. Det var jättedyrt. Har aldrig spenderats så mycket pengar på restaurang, men then again har jag ju typ aldrig gått på finrestaurang.

 

 

Alla köttisar gå hit! Alla veggos, gå hit och drick vin och ät efterrätt!

Nu ska jag äta ostbågar i soffan. Och juste! Imorn kommer det hända lite roliga grejer här, så kika in ok? Puss.

varför london är så grått

Posted on

skinnjacka – zara
t-shirt – primark
hängselbyxor – beyond retro

korgväska – marknad i marocko
sneakers – superga (adlink)

 

 

Helgen var sådär lagom grå och veckan har fortsatt precis så. Det klär ju London ändå, det där mulna. Jag har väldigt lite emot det, vädret alltså. På något sätt ger det staden en charm, något spännande, levande. Där borta ingömda i murriga pubar och källarlokaler spelar okända band som kanske aldrig blir något eller kanske blir just allt. På bussarna, i matköerna, i armkrok på gatorna klär folk på sig allt de anser de spegla dom. Sånt en undrar var sjutton en ens hittar sånna plagg.

Även om London är en molntäckt, gråspräcklig, duggregnig plats full av smog, fimpar och smuts så kan jag fortfarande känna att det är den mest färgglada plats jag vet. Tur det, för jag lovar att en får stå ut med mycket skit här också.

På fredag åker jag till Sverige i elva dagar. Jag ska äta alla ostbågar och polarbröd som finns och binge-kolla nyhetsmorgon.

 

a midday pub crawl in hackney

Posted on

I lördags vaknade jag bright an early vid åtta. På en lördag! Knäppt hur en frukostdejt vid elva helt plötsligt känns som mil bort när en inte går ut dagen innan. En av mina bästa känslor nu för tiden tror jag. Vid elva åt jag livets frukost på the Good Egg i Stoke Newington med Jimmy och Daniel. Eftersom att vi alla var so fresh so clean kändes det som att festen redan kunde börja mitt på dagen. Sagt och gjort, och vi drog ihop en pub crawl i Hackney. Alicia, Seb, Veronique och Alex joinade också och vi alla dansade runt på totalt åtta pubar. Jag hade så himla himla himla roligt. Ville aldrig gå hem, ville aldrig inte vara ute igen.

Till slut hamnade vi på the Gun, min bästa pub alla kategorier, där jag också brukade jobba för ett år sedan. Jag var full och dansig och väldigt glad. Tänk att man får vara det ibland va. Vid två stängde det och då hade vi dansat runt i femton timmar. Femton! Heja livet. Idag har jag känt mig som ett tuggummi, seg och knölig. Men det var det ju värt!

7de Juli – lillasyster/storasyster

Posted on

Jag sitter på en svartmålad avsats på norra sidan av London Bridge. Floden Thames är brun och glittrar i solen, men trottoarerna är blå av alla skjortklädda män som tågar rituellt på sin commute hem. Jag försöker att inte tänka på alla streck de går på, för en tjugofemårig kvinna borde ha viktigare saker att fundera över. Som att den feministiska essäboken jag lånade av min chef delat tygpåse med en nyckelknippa och ser ut att ha blivit ceremoniellt klöst under en bra tid.

Det är sommar, en bra sådan. Nu går det att se hur mycket hår jag har på armarna för de lyser silvriga mot det bruna. För första gången verkar alla löpsedlar haft rätt, det blir en solig årstid. Men ikväll, efter att spaghettin kokat lite för länge och jag gråter maskaratårar ner i skålen framför Netflixfilmen Okja, då ska himlen brytas itu med ett muller, som utrotningshotade isflak i Antarktis. I över ett dygn ska det hällregna. Sandaler kommer bytas ut, och jackor kommer åka på. Bussarna får igenimmade rutor och det finns knappt plats att stå för alla cyklar står låsta i sina skjul.

Men nu cyklar alla. I sandaler till och med. De svajar kvickt mellan bilister som delfiner, viner som serpentiner runt varandra. Jag ringer Saga, min sextonåriga lillasyster som har sitt allra första jobb på en sommarö i Stockholms skärgård. Hon berättar om grillkvällar, om hur nervöst det var att behöva laga middag själv varenda dag för jag kan bara tre recept. Hon berättar om dom som får extra mycket glass och om golfbilen hon körde ned i diket. Och hon berättar om sin crush.

– Han kanske är för bra för mig.
– Skämtar du eller?

Jag sätter på kameran och upplösningen är som en hyllning till flip phones från 2004.

– Ofta, Saga! Du vet att det inte är sant. Skit i honom. Vad någon idiotkille tror om dig definierar inte dig.

Jag fortsätter i en lång utläggning som följer alla punkter i mitt kontrakt som storasyster.

– Lovar att du är bra mycket bättre än honom på alla plan. Du vet det.
– Klart jag vet. Jag ville bara höra dig säga det.

 

hello från en typisk jobbdag i london

Posted on

Välkommen till en typisk jobbstund i London. Just nu sitter jag i solen på en av våra två balkonger på kontoret och äter en typiskt tråkig Brittlunch bestående av en meal deal, dvs en trekantsmacka, en dricka (läs läsk) och så chips för £3. Matkulturen här frodas, som ni hör, och ja britter äter ofta chips varje dag och överlever ändå.

Såhär kan det se ut på kontoret till en tech startup minsann. Vi har flyttat kontor i veckan, till tredje våningen i en nyrenoverad tegelbyggnad vid London Bridge.

En tech startup är alltså ett nystartat företag som bygger på någon typ av teknisk lösning, vilket oftast är en app. Vår app låter varumärken och byråer fråga folket om råd och åsikter när de ska t.ex. lansera en ny produkt, ta ett viktigt beslut eller nå ut till en ny målgrupp. Och de som svarar får då betalt för det.

Min jobbtitel är Digital Communication Manager vilket betyder att jag sitter med strategier för hur vi ska kommunicera med våra användare, vare sig det är i appen, via email, kundservice eller på sociala medier. Dvs ALLT SOM ÄR KUL (enligt mig)!Har ju en soft spot för text. Sen producerar jag allt det som vi beslutar.

Idag fick jag en ny chef, vilket jag var och är lite nervös över. På små företag får en ofta springa fritt och lära sig av sina misstag, eftersom att det inte finns strukturer eller processer i plats.

Nu har vi vuxit något otroligt, och ju fler som anställs, desto mer viktigt blir det att en har metoder för hur en kommunicerar och följer upp. Är verkligen taggad på att få någon över mig med så mycket erfaranhet som kan vägleda och fånga upp sånt som jag missar. Hittills verkar min chef trés cool och mucho smart så det bådar skitväl.

Nu börjar det regna så inlägget får ta slut här.

rappers & espresso martinis at the curtain members club

Posted on

 

Det ligger en ny members’ club i Shoreditch som heter the Curtain. På Curtain Road, därav namnet. I torsdags var det en gratis spelning i deras källare med Francis and the Lights och Rima tog med mig och Meagan dit som hennes +1s. Vi drack vin ur plastglas på en pub på vägen dit och min nya klänning blåste konstant upp till armvecken. Det är juli och alla rum är tomma och alla trottoarer fulla. 

På the Curtain är allt dekadent, mörkt och sultry i trettiogradiga hettan. Det var länge sen jag gick ut på en torsdag och inuti känns det spännande. Annat än när jag först flyttade till England och efter ett år räknade att jag stannat hemma tre torsdagar av 52. Två av dom var över jul. Då smet vi in på hemliga spelningar och privata event jämt, min kompis Olivia och jag. Vi visste vad skam var, bara att den aldrig fick bo inuti oss.

 

 

 

Francis and the Lights går på när vi tre står längst fram med varsin espresso martini i handen. Jag skriker över musiken att jag aldrig trodde att jag skulle bli en sån som dricker cocktails på en källarspelning, men att “I’m also kinda into it.” Kudos till Francis som ger allt, men av helt fel anledningar. Hans ögon rullar bakåt in i 80-talsfrillan och på två meters avstånd är det svårt att dölja att han i de flesta låtarna mimar. Han går ut i publiken och ber Rima, Meagan och jag att sära på oss så att han kan dansa i mitten och jag busvisslar. När han för tredje gången klättrar up och hänger i elkablarna i taket säger Meagan att “We need to leave, I cannot watch this. It’s seriously giving me anxiety.” så vi tränger oss igenom folkmassan i det lilla rummet och ut till labyrinten som utgör de andra. 

Medan vi sitter på en balkong någonstans utomhus fast utan någon typ av utsikt så gör Chance the Rapper ett surprise appearance där nere. Fast det vet inte vi. En rappare som griper tag i oss på väg till baren ska berätta det för oss sen. Jag vet att han är rappare för att det är det första han säger till mig. Han gör det och visar sin instagram där han uppträder på olika scener. “Ya’ll should come see me play in Hyde Park tomorrow bruh. It gonna be lit.” Så säger han och jag känner mig fin i min klänning. Han frågar om mitt nummer och jag skakar på huvudet. “Well girl, you better slide into my DMs if you like me.”

 

Känner att det faktum att någon sagt det till mig på fullaste allvar måste betyda att jag peakat. Kanske i livet. Mina skavsår blöder fortfarande från i torsdags. 

 

 

sake, junkyards & fan mail at 4am

Posted on

 

Lördag och vi drog upp till Walthamstow som ligger i nordöstra London. Perfekt place att dra till om en har hipstergäster på besök pga där ligger neonmuseet God’s Own Junkyard (mitt bästa ställe tydligen) och två micro breweries och ett gindistilleri. Konst och niché-alkohol och alla är glada.

 

 

Crewdem.

 

 

Det var obarmhärtigt grått och himlen full av smog, moln och grillrök. Inte gjorde det oss ledsna icke.

 

 

När kvällen kom och middagen också borde kommit för länge sedan tog vi bussen till Clapton för att möta Lovisa på My Neighbours the Dumplings – en av mina absolut bästa restauranger.

 

 

Hanna som hälsar på från Estocolmo.

 

 

De har öppnat en bar i källaren och en bakgård! Nä, vad mysigt. Måste nog gå hit jämt nu. Hade på mig min så jäkla fina gula klänning. 

 

 

 

 

 

När vi fått bord beställde vi granatäpple-drinkar och i princip allt på menyn för exakt allt är typ gott där. Extrapoäng för alltid festlig stämning. Trés bon kväll!

Visade sig att en av servitriserna som jobbar där läser min blogg (hej Clara!) och skickade ett mejl till mig 4am imorse. Älskar henne och det stället ännu mer nu. <3

 

what about me

Posted on

Yo! Hur mår du? Är juni allt du drömt om? Min är absolut inte det för den har bara försvunnit i jobb, men så är det ju ibland. Så typiskt att nu när det verkligen går bra på jobbet så har jag så lite energi över här. Önskar att jag var en superhuman och kunde göra allt, men hoppas att ni alla ligger på ängar och har lite tid att bläddra på internet.

Låt oss återgå till allt som är jag, för varför inte. Lista genom frida men ändrade om den.

 

 

Var bor för tillfället?
I en flatshare i Hackney, London. Med fyra män över trettio. Who would’ve thought.

Var växte du upp?
Mestadels i Stockholm, sen några år i Kenya.

Var gör du just nu?
Jobbar hemifrån på torsdagar, hehe, så sitter i soffan i min Harley Davidson-tröja och är hungrig. Daniel och hans vän Joel från Kanada pratar om något oviktigt i köket. Fattar inte varför dom inte förstår att de borde laga lunch till mig.

 

 

Några roliga projekt på g?
Vi lanserar Instagram på jobbet – @startpulsing! Kolla in alla sjuka grejer Britter tycker till om, och ladda ner vår app. Sen skriver jag alltid på något. Kanske en bok, kanske en novell, mest massor av viktiga saker som jag tänker på i min dumma 25-åriga själ.

Vad är din definition av lycka?
Sånt som känns som Ted Gärdestads låtar. Att kännas lätt inuti m, omgiven av personer som hjälper dig känna just så. Sen havet, det är lycka.

Vilken egenskap är din sämsta?
Allt detta grubblande och överanalyserande. Vill vara emojin som ba *flicking her hair*. Obrydd.

Vilken egenskap föraktar du hos andra?
Att snacka ned folk som vågar och anstränger sig för att komma någonstans. Att ge noll utrymme för misstag eller förlåtande.

 

 

Vad är det mest extravaganta med ditt liv?
Att jag varvar att mögliga London med mjölvita stränder i Kenya och skyskrapor i Nordamerika flera gånger per år.

När ljuger du?
Först när jag råkat göra sönder något. Alltså typ jämt? Vågar verkligen inte erkänna.

Vad gillar du mest med ditt utseende?
Mina käk- och kindben. Och hur min hud suger åt sig solen som en svamp = guldigt brun.

Vilken person önskar du att du kunde äta middag med?
Lena Dunham. Det hade varit högst oironsikt ironiskt och sen skulle vi ba fall in love och jobba ihop.

Vilka ord eller fraser överanvänder du?
“Aww, babe.” och “Ok, so if you had to choose, would you rather…” följt av jättejobbiga situationer jag kommit på i mitt huvud bara sådär.

 

Vad ångrar du mest?
Att jag sa upp kontakten med en nära vän. Är så glad att vi lappade ihop det efter något år. Aldrig för sent!

Vilken talang önskar du att du hade?
Orken och fokuset att riktigt nörda in mig på one thing and one thing only. Blir lätt distraherad och har alltid minst sju grejer på g. Önskar också att jag älskade att stå på scen.

Hur känner du dig nu?
Lite bakis pga fick lön igår och gick ut med två av mina bästa jobbkompisar. Blev mycket och länge. Också lite arg på min intern som inte bryr sig men också lite stolt för kan tycka att det är en hälsosam inställning att ha till jobb. Mvh alltid confused.

Om du kunde ändra något med dig själv, vad hade det varit?
Att jag inte skulle vara så tyst i nya sammanhang. Blir en blygis fast jag vill vara centre of attention.

Om du kunde ändra något med din familj, vad hade du ändrat?
Att vi alla bodde i samma stad.

Vad skulle du säga är din största bedrift?
Mitt förhållande med Daniel. Att jag gått hos psykolog. Att jag orkar fucking skriva fast att det egentligen inte händer så mycket. Allt som varit min tid i London.Om du skulle dö och återfödas som något eller någon, vad hade du blivit?
En platypus hoppas jag. Eller en apa i någon djungel.

En ägodel du anser mest värdefull?
Har orimligt lite känslor för mina ägodelar. Alla mina foton.

Vad anser du som det lägsta djupet av elände?
Att leva i missunnsamhet och avundsjuka.

Var vill du bo?
LA, Köpenhamn, i Karibien, kanske Toronto och så i Stockholms skärgård.

Vad gör du helst?
Äter vällagad mat. Ränner mellan barer med vänner. Skriver.

   

Vilket egenskap eller beteende anser du vara mest överskattat?
Allt som är coolt typ “känna rätt folk”, “hänga på rätt ställen”, “ha rätt kläder”, “jobba med rätt grejer”.

Vilken är ditt mest utmärkande karaktärsdrag? 
Att jag frågar så mycket frågor.

Vilken egenskap är mest attraktivt i en man?
Empati.

Vilken egenskap är mest attraktivt i en kvinna?
Nu-tar-vi-över-världen-attityd.

Vad värderar du mest i dina vänner?
Att de är nyfikna på livet, överseende och har drömmar om saker de vill och gör något åt det.

Vad har du noll ork för?
Skitsnack. Och folk som klagar men aldrig försöker göra något åt det. Älskar dock de som sarkastiskt klagar på saker jämt, en av mina bästa humor

 

Hur vill du dö?
Plötsligt och fridfullt, utan sjukdom och med en miljon rynkor. Eller i ett varmt sommarregn.

Vad är din favoritfärg?
Blå. Allt som är havet.

Vilken är din bästa blomma?
Rosa pioner i vaser och liljekonvaljer i hela skogen.

Vad är ditt motto?
Good decisions come from experience. And experience come from terrible decisions. Den trodde ni inte att jag hade på lager va!

 

 

midsommar i london

 

 

När resten av svenska folket ligger bakis i sina stugor på midsommardagen så är det utlandssvenskarnas tur. Jag har inte firat midsommar sedan 2010 och ångrar mig varenda år. Men så denna sommar så bjöd min vän Cajsa in på fest!

 

 

Alla svenskar med partners vallfärdade genom Hackney och kom fram med famnen full med blommor lagom till duggregnet.

 

 

Ute i trädgården knöts det kransar till ljudet av Fleetwood Mac blandat med Ted Gärdestad.

 

Att fira ens lands högtider med folk från andra kulturer är så knäppt och roligt för allt ska förklaras. Varför har ni kransar i håret? Varför dansar ni runt en stång? Varför handlar alla snapsvisor om djur eller bara alkohol? Varför är det sju blommor under kudden och inte fler?

 

 

Vi var för många för att få plats runt bordet så det blev picknick i en typisk avlång britträdgård. Ahhhhh all svensk mat är så GOD! Sill, gravad lax, köttbullar, västerbottenspaj. Dog. Och blev jättestolt så fort någon icke-svensk inte rynkade på näsan.

 

 

 

Midsommardrömmen Kajsa.

 

 

Som klassisk midsommar sprangs det in och ut med regnet.

 

 

Vår host Cajsa som kirrat kalaset. Också! Hon har en av mina bästa londonbloggar London Calling pga tipsar om allt kul som händer. In och läs.

 

 

Hemmagjord flädershot på det. Vi äro små humlor vi gick hem hos alla pga behövde inte kunna svenska för att sjunga med.

 

 

 

Sen tävlade allas flickvänner och pojkvänner i vem som kunde mest svenska. Elsie vann. Också den enda som gillade sill. Daniel kom sist för han kan bara ordet studsmatta och en vatten tack. Berättade hur han laddat ned appen Babbel där en av uppgifterna är att man måste uttala ett ord bättre än 70%, men eftersom att Daniel aldrig kom över det deletade han den. Man ba, en dag kanske…

 

 

Tur att han är snygg.

 

 

Egentligen hade vi tänkt gå ut men istället åt vi jordgubbar och grädde i gräset och dansade till Selena Gomez bland all disk i köket. Ska aldrig hoppa över midsommar någonsin igen.