dashblog logo
Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.
[mc4wp_form id="4288"]

tusen liv i samma stad

Posted on

Novembertisdag i London och det är nästan minusgrader ute. Jag sitter på mitt kontor och byrån vi delar plats med spelar jättejättedåliga covers på poplåtar som redan är tveksamma till att börja med. Har ännu inte tillgång till deras Sonos-högtalare, men planerar verkligen att bryta mig in där när de gått hem så jag kan köa lite bra låtar. Bredvid mig har jag min andra kopp te, som jag önskar var kaffe, men bryggkaffet vi har är så vattnigt att det inte går att dricka. Typiskt England. Halva vårt kontor är täckt av fönster som ser rätt ut över en tegeltäckt skyline. Där jag sitter (såg självklart till att få plats där jag är vänd mot utsikten) så ser jag the Shard, the Gherkin och the Walkie-Talkie Building, plus hundratals anonyma tegelhus. Jag har typ ett litet moment. Med utsikt över sin stad såhär kan en ju inte hjälpa att få lite perspektiv, i dubbel bemärkelse.

Jag har nämnt det flera gånger de senaste veckorna, men London börjar kännas bättre för mig igen. Det är snart sju år sedan jag flyttade hit och de senaste nio månaderna har varit rätt tunga. De första tre åren hade jag noll hemlängtan, alltså ingenting. Tvivlade inte en sekund på att bo här istället för i Sverige, eller någon annanstans för den delen. London var livets stad och allt låg för mina fötter. Författaren Samuel L Johnson sa “When a man is tired of London, he is tired of life.” och det används både i läge och oläge här i stan, men definitivt frekvent. Och visst, vad du än vill göra – på gott och ont – finns tillgängligt i princip när du vill. Herregud, jag har bott här i sex och ett halvt år och har fortfarande bara sett en bråkdel. Men också suck. Och nej! Ibland går man bara igenom en fett jobbig tid i livet, där nästan inget känns kul, speciellt inte London. Ibland är man en sårbar liten klutt som också måste få vara bara bara det.

“When a man is tired of London, he is tired of life.”
– Samuel L Johnson

Det senaste året har jag känt mig både vilsen och ledsen och främmande i London. Staden har inte känts kul eller trygg, och jag har verkligen tyckt att motgångar har känts bra mycket tyngre än förr. När jag flyttade hit kunde jag se på mig själv nästan utifrån, där jobbiga eller sjuka saker istället blev komiska, nästan overkliga. Men efter sex år är de inte bara en tokig story. Att man delar hus med hur många som helst, att det blåser isvindar fast fönstret är stängt, att det är mögel i duschen fast huset bygdes 2014 eller att ens chef bjuder ut vår första manliga praktikant på lunch fast att hen aldrig bjudit ut någon av de kvinnliga praktikanterna eller vi kvinnliga heltidsanställda. Efter sex år i en stad är det mycket som fortfarande är ett äventyr såklart, men det mesta är min vardag, mitt liv.

Kanske har London bara visat sig från sin rätta sida, kanske att det är svallvågorna efter Brexit eller kanske har jag blivit just det – trött på livet. Egentligen tror jag inte att det är något av det. Egentligen tror jag att alla som byter stad någon gång hamnar i ett sånt här vakum. Kanske bara att alla som vill göra eller bli saker i livet hamnar här, där det känner som att man är mitt emellan.

För min del har London tagit minst lika många skepnader som jag spenderat år här. På vår sexårsdag (min och Londons alltså) skrev jag ett inlägg om det, om alla mina olika liv här. Från att spendera fyra nätter i veckan på barer till att knappt gå ut alls, från att inte bry sig om sitt jobb till att plugga heltid till att börja min karriär, från att leva i kompiskollektiv till att dela säng med en man jag dejtat i fem år nu.

Under 2017 har jag jobbat med otroliga saker, och säkert för många saker. När jag inte jobbat har jag lagat mat, införskaffat tolv plantor att älska, tänkt rätt mycket, och lagt tid på de personerna som gjort mig absolut gladast. Mest Daniel såklart. Hade du berättat detta för mig 2011 när jag precis landat i London och delade våningssäng på ett mögligt hostel med min bästa vän, då hade jag nog låtsas kräkas lite (nej, jag har aldrig sagt att jag varit mogen), eller skrattandes skakat på huvudet. Inte mig, jag ska ju röja runt för resten av livet, eller åtminstone tills jag fyller 30.

Det är nog där det varit svårt det senaste året. Hur jag spenderat mina dagar, kvällar, helger inte passat in ens lite på varför jag åkte hit eller varför jag stannat. För alla de grejerna kan du göra i Kärrtorp likagärna som i Grekland eller Gnesta?

Nu råkar det vara så att jag är i London, och att många av mina bästa personer också råkar vara här, och det är precis som att jag de senaste månaderna landat lite i det. Jag har insett att även om jag kastar blickar av eld när min flatmate går in med leriga skor på vårt blankt vita kakel varje gång jag städat eller när jag spenderar femtio minuter ståendes på en full dubbeldäckare hem från jobbet, så finns också det andra stunder. Där den brittiska mannen ber om ursäkt fyra gånger fast att det var jag som spillde kaffe på honom. Där vardagsrummet är elva kvadratmeter men ändå behöver ingen ringa innan för att be om att få ta med någon på hemmafesten. Där jag har en favoritpub, en bästa restaurang, en besatthet till ett klädmärke, men som jag alla upptäckt bara de senaste månaderna. För London råkar vara som Hermione Grangers väska – oändligt stor och full av hemligheter och allt du kan tänkas behöva.

Det är nog så med de flesta städer. Saker man hatar att älska och saker man älskar att hata. Man måste bara hitta vilken typ av person man vill vara idag eller i November eller under 2018. Just nu känns London ändå spännande igen. Ibland behövs det en höst, ibland en flytt eller ibland ingenting för att man ska se det.

Forsättning följer, för – som min mamma och mormor säger – det är många svängar i långdansen.

 

Och alla ni som tog er igenom hela inlägget – jag vill gärna höra era tankar eller känslor kring det här ämnet. Är det helt främmande, eller känner du igen dig? Och vad är din kur för att ta sig igenom något sånt här.

 

Fler saker jag skrivit:
Krönikor
Minnen från London

37 minuters försprång

   

För andra gången drar ljudet av en wellness retreat över våra resväskor som exploderat smutstvätt över hela golvet. Jag kisar mot skärmen, försöker pricka rätt knapp för att stänga av och lägger mig ned på kudden igen, klöser bort grus ur ögat. Det visar sig att inre harmoni inte kan köpas med ringtoner märkta med ASMR. Min överarm är några nyanser mörkare från Marocko och har legat utanför täcket hela natten så jag drar in den i värmen och trycker den försiktigt mot en bröstkorg som fortfarande andas sömn. Daniel rynkar på ögonbrynen. Lucky I love you. Jag rullar över sängkanten, går på toa. I spegeln ser jag en naken kropp, tovigt hår, lår. Jag försöker att inte vända mig om, granska, leta gropar, klämma på sånt som står ut.

Imorgon har jag en plåtning. Det känns kul, spännande. Jag har varit på möte, skrivit på kontrakt. De vet hur jag ser ut, har frågat om storlekar och valt just mig. Ändå svider det i magen. Det har ju hänt de flesta gånger förut. Att jag dykt upp, blivit sminkad, fixad och tillslut presenterad för de kläder som ska sitta på min kropp. Allt otroligt snyggt och noga utvalt. Och varenda plagg i minst två storlekar för smått. Förnedring.

 

Det är jag och skammen och två alternativ att välja på.

  1. Antingen försöka klämma in allt det oönskade överflödet i tyg utan stretch som blivit noga granskat, jämfört, genomtänkt och hoppas på att inget spricker. Byxorna är värst, att stå i trosor med dragkedjor som inte går mycket högre än knäna. Att ha ett team av stylister som försöker att inte kolla. Och om det mot förmodan går – ändå inte se ut någonting som de moodboard som presenterats för fotograf, märket, världen. En rumpa ingår i rätt få sånna.
  2. Alternativt behöva gå upp och förklara att det där som lagts fram, det är barnkläder och att jag förmodligen inte ens fick plats i dom när jag var ett barn. Att i denna stund tvingas sätta stopp för en produktion som flera personer lagt rätt många timmar och pengar på att planera. Att därför bli beskriven som besvärlig, överviktig och dessutom rätt dålig framför kameran efter att jag vid det här laget är 100% obekväm när jag står och posar i kläder ingen godkänt eller noga valt ut på PR-kontor.

 

I spegeln sträcker jag på mig. Försöker le som de gör i tv-reklamer som säger åt en att älska sig själv. Så blåser jag ut magen så den ser mjuk ut, viker den i fyra valkar, rullar den som en magdansös. Böjer knäna och ryggraden på ett sätt som aldrig skulle kvala in på ett omslag. Jag vänder huvudet nedåt och skakar ut det toviga håret och alla dumma tankar. Jag ser inte riktigt klok ut och det känns så jäkla bra.

 

– What are you doing?

Jag ställer mig upp i min nakenhet, sätter ena handen i sidan och den andra under hakan.

– You know, just being my fab self, practising my belly dancing to get rid of demons.

 

Bland duntäcken äter vi cornflakes med havremjölk och banan och jag sitter i bara trosor hela tiden. Vägrar gömma, låter huden formas som den känner för.

 

För det finns faktiskt fler alternativ på en plåtning, och i livet för den delen:

3. Peka fuck you och gå hem och ändå fakturera företaget. (Skulle aldrig våga men Mick Jagger skulle så förmodligen att jag vågar någon dag?)

4. Vara en gudinna och posa sönder i mina egna kläder och äga hela plåtningen fast att resten av världen suger.

 

För tredje gången hörs det kakofoniska klingandet från min mobil som säger att det är dags för mig att get my shit together, att pallra mig iväg till jobbet och utvecklas personligen, bevisa att jag kan saker, längta till lunchen i solen och kakburken i det gemensamma köket. Alarmet påminner mig också om att jag än så länge spenderat 37 minuter av min vakna tid med att tänka på hur min kropp ser ut och klockan är inte ens åtta. Det räcker nu, min tid är värd så mycket mer. Det får plats så många bokidéer, komplimanger, meditationer, problemlösningar, tv-seriescener i det. Jag vägrar låta män ha ett 37minuters försprång redan innan vi börjat dagen.

 

 

en färglad outfit & en krönika om identitet

Håll i er, för här kommer inte bara en killer outfit i färg utan också en krönika på vad jag tänker låta utforma min identitet. För på sista tiden så får jag kommentarer något oerhört på hur mycket jag förändrats.

 

Ett nytt element har introducerats i mitt liv. På kontoret, när jag träffar en kompis, här på bloggen. Jag tycker att det är så spännande. Ni kanske tror att det är att jag klär mig i färgglada kläder, men nej, det nya elementet är hur folk reagerar på det.

Som ni vet har jag min garderob bestått av 95% svarta plagg och 5% vita eller grå. I olika former, material och skärningar för visso, men monokromt har det varit. Har liksom tre par trosor som inte är svarta. Och så blev jag väl less på det. Att öppna en låda var som att öppna en avgrund av svart tyg där det inte var lönt att vika för allt såg lika dant ut ändå och kändes likadant att ha på.

Så köpte jag lite färg. Röda byxor, blå denim, gula skjortor, en orange bikini.

Men jag tänkte att det inte var så mycket mer med det. Jag gick till jobbet som vanligt, hade min kamera över axeln som vanligt, drack öl som vanligt, låg framför Netflix och drack bubbelvatten som vanligt. Inte mycket ändrades med mig, men herregud vad mycket som ändrades i min omvärld.

Folk har undrat och frågat och stirrat och pillat och bearbetat. Har något hänt? Varför vill jag ha förändring? Vill jag bli någon annan? Vad var fel på livet jag levde innan? Kommer jag alltid vara så nu? Ska jag sluta med fler saker som är jag?

 

Inte mycket ändrades med mig, men herregud vad mycket som ändrades i min omvärld.

 

 

Alltså, jag har bara på mig en gul skjorta. Om det är revolution så orkar jag inte mer.

 

Det är jättekul. Hade aldrig trott att folk skulle bli så provocerade. Lika mycket de som bara klär sig i svart som de som inte gör det. Det är som om jag förrått mitt folk.

Alltså, jag har bara på mig en gul skjorta. Om det är revolution så orkar jag inte mer.

Som människor har vi ett sånt behov av att placera varandra i mallar, för att kunna förutse hur den personen kommer bete sig, för att inte behöva bli besvikna eller oroliga. Helt förståligt. Guilty as charged. När jag därför blivit utfrågad om varför jag inte håller mig inom den mall jag till viss del skapat, till viss del blivit given, har det för mig varit mest roande.

Jag vet inte varför men jag bryr mig inte direkt, rycker på axlarna åt det, fortsätter med min dag. För det första är det en så liten sak, att ha annorlunda färg på ens kläder, för det andra så har det inte gjort mig ledsen eller fått mig att tveka på mig själv. Å andra sidan så skriver jag en hel krönika om det.

För något som gör mig ledsen är att jag kan tänka mig att många gör tvärtom, försvarar sig eller helt enkelt går tillbaka till det som var eller det dom var innan. Speciellt om det handlar om saker mycket mer betydligare, stora eller läskigare än färg på kläder. Det är precis som att ju äldre vi blir så tillåter vi oss inte att gå utanför den lilla trädgård som är vår polerade självbild – vårt brand. För ja, jag säger brand, för med sociala medier så är det just var 90% av oss byggt upp, vill visa.

 

 

Efter en viss ålder, som nog blir yngre för varje Instagrampost som publiceras, så förväntas vi att ha en färdiggjuten bild av, om inte vem vi är, så i vilket fall vem vi vill vara. Helst ska det gå att sammanfattas i 140 karaktärer och med ett grid på 9 thumbnails som håller sig till en noga utvald färgpalett. Kanske att det stämmer för vissa att en bara veeeeeet att nu, nu är jag klar, nu vet jag vem jag är. Men jag tror säkert att en stor hög av oss är skitless på det vi byggt upp för omvärlden, vare sig du är 14, 42 eller 25. Och vad händer då?

Vi kallar det 40-årskris, tidig medelålderskris, identitetskris. Kris kris kris. Är inte det hur sorgligt som helst? Att om en 50-årig man vill byta klädstil eller om en 30-årig mamma vill viga sin fritid åt en sport hon aldrig provat, eller en 19-åring blir går med i kyrkan – då ska det definiera vilka dom är. Kanske skrattar vi lite, säger att de tappat det en smula.

Om du vill köpa porsche för dina sparpengar, byta ut hela din inredning till Hello Kitty, prova hångla med tjejer eller bli Taekwandoproffs som också väver sina egna kläder och bara äter våfflor – kör på det! Askul! Våga prova. Det kanske är helt din grej, kanske inte alls? Men du har du i vilket fall provat och kan stryka det från din lista över saker du undrat om de var kul. Vad spännande ändå.

Mycket av det vi gör och bär och säger och omger oss med utformar vår identitet, och det är inget fel med det. Det gäller nog bara att inte låta sig definieras av vad andra anser borde utgöra din identitet. Precis som att vissa är veganer medan andra bara äter vegansk mat osv. Om vi kritiserar så fort någon provar något nytt så hamnar vi i ett extremistiskt samhälle där vi bara tillåter varandra att antingen gå tillbaka till den vi var eller hålla så hårt fast i det vi vill bli att vi förblint försvarar det.

Ingens handlingar, intressen eller omgivning är statisk, och thank fuck för det. Tycker bara vi kan vara lite mer uppmuntrande eller i vilket fall förlåtande när någon vill prova något nytt, vare sig det går bra eller dåligt, för då kanske vi vågar också.

 

 

Vore intressant hur ni ser på det hela! Om ni varit med om något liknande eller tänkt ändra något men inte vågat. Bring on the comments, eller kritiken för den delen. Har säkert missat massor av vinklar.

 

Andra saker som känts:
Att vara avundsjuk på sina bästa vänner
Hur jag hanterar ångest
Det här med utbrändhet
Jag är OK med att inte vara ett geni
… och fler krönikor här

 

 

Och det er som är dying to know vad denna smashing outfit kommer ifrån:
jeans –Missguided
shirt – Zara
ankle boots – second hand, liknande här (adlink)

att vara avundsjuk på sina bästa vänner

 

En text om att bli avundsjuk på dom du egentligen vill att det ska gå så himla bra för – ens tjejkompisar.

Efter jobbet igår var det ljust i över två timmar efter att jag slutat. Jag vandrade långsamt genom Hackney hemåt. En timme tar det, vilket inte är så konstigt, för Hackney är hem till lika många som bor i hela Malmö. Oftast när jag promenerar hem så ringer jag någon. Igår ringde jag Frida.

Ibland gör det ont att prata med henne. För det första för att jag måste höja ljudvolymen på mobilen till högsta för att överrösta Londontrafiken, och får då hörselgångarna sönderrivna av en arg bilist i New York istället. New York, tänk att hon bor där. När vi pratar har hon alltid minst elva otroliga historier som vävs ihop, bryts av, men gud jag måste berätta en till grej och sa jag förresten att... Det är nog därför hon är så jäkla bra på att skriva. I hennes liv virvlar det av heta killar och spännande uppdrag och nätter med tjejkompisar i LA. Jag tappar bort vem var det nu igen och men vänta nu, dom hade väll inte ens gjort slut, och det gör ont. Mina kvällar känns grå. Jag vill ju vara där, vara med, vara en av karaktärerna i hennes berättelser. Det är som om vi försöker skeda men har Atlanten nedkrupen mellan oss. Och Atlanten, är så otroligt inte liten.

Klart som sjutton att ens bff ska ha allt det bästa liksom. Men jag vill ju ha det med.

Mest av allt gör det nog ont för att det finns ingen i hela världen som jag kan bli så avundsjuk på som henne. Hon är så intelligent, skriver som en gud och är snygg och orimligt rolig och snäll mot varenda person och har ett liv folk skriver böcker om. Jag har så jäkla tur att ha just den människan i mitt liv. Inget gör mig stoltare än att se allt hon är och gör och vill. Bara telefonsamtalen med henne är guld. Ändå blir jag så mörkt avundsjuk ibland. På alla hennes kompisar som är där och är med, när jag inte är det. Men också för att allt det hon är och får och gör och vill, det är ju saker jag vill jag med.

När jag kom hem lämnade jag balkongdörren öppen och satt ute i kvällen och drack te och läste ur Empatiproven. Det blåste knappt och jag var barfota och märkte det inte ens. Empatiproven är en essäsamling av Leslie Jamison om just det där som är svårt att sätta fingret på – empati. Att förstå andras smärta och sen få andra förstå att du förstår. Känner rent spontant att dessa tre meningar gjorde mig tjugo år äldre, men hold up, jag är allvarlig.

Hur balanserar en att vara en bra tjejkompis när en skrollar genom Instagram och ser att du har ju för sjutton allt allt allt som jag inte har?

Det är så lätt att fastna i hur andras liv reflekteras i ens eget. Vad är min framgång om hens ser ut sådär och hur blir hens vardag om jag vill ändra det här. Att linjen mellan att tappa bort sig själv och tappa bort andra är så tunn. Känner att jag är trött på att som tjej vara så empatisk och sympatisk hela himla tiden. Tror att det är nyttigt att vara arg och lite självisk och stökig ibland. Prioritera sig själv för en skull.

Men om det är något jag verkligen aldrig aldrig aldrig vill vara så är det missunnsam mot mina vänninor. Ändå kommer jag på mig själv med att falla i den fällan ibland. Jag måste jämt och förevigt påminna mig om att mina vänners lycka och framgång inte är mitt misslyckande. Det gör inte det liv jag lever mindre värdigt. Att bara för att någon har förjäkla roligt betyder inte det att det jag gör är trist. För att någon skriver helt smashing så betyder inte att mina texter är värdelösa. För att någon är passionerat nykär gör inte mitt långa förhållande blekt. Att någon klär sig som en gudinna gör inte mina kläder till fula trasor. Listan är så himla himla lång. Vissa dagar längre än andra. Hur balanserar en att vara en bra tjejkompis när en skrollar genom Instagram och ser att du har ju för sjutton allt allt allt som jag inte har?

Jag tror att det känns jobbigt för att i mina vänners liv ser jag reflektionen av allt jag kunnat vara. Om jag valt annorlunda, om jag vågat, om jag vetat – hade det då varit jag?

Främst måste jag nog komma ihåg att det jag ser bara är en skärva av allt som är ett liv. Varenda person jag är avundsjuk på har saker de själva är missnöjda med eller ledsna över med sina liv. Det har ingenting att göra med mina vänner alls egentligen eller de liv de lever, allt handlar ju om någon osäkerhet hos mig själv. Jag tror att det känns jobbigt för att i mina vänners liv ser jag reflektionen av allt jag kunnat vara. Om jag valt annorlunda, om jag vågat, om jag vetat – hade det då varit jag? Och det gör ont. Jag skäms. För klart som sjutton att ens bff ska ha allt det bästa liksom! Men jag vill ju ha det med.

Fast det är ju där ekvationen inte alls håller. Om något är det en blessing att ha folk, och främst tjejkompisar, runt sig, som bryr sig om en och som till och med tycker att en är helt magisk from time to time. Som lever liv en själv drömmer om. Att kunna dela framgångar, berättelser, ångest och tankar med. Vi är så upplärda att tänka att det bara finns plats för en (oftast tjej) i ett sammanhang, så om hon tar den platsen blir jag utanför. Men är det något jag verkligen lärt mig så är det att vad det än gäller så tar dessa kvinnor aldrig din plats. Om något är de din biljett in. Kanske först som en +1, men vem vet, det kanske är ni som anordnar hela skiten här näst.

Jag brukar bara ringa igen. För så fort jag hör den där himla människans röst så går det inte att vara avundsjuk. Kanske för att jag tvingar henne att ta med mig på allt som ska hända i framtiden, men också för att hon lyssnar på allt som gör ont hos mig med.

 

Är det någon som känner igen sig i det här? Vore toppen att höra hur ni hanterar avundsjuka eller bara att veta att en inte är ensam och ond.

 

Och om ni inte redan läser det Frida skriver, alltså göööööör det. Men alltså om ni slutar läsa min blogg för det så nä, då jäklar. Skoja (typ…).
www.fridareg.com 

 

 

Andra saker som känts:
Hur jag hanterar ångest
Det här med utbrändhet
Jag är OK med att inte vara ett geni

 

 

how I deal with my anxiety

A post I wrote in Swedish about how I see my anxiety & how I try to deal with it.
You can translate it here.

Låt oss prata lite om ångest. Får kommentarer av er ibland som önskar att jag skulle skriva om min ångest och känner mest hur? Kan inget om ångest, vet inget om ångest, bara att den alltid gömmer sig där. Jag gör ett försök i att vara ärlig ändå. Tänk en lägesrapport skrivet av en person som har noll himla koll på läget.

Min ångest ligger alltid som en pöl inuti mig och känns alltid litegrann, skvalpar och rinner över. Den växer i perioder och kommer i skov. Ibland som tsunamivågor, ibland som en långsam översvämning.

Den här veckan är jag nere i en sån svacka. Det är för tidigt att beskriva vilken, men den är där. Vi kan säga att jag är i stormens öga och ser inget slut eller början på mig själv.

 

 

Att jag just nu ligger jag i en dal märks på lite olika sätt:

  • Varje gång jag går utanför vår grind måste jag kolla åt alla sidor hundra gånger för i ögonvrån får jag för mig att en dubbeldäckare kör emot mig och prejar ned mig, klämmer mig mot gallret.
  • Jag kommer på mig själv med att hålla andan.
  • Fleetwood Mac sjunger Sweet Little Lies för mig i mina hörlurar. Sladden är så jävla knuten, invirad, förvirrad.  Jag försöker linda ut den ur blixtlåset på min jacka men det går inte och jag orkar inte en motgång till så jag slänger ned den i väskan.
  • Fast att min kontorsstol står helt still så känner jag att jag snurrar baklänges.
  • Hoppar till vid varje litet ljud.
  • Går in och ändrar bio på min Instagram. Vet inte vem jag är, hoppas att den ska hjälpa mig att klura ut det. Eller i vilket fall hålla uppe skenet över att vara rätt typ av vilsen.
  • Tappar matlusten. Hetsäter orimliga portioner.
  • Känner mig totalt övergiven och samtidigt svarar jag inte när någon ringer. Ser framför mig ett liv utan social kontakt och accepterar att det förmodligen blir mitt öde.
  • Hänger bokstavligt talat på Daniel som om jag vore en koala och han mitt träd. Han frågar vad det är och jag har glömt bort hur en pratar.
  • Jag undviker att gå på alla glipor och linjer mellan gatustenarna i trottoaren.
  • Får en känsla av att jag alltid är på fel plats, otillräcklig. För att inte vara på fel plats ser jag till att apatiskt hålla mig till jobbet hemma jobbet hemma.
 

 

När det här händer finns det ingen förvandling eller trolldryck som får det att försvinna, men här är några saker jag gör för att hålla ångesten lite i schack, för att inte gå under helt:

 
  • Landa i känslan. Min mamma och min pappa som är väldigt kloka personer lärde mig det. Att det är okej att må dåligt också. Det måste liksom få vara så ibland. Och genom att våga landa i det obekväma så eskalerar det i vilket fall inte.
  • Yoga. Tyckte det var fint hur vi var så många som bondade när jag skrev hur yoga alltid får mig att fälla en liten tår. Mycket av min ångest är stress- och prestationsrelaterad och sätter sig i musklerna. Yoga blir som ett snällt sätt att vrida ur den emotionella trasa som är min kropp.
  • Laga långa recept. Tror att det här är väldigt olika, men min hjärna fungerar väldigt bra med att utföra metodiska uppgifter som matlagning, inventering, byggarbete (haha ofta), eller typ kratta löv osv. Sånt som har steg och riktlinjer och gör att jag får arbeta med mina händer. Det är en av de få gångerna min hjärna får vila helt och hållet, plus att för mig är matlagning den ultimata kärleksförklaringen till mig själv.
  • Stäng av notifications. Att inte bli avbruten, gå att bli nådd och istället kunna få leva på sina egna villkor, vara ifred.
  • Sömn. Avboka allt i form av måsten och jobb och gå och lägg dig. Det går att sova bort viss ångest för ofta är det utmattningsrelaterat.
  • Skapa något uruselt. När jag har ångest är jag förlamad och vill ändå bli distraherad. Resultatet blir något slags apatiskt tv-tittande som inte hjälper alls. Istället försöker jag vända mig till något opretentiöst som jag går in med inställningen att vara medvetet dålig på. Oftast dagboksskrivande eller måla. Målet är att vara sämre än dagisbarn och en får kladda, stava fel, byta riktning. Dålig energi brukar vara bra att få ut med ett kreativt vapen som en pensel eller penna.
  • Gå i terapi. Ångest härstammar från mycket, och vissa saker går faktiskt att eliminera om en får hjälp. Jag gick i terapi i åtta månader för två år sedan och saker jag trodde skulle ta upp varenda dag för resten av mitt liv har helt bleknat bort nu. Fruktansvärt smärtsamt och helt värt det. Är så stolt över mig själv som gjorde det och så tacksam till läkaren på akutmottagningen som hänvisade mig fast jag tyckte att det var onödigt.
  • Spendera tid utomhus. Helst själv. Gå på tysta gator, i fuktiga skogar och lyssna på typ löv och koltrastar. Ligga ned på någon gräsplätt som en himla hippie och känna att livet är skit eller att det löser sig. Naturen har en läkande, lugnande effekt.
  • Berätta. Du behöver aldrig berätta för alla, var bara inte helt ensam i det. Det är viktigt att inte skämmas, att våga be om hjälp, be om förståelse.
  • Va snäll mot dig själv. Fan, det är okej att inte göra något av det en borde heller. Ge dig själv typ en kram och gråt lite. Något som är bra är att ha ett mantra. Typ “Jag är en bra människa. Imorn blir bättre.” och upprepa tills en glömmer bort vem en är för en stund.
 

 

Vill också lyfta en kommentar som Malin B skrev:

“Tänkte tillägga tips! Om man har svår återkommande eller ihållande ångest så tycker jag det första man ska göra är att besöka en läkare för att genomgå en fysisk undersökning, så man kan bli lite lugnare över att man i alla fall inte är fysiskt sjuk. Och därefter prata med sin läkare om eventuell behandling i form av KBT, samtalsterapi eller om antidepressiva behövs. I det långa loppet kan det vara värt det. Hitta dock en läkare som du litar på, det är A och O. Sömn är sjukt viktigt för återhämtning också, då ångest kan vara ett tecken på stress. Annars: yoga, mindfulness, kramar, skratt, vänner, sex, träning.”

 

 

Nu orkar jag inte skriva längre för klockan är 00:51 och jag är ju tydligen en sån med kontorsjobb nuförtiden så jag vill gå och vara en koala på mitt träd som ligger och suckar i vår säng. Här kommer en låt jag gillar. Och som slutord – håll fucking ut. Du är en pärla, och vet du, det kommer bli bra. Lovar.

 

 

going to the cinema alone

en text om att gå på bio ensam

a text about going to the cinema alone

wearing Daniel’s uncle’s jacket from his military service

 

För första gången i mitt liv går jag på bio helt ensam. Halv sex plingar mitt alarm på displayen och jag springer från kontoret i regnet. Den högljudda dubbeldäckaren tar mig upp till Hackney Picturehouse. Mattan är djupröd och slaskig, men gör ändå att det känns högtidligt. Vid entrén står rader av Londonbor på dejt och väntar på att välja mellan salta och söta popcorn. Men inte jag. Jag går upp till tredje våningen för jag vet att där är det aldrig kö. Där tuggar personalen tuggummi och scrollar Instagram.

Av tjejen i kassan som inte tittar mig i ögonen köper jag en biobiljett, en bubbelvatten och en liten popcorn. Det kostar inte ens £3 med mitt medlemskap fast jag kan inte berätta det för någon för jag är själv ikväll. På något sätt känns det bra att den meningen får dö inuti mig. Så mycket oviktigt en säger varje dag.

Biosalongen ligger redan mörk och reklamerna har redan börjat rulla när jag slår mig ned i en av alla plyschfåtöljer. Båda bredvid mig förblir tomma. Jag hör hur par och vänner runt omkring mig reagerar på de olika reklamsnuttarna, skrattar högt, diskuterar. Jag vet att forskare bevisat att allt högt skratt är påhittat. För när människor är ensamma skrattar de inte fast något är jättekul. Ett leende, det är allt. Reklamen övergår till nya trailers. Ingen frågar om jag vill se Beauty & the Beast, är Emma Watson rätt som Belle, klänningen är tydligen gul och inte guld som Disney sagt vad trodde du. Jag är tyst, osynlig, och det är så himla skönt.

Duken stängs och öppnas igen, filmen går på. Det är La La Land. Halvvägs in är jag tacksam att regnet redan kletat ut min mascara, att ingen viskat något i mitt öra, att jag verkligen är i Hollywood, att Ryan Gosling troligen kommer gifta sig med mig (okej, aldrig förstått hans attraktion, men alltså i denna rulle holy) och att allt som är trasigt på film är trasigt i mig med.

Främst kanske jag aldrig vill gå på bio

med andra någonsin igen.

När filmen är slut är jag golvad och natten sammetssvart. Hällregnet försöker skölja bort allt det smutsiga smutsiga smutsiga med London, förvandla det till Hollywood kanske. Jag har inget paraply och en jacka i mocka. Blöta sfärer lägger sig som förstoringsglas på min display. Jag tänker beställa taxi, men har deletat min app pga världen. Istället skrollar jag till min musikapp, knappar in en ny ordföljd och lägger till ett nytt album som sparat i mitt register. La La Land. Sen går jag i regnet, hår som slickas fast mot kinden, isiga droppar ned i en varm nacke. Jag har fantomsmärtor om olycklig kärlek, låtsas att allt är på låtsas att mitt olyckliga lyckliga slut kommer golva mig med. Att t.o.m. hur det enda som väntar på mig hemma är en färdigsoppa och en halv ost kanske kanske är romantiskt ändå?

Aldrig igen vill jag se en film som känns verklig. Som inte har spenderat halva budgeten på en symfoniorkester. Främst kanske jag aldrig vill gå på bio med andra. Inte prata, reda ut, diskutera, dela popcorn, snegla efter reaktioner, höra hur filmen var en 7a men manuset var fan en 4a. Jag vill låtsas att det var på riktigt och typ att livet ändå är en musikal.

 


English: Yesterday I went to the cinema alone. For the first time. I saw La La Land, and I never want to go to the cinema with people ever again. Kind of. This text is about that.

 

 

krönika: att alltid jobba sent är ett tecken på dåligt omdöme

Linn,-scarf,-December-LondonKaffe,-coffeeLinn,-December-London

 

Det jag kommer berätta om nu är något jag skäms över.

De senaste månaderna (året?) har jag jobbat mer än tolv timmar minst sex dagar i veckan. Jag har pluggat 300% på universitetet samtidigt som jag praktiserat, bloggat och sedan jobbat minst tre kvällar i veckan på bar. I augusti ändrades det för då jobbade jag “bara” heltid, dvs till ungefär sju eller åtta, plus bloggade varje dag. Det är inget skryt, det är äckligt. Den senaste tiden har det gått så långt att jag inte kan sova längre. Min hjärna surrar och tankarna spinner i raketfart så fort jag stänger ögonen. Jag behöver vila, men det går inte längre så jag ligger vaken till sent på natten.

Jag är nära att falla i den fällan som många i vår generation gjort. Jag pratar om utbrändhet.

Så pass många av mina vänner och folk runt omkring har bränt ut sig de senaste åren att det är knappt att någon reagerar när en får nyheten. Bloggare, profiler, chefer skriver om utmattningssyndrom och utbrändhet som om det vore den årliga influensan. Något en får räkna med att ta för att “komma någonstans”.

På varje arbetsplats jag varit på så är det de tendenser som leder till utbrändhet som värderas, uppmuntras, belönas. Att vara den som går sist, som tar på sig allt extraarbete, jobbar över kapacitet och förväntan. Den som har en arbetsbelastning som egentligen borde delas upp för två. Vad du är duktig alltså, skitbra jobbat, jag förstår inte hur du orkar. Nej, vet du vad det är, det är fruktansvärt. Utbrändhet är inget skämt. Visste du att utbrändhet ger riktiga hjärnskador? Det är inget som försvinner med en spahelg på Yasuragi eller en juicecleanse i februari.

En nära familjemedlem blev rejält utbränd när jag var yngre så jag har suttit på första parkett och sett hur illa det kan gå. Hen var sjukskriven i flera år. Vi körde hem från skolan och hen glömde var hens hus låg, så vi irrade runt på gatorna och hen storgrät framför ratten. Andra dagar spenderade hen i ett mörklagt rum för att dagsljuset var för starkt. I februari. Minsta ljud skar igenom hens hjärna. Att vara utbränd gör att du inte klarar av saker vi tar förgivet varje dag och leder till så mycket smärta och ångest att det inte går att beskriva.

Att som regel jobba sent är ett bevis på dåligt omdöme. Dåligt omdöme och brist på respekt för en själv och för de runt omkring en. Vi kan inte skylla på brist på bevis eller kunskap längre. Vi vet att det är dåligt. För det är aldrig bara ett projekt som kommer kräva all din energi och tid. Efter det kommer ett till. Och ännu ett till. Och ett till efter det. Har du lagt ribban högt då så kommer det förväntas av dig att fortsätta prestera. Visst att en ska jobba hårt och vara dedikerad, men aldrig såpass att det får gå ut över din hälsa. Det är inte att göra ett bra jobb. Det är din skyldighet som vän, dotter, partner, pappa, anställd, att ta hand om dig. För absolut ingen kommer applådera någon som jobbar ihjäl sig.

På företag är alla utbytbara, men hemma är ingen utbytbar.

Som chef hade jag krävt att folk lämnar i tid, för tid att vara ledig gör en till en bättre anställd. Utan tid att varva ned så bryts vi ned. Utan tid att ha tråkigt, får vi aldrig känna efter, hitta saker vi älskar. Det är i de långsamma minutrarna som vi hittar mod och ramlar på nya hobbies, snyggingar att bli kära i, ideer till projekt, drömmar vi vill förverkliga. Hur många har inte jobbat så jävla fucking svinbra när en äntligen fått ligga med den där baben en trånat efter så länge? Eller när en fått spendera en heldag med sina bästa personer? Eller målat klart sitt sovrum? Det är där vi hittar energi. Det är därför företag älskar att ta in unga praktikanter, för de har så mycket motivation och idéer. I deras liv har jobbet en biroll. Visst att det delvis kommer med ålder, men att ha ett så pass rikt liv, där arbete inte är mittpunkt utan något en gör för att ha råd att finansiera allt annat är en fördel.

Jag vet att det här samhället är stört och att det inte är lätt att bara vända om och be om ledighet när ingen annan gör det. Jag har fallit i exakt den fällan. Att sätta ned foten när pengar, makt, prestige står på spel är svårt. Men vill jag komma någonstans så måste jag det. Det heter utbränd av en orsak. Det är svårt att tända ett ljus igen om det redan brunnit ut. Sorgligt va? Vi kan alla göra aktiva val att ändra det här klimatet litegrann. Hjälpa till att omstrukturera, säga stopp när en kollega är på hal is, ge förslag på hur en kan ändra policy på sitt jobb, förklara och bevisa varför det är lönsamt. Och våga byta företag om de inte lyssnar. Det är aldrig värt det. När en är utmattad har en inte ens energi att bli glad för en löneförhöjning/befodring/eloge/vinst.

Anledningen att jag skäms är att jag känner att jag gjort tvärt om. Jag vill inte vara den som bloggar om stress som något nödvändigt för att ta sig dit en vill. Att hjälpa till att normalisera, göra det till något glorifierat.

Än så länge är jag inte utbränd, men min livsstil är där och nosar på det. Idag har jag och Daniel bestämt att vi ska gå igenom mål för året. Nu är det nog, jag vägrar slava och må dåligt. Jag gillar mig själv för mycket! Nästa vecka har jag en review med mina chefer och då ska jag be om att jobba hemifrån en dag i veckan. Den sociala stress jag känner på kontor gör mig inte produktiv. Plus att jag vet att jag kan göra mitt arbete på 4 timmar istället för 9 om jag lämnas ostörd och vet att jag inte är knyten till att sitta kvar på en stol när jag är klar. Och det är bara ett steg mot en bättre balans.

Såklart är vi alla olika, och ett blogginlägg revolutionerar knappast någons liv. Men jag hoppas att det kan få någon att stanna till, våga gå hem i tid eller i vilket fall tänka om.

An opinion piece I wrote in Swedish about the sick work culture where habits that lead to burnouts is what is admired and rewarded in work places, and how I want to change that. Please translate it here.

 

 

Linn

Följ min blogg med Bloglovin och på Instagram

brexit: about the sad state of britain

View-over-London-Skyline-Rooftop

 

I have struggled to put any words in here since Friday. A darkness and immense sorrow has coated Britain since the referendum made Brexit a reality by 52% voting to leave the EU. The reason for my move here five years ago, and why I’ve remained all these years despite ridiculous rents and moldy flats has been the pride London possess in being inclusive, accepting and diverse. For the first time I feel unwelcome and unwanted in my home. The anger and sadness is indescribable and I am, together with millions, dizzy with disappointment of how the world is regressing to fear and disbelief of a global community in this time of uncertainty, conflict and pain. In the aftermath many are also full of regret as we are not sure of the repercussions of this decision.

I think it is disgusting that the government would allow a decision this large happen before anybody, not even the politicians, know of the consequences or even what the following steps would be. It has divided not only a community and a country, but the world, which is the last thing we need in a time like this.

But this past weekend has also given me hope. I spent it all working at the bar, and the referendum was the sole thing everybody talked about. I had countless grown men in tears over everything that their community here in London stand for and are built on – inclusiveness, diversity, acceptance – to be torn to shreds. And I felt the pride of all those core values expressed in every tiny grain that is London. Despite being enveloped in disbelief we could all still unite. My social channels, news channels and conversations are flooded with strength, integrity and solidarity. Brits have both online and offline expressed their discontent and frustration over this ridiculous process. And they will not have it. Young women organising counter actions and protests as well as officials issuing statements that they refuse to obey to closing their communities.

In these dark times we will not give up hope, not cave in to hopelessness. It is a regretful decision, but I hope this will be the wake up call not only the UK but that the EU and the world needs. And I am sincerely doubtful that a true Brexit will fully happen. Instead I hope that this will fuel our fire to stand up for the society we want, an open and welcome one. I won’t succumb to terror and sorrow, and I know you won’t either.

For all of you who have written asking if it is pointless to even think about moving to London any longer I say to you that no, it is not. Firstly the British government has to make a decision as they have the final say in this. And if they do it will take at least two years to implement the UK leaving the EU and this might still mean free movement for Europeans.

 

 

 

Linn

Follow my blog on Bloglovin

 

 

min allra första publicerade krönika

Screen Shot 2016-04-14 at 11.00.40

Idag publiceras min allra första krönika. Stort va? Ångesten när Sandra bad mig skriva en, fast att det är det jag helst vill. Så jag tänkte att jag borde skriva om just det. Den finns att läsa på Metro Creative. Vore kul om du lade en kommentar om vad du tycker också.

Today I get my first personal essay published. Huge huh? I got slight anxiety when Sandra, my editor, asked me to write one even though writing pieces like that is what I want more than anything. So I figured I should write about exactly that. It’s up on Metro Creative now. Unfortunately it’s in Swedish but maybe you can translate it with google. If you do, let me know what you think.

///

photo by my brilliant babe Frida Vega

///

Linn

Follow my blog on Bloglovin

Trenbolone acetate buy in usa online Legal primobolan depot online in usa Legal Anadrol in Australia Trenbolone acetate cycle for sale Proviron injection price Arimidex oral Trenbolone acetate dosage RMI | Retail Motor Industry Organisation Human Chorionic Gonadotropin results Winstrol Depot for sale