dashblog logo
Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.
[mc4wp_form id="4288"]

35mm postcards: eight girls & the seaside

Posted on

Olivia på strandpromenadenen i Margate

 

Vi har precis avklarat första helgen i Maj – Storbrittanien motsvarighet till sommarlov. I vilket fall i jämfört med Sverige där röda dagar ligger utrstösslat bland oändliga semesterdagar året igenom. Äntligen har vi tre dagar ledigt och termometern klättrar i höga 20. Det är 16.30 fredag eftermiddag och jag sitter på tåget med sju brudar och nästan resten av London. Vi ska alla till havet. För vid havet – so I’ve been told – suger inte livet! Där finns barn i solglasögon, ögonlock mot horizonten och flera ursäkter att bara sitta och sippa på färgglada drycker medan kinderna svider.

Helgen i Margate börjar inte direkt dåligt, om man säger så. Det första vi ser är hur folk liksom rider på ponnyhästar i det guldglittriga vattnet ut mot solnedgången… 

 

Jag, Olivia och Meagan vid the seafront. Främligen som fotar stor bokstavligen i vattnet.

 

Ostron på Buoy & Oyster. Åt 8 stycken, thank you very much.

 

Bubbelvatten och Rimas rumpa i vår airbnb

 

Som 26-årig kvinna i medelklassen är det tydligen obligatoriskt att ingå i en bokklubb. Oh boy, jag har varit fördomsfull mot hela den konstitutionen men jag måste säga att jag älskar det. Att skapa en helt ny kompisgrupp av folk (girls) som inte känt varandra innan är så ovanligt. Någon av oss hade fått den briljanta idén att hyra ett stort hus vid havet – för att vi är bäst – and we made it happen – av samma anledning.

Även om jag typiskt blir mentalt utmattad av att spendera all min vakna tid med så mycket folk utan ensamtid, så var detta yum. Några sov middag i två timmar medan andra (jag) satt på nedervåningen och lyssnade på Drake i solnedgången.

 

Ena halvan av bokklubben. Här på cava-stopp!

 

Jag och Meagan på balkongen. Meagan utslagen men festsugen i soffan.

 

Att en röd liten prick kan göra en så blödig va?

 

När natten kommer är den mild. Havet blåser in i gränderna och hela byn stänger innan midnatt. Förutom gaybaren såklart. Gaybaren i singular för att det är den enda som finns. Under ett upplyst GAY i versaler sitter fotbollsmän och dricker pints och vill inte betala inträdet på £3 men gör det ändå för resten är stängt.

Vi dansar till mashups av Cher och Little Mix, drinkarna kostar £2.50 och Olivia skrattar så mycket att nattens dragqueen drar upp henne på scen. Slutligen hamnar vi på vardagsrumtgolvet med hämtpizza och lyssnar på soundtracket till the OC tills 3am. När vi vaknar dagen efter hör man vågorna utanför.

 

Meagan, Nat och Liv på Margates enda gaybar som var allt vi drömt om

 

Tack havet, för den här gången. Jag saknar dig jämt.

 

PS! Margate är helt klart värt hypen. Gulligaste gatorna, otroliga restauranger och fylld av små butiker som man nästan har råd att köpa något i.

35mm postcards: the foggy waters of Ha Long Bay

Det är 20 grader och sol i varenda gränd och kontor i London och på måndag är hela landet ledigt. Jag tog tåget till havet med åtta brudar jag gillar. Vid kajen har vi hyrt ett hus där vi ska dricka vin och vända vinyler. Otroligt ambitiöst att några faktiskt tagit med LPs från London tycker jag. Snart blir det vin i solen och ostron för £1 tills på söndag. Tänk va, vad våren kan göra med ens tillvaro.

Men nu ni, är det dags för en annan historia som jag lovat att berätta för ett tag sen, nämligen om en av de mest otroliga sakerna vi gjorde i Vietnam när jag var där två veckor i Februari med Daniel och hans bror Nicolas för att hälsa på deras syster som bor där. I slutet av resan röstade vi om vad som varit bäst och det blev oavgjort mellan inlägget jag visar idag och ett inlägg jag fortfarande inte skrivit. Så vi har lämnat det bästa tills sist. Håll i er, för nu ska jag visa Ha Long Bay.

 

 

Av alla jag pratade med innan Vietnam så sa varenda en att om de skulle rekommendera en sak så var det Ha Long Bay. Vi googlade och kände att det här var turistfälla delux, men hey ho, antar att vi kör ändå. På en riktigt sketchy hemsida a la HTML 2004 hade jag sen knappat in mina bankdetaljer för fyra båtbiljetter för 36timmar till sjöss. Biljetterna i min inbox sa att 08.00 skulle en minibuss hämta upp oss dagen efter för att ta oss till kusten.

Det var bara det att när vi sen stod där morgonen efter så hann klockan bli 08.00 och 08.05 och 08.10 och 08.15.

Typisk stund när en tänker det är en scam! hur i hela kunde jag vara så dum att köpa något på en sån sida! vad ska vi göra nu!

Och så kom minibussen. Den var fylld med medelålders rockers från Holland och skulle bestå av fyra timmar dödsångest. Inte pga dom utan pga vår chaufför. Det slutade med att alla satt och skrattade till slut för att vår chaufför körde i fel fil mer än i rätt. Att få gå ombord på en sådan här i en lugn vik istället för en trafikfara var välkommet.

 

 

Båtarna vi skulle åka med, junk boats, ser ut som drakar med vinröda dragspelssegel och mörka trädetaljer och är så långt ifrån junk man kan komma. Eftersom att allt var orimligt billigt i Vietnam hade vi bokat lyxsviten för oss fyra som kom med frukt och vin. Och en dörr mellan våra sovrum.

 

 

Flera fönsterdörrar ut mot vattnet och en förjäkla utsikt. Kan ni inte riktigt höra hur det skvalpar i den här bilden? Bara ett kluckande, ett dovt brummande från båtmotorn och ljudet av havsfåglar. Lagom till att vi hämtat andan började båten glida ut från kajen. Morgonen var dimmig och klipporna runt om låg inbäddade som i tjocka moln. Här skulle vi spendera de kommande 24 timmarna alltså.

 

 

Vi klättrade upp på övre däck och jag veeet att jag skriver att jag tappar andan ofta men här – URSÄKTA MIG. Smsade min familj att det var det vackraste stället jag varit på och med tanke på att vår familj spenderat alla (menar verkligen alla) pengar vi haft på resande istället för kläder/renoveringar/lyxig mat osv är det verkligen att säga något. Ha Long Bay ligger i nordöstra Vietnam och består av runt 2000 kalkskentsöar tätt ihop i turkost vatten och är med i UNESCOs Världsarvslista.

 

 

Som på de bästa av turistaktiviteter serverades det en välkomsdrink med paraply till våra små själar medan vi kunde luta oss tillbaka och ta del av spektaklet till vy. Herregud, jag kommer vara så bra pensionär.

 

 

Checka bara bakgrunden här. Det var som att glida fram i Pirates of the Caribbean. Bakom varenda krök tornade nya klippa efter klippa upp i dimman. Overkligt. Och så tyst.

 

 

Erkänn att den här är the picture framtida ungar skulle ha på kylen med ett Morsan och farsan, Vietnam 2018 skrivet på? Otroligt.

En spektakulär kväll och natt väntade oss där vi åkte fram över vattnet. Efter en vietnamesisk buffé ropade personalen ut att det var dags för första utflykten.

 

 

Som ni ser svidande vi på oss våra mest passande turistuniformer. Parantes: måste verkligen säga igen hur mycket jag älskade att få resa med syskonskaran på en plats så långt från var vi bor och vanligtvis ser varandra.

 

 

Det var dags för oss att åka kajak i solnedgången i en av alla vikarna… Japp. Man ba – så kan en måndag också se ut.

 

 

Det var en tystnad jag inte känt sen jag var i vår sommarstuga i Norrland som vi sålde 2013. Ingenting förutom paddlar som droppar och så syskon som försöker manövrera sydostasiatiska vatten. Vände mig tillbaka mot Daniel konstant och sa du, förstår du att vi paddlar i solnedgången i Vietnam! Också, du ser så jävla het ut nu i din dumma flytväst.

 

 

Seriöst.

 

 

Medan vi paddlade runt försvann solen bakom en av klipporna och alla tropiska fåglar flög iväg och det var properly Lost vibes! Kändes som att någon skulle börja viska 4, 8, 15, 16, 23, 42 och att läskiga varelser skulle börja krypa upp ur vattnet. Yes box, drama queen delux och väldigt spännande! Vill ni inte allihopa resa med mig nu?

 

 

Sen tävlade vi vem som kom först tillbaka till båten. Obviously, jag och Daniel vann pga JAG FÖRLORAR ALDRIG.

 

 

Resten av natten och morgonen spenderades på båten. Vi åt all typ av vietnamesisk mat och det var tomtebloss i ananasdesserter och morötter utskurna i blommor. När mörkret kom tjocknade dimman och påklädda i filtar klättrade vi återigen upp på övre däck.

Jag kan tänka mig att alla ni som bor eller har bott i storstäder känner igen er, men jag ser aldrig mörker som detta. De enda ljudkällorna var några levande lanternor från avlägsna båtar – annars ingenting. När vi pratade ekade våra ord dovt tillbaka, men annars bara ett svagt kluckande. Overklighetskänslan var så påträngande. Vi lutade oss över relingen för att förväntade nästan att se pirater klättra upp för att ta över oss! Det läskiga var att där vattenytan skulle varit nedanför såg vi ingenting. Helt plötsligt var alla båtar och klippor och vågor borta. Dimman var så tjock att vi inte kunde se mer än två meter framför oss. Varesig nedåt eller rakt fram. RYSNINGAR.

Hela grejen var overkligt. Besättningen delade ut fiskespön och vi fiskade bläckfisk från relingen tills ögonlocken kändes omöjligt tunga. Havet hade sugit musten ur varenda en av oss. Tillbaka i hytten kröp vi ned under tunga täcken och somnade omedelbart.

 

 

Dagen efter vaknade vi upp med puffiga ögon till ljudet av havet och en varm dag. Som man borde varenda dag.

Och precis som alla andra jag pratade med innan Vietnam – ska ni göra EN sak i detta land så är det att bo på en båt i Ha Long Bay.

 

 

 

 

Läs mer om mina äventyr i Vietnam:

Communist propaganda

A banana plantation

Hanoi

Saigon

 

 

35mm postcards – communist propaganda

 

 

Ett par vykort jag glömde visa från Hanoi. Vissa delar av Vietnam såg exakt ut som jag tänker mig att Nordkorea känns. Skyltar som säger hur en ska klä sig (inga kläder ovanför knät) och bete sig (inte svära eller spotta). Och målade propagandaposters på glada familjer och soliga militärer. Kanske mest för att jag är ovan med så stora monument och flaggor överallt.

35mm postcards – a banana plantation

På vår sista dag i Hanoi får jag ett DM på en av mina IG stories från en kille som brukade gå till puben jag jobbade på här i London för två år sedan. “I was visiting my mate in Hanoi in January. I’m telling you, there is a place you just have to check out.”

Han gav mig karta och vägbeskrivning och så drog Daniel, jag, Nicolas och Claire ut på Hanois gator. Alltså, wow vilken plats.

 

 

Upp för en ranglig trappa kom vi upp på den här rostiga bron där bara motorcyklar får köra. Nedanför låg plåtskjul och små farmar med hundvalpar och grisar rännandes bland små odlingar och tvättlinor.

 

 

Längre ut såg vi ut över Hanoi River, som liknade något jag trodde bara fanns i Amazonas.

 

 

Så speciell vy med palmer, en uråldrig bro och så skyscrapers.

 

 

Nicolas och Daniel.

 

 

Målet var nämligen det ni skymtar i hörnet av den här bilden – en ö mitt i floden som är ett enda stort bananplantage!

 

 

Vi kom fram precis när solen höll på att krypa nedåt. Så jäkla magiskt. Och så jäkla nedskräpat. Herregud, Vietnam get your shit together! Literally.

 

 

Älskar blixten på min nya kamera.

 

 

Fullkomligt myggbitna vandrade vi runt på kringliga stigar, genom små byar. Tydligen fanns det ett fik någonstans bland allt men vi skippade att leta reda på den.

 

 

Gör mig så bra i sydostasiatiska solnedgångar.

 

 

Sen kände vi att det var dags att leta reda på kvällens första bar, så vi vandrade tillbaka genom den pastelligaste himlen.

 

 

Och jag kände mig som Ryan Mcginley. Vissa tisdagar alltså, rätt mycket roligare än många andra.

 

35mm postcards – Hanoi, you bad boy

Dudes, så jäkla kul att mitt första inlägg från Vietnam blev så uppskattat. Blev verkligen förvånad! Och kanske mest över hur ni verkar digga att jag fotar analogt. Kanske att ni precis som jag törstar efter att se något annat än retuscherade fullformatsfoton, för även om dom är så förbannat vackra så blir det nästan som konst istället för på riktigt. Och konst har väll aldrig riktigt varit den här platsen, eller mitt liv för den delen. SKOJA ALLT JAG ÄR OCH GÖR ÄR FREAKING KONST.

Men nu hörrni, är det dags att fortsätta berättelsen om min resa till Vietnam. Och den här gången flyger vi vidare från Saigon – till huvudstaden…

 

 

Det är tidigt torsdag morgon och Daniel, jag, Nicolas och Claire står på Hanois flygplats i gryningen. Min hud är knottrig och jag är i chock över hur kyligt det är jämfört med Saigons 35 grader. Luften är fuktig och vägarna dimmiga. Alla jag ser bär dunjackor. Ungefär här inser jag att jag glömt både min jacka och mina tjocktröjor. Så besviken och ledsen. Har en stackars tunn bomullströja från H&M som jag knappt tar av på en vecka. TUR att man har en pojkvän va, att tvinga saker av i sann könssterotyp anda.

 

 

När taxin tar oss in till Hanoi stad är det inte bara vädret som är annorlunda. Om Saigon är oändligt stort och snabbt så är Hanoi trångt och pittoreskt. Ett trassel av elkablar hänger som lianer längs med husväggar, skapar virkade tak i vägkorsningarna. Det känns som om vi åkt tillbaka i tiden och in i en efterkrigsfilm på 70-talet. Och jag tänker inte bunkrar och bombade hus, utan mest soldater som vandrar lite tipsy och firande längs gatorna för att fira någon form av fred.

För Hanoi förstördes inte i de långa krigen med Frankrike, med USA, med Ryssland, med rebellerna och det syns i byggnaderna och i lojaliteten mot staten. Det är så otroligt vackert och pittoreskt, men det har på något sätt också gjort att det präglats mycket mer av turism. Där vi knappt kunde beställa i Saigon får vi nu istället både menyer och restaurangskyltar på engelska. Men believe me, det är fortfarande förjäkla fint. Och inte alls i närheten av Thailand-turistigt.

 

 

Vid varje dörr hänger den rödgula Vietnamesiska flaggan som en påminnelse om kommunismen. Det gör oss alla lite obekväma, men jag kan inte riktigt säga varför. Det är annorlunda, men är det dåligt? Ingen aning. Jag vet för lite. Mer obekvämt är det ändå för mina nordamerikanska resänarer som vuxit upp med att socialism är ett skällsord. Hehe. När jag var i NYC var det en full ung man som skrek ARE YOU A FUCKING SOCIALIST efter mig på en bar och ja ba yes, as a matter of fact I am. :)))

Någonstans här så har jag glömt bort att London ens finns, vad är spreadsheets och lönesamtal liksom? Det var så mycket nytt och så mycket främmande att se och uppleva. Det är det jag längtar mest till i vardagen, inte att fly men att fullständigt försvinna in i en upplevelse. Därför jag också älskar skönlitteratur, även om jag gärna skulle byta ut det mot en promenad på en bakgata i Vietnam.

 

 

Boys in black.

 

 

Som sagt hade vi tajmat in vår semester över Tet (det Vietnamesiska nyåret) och hela staden var dekorerad och stängd. Mycket vackert och mycket opraktiskt.

 

 

Det här kanske inte ser mycket ut för världen men det råkade vara det godaste måltiden PÅ HELA RESAN. Och det är ändå att säga mycket för alltså wow vad vi åt god mat. Här en vegetarisk hot pot som vi då rörde ihop själva i en gränd. 22kr per person. Som typiska turister förstod vi NADA, och efter att tappert försökt fundera ut vad som skulle i först så kom halva familjen som ägde stället fram och tog saken i egna händer. Så går det när man är turist och lite sämst.

 

 

Claire och Daniel.

 

 

Nicolas och jag. Det knäppaste med alla restauranger på gatorna är nog ändå att de är en del av restaurangägarnas hem. Så om du ber om att få gå på toa så pekar de på en dörr till ett badrum med massa tandborstar och duschkrämer osv. Makes sense men så ovant från en liten europe som ba SAY WHAT SKA ALLA DELA.

 

 

Arkitekturen i Hanoi var freaking gorgeous. Ursäkta men kan vi uppskatta dessa dörrkarmar en stund. Tänk vad fruktansvärt kul att inreda ett hem här med så otroliga fönster som kan stå öppna året om och där det är så billigt att hitta handgjorda, rejäla möbler.

 

 

Jag hade lätt skaffat en cool moppe som jag åkt runt med en hund eller två på. Såg det överallt, och blev lika glad varje gång.

 

 

Syskon. <3

Det sjukast med Hanoi ska jag visa er i ett annat inlägg. Sen blir det sjörövarskepp och dimmiga kanotturer på den mest magiska plats jag sett.

35mm postcards – Saigon, Vietnam

I början av februari drog jag, min pojkvän Daniel och hans tvillingbror Nicolas till Vietnam. Där, i Saigon, bor nämligen deras lillasyster Claire sedan nästan två år tillbaka. Knäppt ändå, att både jag och Daniel har alla våra syskon och föräldrar i helt olika länder – Sverige, Kanada, Vietnam, Kenya, USA och så vi i England. Även om jag generellt skulle säga att det är mest nackdelar med att ingen(!) bor i samma land, så är det en stor fördel att få åka till nya länder för en familjeträff.

Det var min första resa där jag bara fotade analogt eller med min mobil. Ska prata mer om hur det kändes i ett annat inlägg men det är dags för första bunten foton fotade med min nya point and shoot – Olympus Mju II Zoom.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kvällen innan vi ska åka och Daniel och jag stannar uppe till halv ett på natten för att jobba klart det sista innan semestern, för att packa det vi borde packat igår men inte hunnit. Det är jättedumt, för klockan 3am står ubern utanför och jag mår illa av trötthet. London är dödstyst och gatorna tomma så vi kommer fram till Heathrow en timme innan check-in ens öppnar. Beställer två te och en chocolate chip cookie på det enda fiket som öppnat och minns allt vi glömt att packa. Men det känns okej, för han bara skrattar.

När vi äntligen får boarda planet till Paris är himlen ett skämt. Blir en sån som fotar soluppgångar genom flygplansfönster, och även om det är bland det mest meningslösa foton man kan ta så var det ju just en sån känsla att herregud ni är vi äntligen på väg.

 

 

Jag önskar att jag fotat hur det såg ut när vi anlände i Ho Chi Minh, eller Saigon som staden hette innan revolutionen. Eftersom att vi var där under Tet – det Vietnamesiska nyåret eller lunar new year – så var i princip hela Vietnam på hemvändning och välkomstkommitén bestod därför av hundratals människor som kantade repet ut från ankomsthallen. Daniel sa att det är såhär popstjärnor måste känna.

För lite feeling över hur stökigt och kaosigt och underbart färgglatt Saigon kändes får ni istället lite bilder på utsikten från Claires sovrum. Omaka hus i alla färger och former överallt. Och så smog för mystikens skull. Tänk att det är det här hennes liv är – att vakna upp i Vietnam. Exakt det jag och Frida vill med vår podd One Way Ticket – att få fler att prova på livet i ett annat land pga freaking fantastiskt.

 

 

Gör mig så jäkla bra på semester. Hire me for your getaways, guys.

 

 

Saigon var full av kontraster. Alla byggnader såg ut som när konstnärer retuscherar foton på hur övervuxet storstäder som NYC hade sett ut om inga människor bodde där. Så såg Saigon ut. Alldeles öde och vildvuxet och tropiskt. Samtidigt har jag aldrig sett så mycket liv, så mycket motorcyklar överallt hela tiden. 7 miljoner invånare och 5 miljoner motorcyklar. Såg hundratals spädbarn utan hjälm som antingen satt vid styret eller typ sov sittandes bakom en förälder.

 

 

Det är ju något speciellt med killar i värme. Ahhhhh. : )

Här var vi ännu lyckligt ovetandes om att detta skulle bli vår sista västerländska kaffen på någon vecka. Hädanefter var det Vietnamesiskt kaffe som gällde, dvs extremt starkt och sött med extra socker och kondenserad mjölk.

 

 

Ursäkta mig, men erkänn att denna kamera fångar turistviben något otroligt bra. Hade också fått en fantastisk finne som trivdes så bra i 35 graders hetta och solkräm.

 

 

Hade hört innan att det skulle vara svårt att vara vego i Vietnam, och jag förstod snabbt varför. Många av restaurangerna serverar bara en maträtt per dag, och då är det liksom take it or leave it. Så flexade loss. Ibland sa de yes, vegetarian och så var det massa kött ändå. :)))

Är dock så glad att jag åt denna seafood/beef historia för den var guld. Är så imponerad av maten i detta land. Du äter på låga plaststolar och bord på trottoarerna och maten lagas i en gigantisk gryta på en gasolspis bredvid. Tänk typ looken av en korvmoj, fast den godaste maten du ätit. Och så kostar det 6kr. Ingen pratar engelska och allt kommer i storlek XL.

Här äter vi något som såg ut som pho men tydligen absolut inte var det. Vi var på the Lunch Lady, som Anthony Bordain äter på i ett av hans reseprogram. För er som inte har sett – se omedelbart.

 

 

Alltså vilken jäkla tur att vi hade Claire att ta oss till sina pärlor, för det är inte en chans att vi hade hittat något av de här ställena på egen hand. Tänk dig en förfallen dörr in till en lång gång, och så sju trappor upp bakom en annan affär. Där var vi på en bar, på ett fik, på en restaurang. Allt för att jobbiga turister som mig själv inte ska hitta dit, men det gjorde vi! Kändes olagligt varje gång, och det gillar vi ju.

 

 

Claire och Alex.

 

 

Yours truly i en av alla hemliga uppgångar.

Ju äldre jag blir desto mer inser jag hur mycket jag älskar långresor till andra storstäder. Ju längre bort och ju mer exotiskt desto bättre, men gärna storstäder. Eftersom att jag aldrig kommer att vara en country girl, så är det något speciellt med att få ett smakprov på ett liv som jag på något sätt skulle kunna leva, även på andra sidan jorden. Att se alla Vietnamesiska punkkids hänga i skuggan utanför Claires byggnad, att turnera barer för att se den populära Vietpop-djn alla pratar om och gå på vanliga vardagshak där folk beställer Vietnamesiska snacks och frilansarjobbar framför sina laptops. Det är så spännande, tycker jag, att kunna relatera så mycket men ändå känna att allt är främmande. Älskar städer och allt det knäppa som pågår samtidigt överallt.

 

 

Var också ett stort fan alla fake-brandade grejer här. Vi var på barer och i affärer som helt rippat kända märken. Bästa var nog Gucciskorna som också var Alexander Wang, eller den påhittade Balenciaga-collaben med Comme des Garçons. Vet inte om det är så överallt i Asien men hade samma vibbar i Thailand och Indien när jag var där. Önskar att jag köpt skorna nu i efterhand pga bäst.

 

 

Vet inte om det är smoggen eller att det var en relativt platt stad, men stannade på riktigt varje kväll vid sex och ba wow. Har aldrig sett så många otroliga solnedgångar förut.

 

 

Ett par boys på en av de lokala barerna som med allt annat bara var plastbord på trottoaren. Där serverar de öl för 3kr och helst ska de ha is i sig. Glömde att man inte borde dricka vattnet utomlands men har tydligen en mage av stål och blev inte sjuk alls.

Här någonstans så sa dessa två något som fick de båda att skratta så mycket att det rann tårar längs med halsen på båda två. Förstod ingenting, men kul att dom har kul.

 

 

Var enda tjejen av kanske 60 gäster. Vi var också de enda vita och under 50. Efter att alla slutat pratat och stirrat på oss i tio minuter när vi satt oss ned fick vi flera tummar upp, så toppen!

 

 

En dag gick vi på finlunch där maten nästan kostade 80kr (lyxlirare I know!) och drack drinkar vid floden. Otroligt vacker utsikt och så jäkla nedskräpat. Flöt förbi en gigantisk död fisk, en halv IKEA inredning och en hel takeawayrestaurang. Körde det fina skämtet OMG, look a baby croc! när den här flöt förbi. Kommer bli så bra pinsam förälder.

 

 

Another day, another sunset. Den här gången hemma hos Alex innan vi röjde runt på whiskeybarer natten igenom, men 28 grader och inga tröjor. Älskar verkligen att hälsa på hos folk utomlands. De hade landat ett halv palats enligt mig, och betalade ändå en tredjedel av vad jag betalar för halva mitt rum i London. Vi spelade musik jättehögt, fast inte högre än grannarnas släktfest som smygfotade oss med blixt och utmanade oss i att klunka öl.

 

 

The Pilaprats på en beer hunt.

 

 

Fint att få crasha syskonsemester. Höra de bråka som mig och mina systrar och ställa mig på Claires sida pga inte rättvist för någon att ha två storebröder som också är tvillingar. Tur att det (för det mesta) är snälla.

 

Det var alltså våra första fyra dagar i Saigon. Berättat lite annorlunda, som en fotobok kanske. Får se om jag switchar upp formatet för de följande inläggen från Vietnam för vi har huvudstaden Hanoi, en övernattning på en båt och så risfälten på gränsen till Kina kvar. Känns så skönt med lite oglossiga bilder också. Oredigerade och ibland skakiga, som livet ju är.

Hoppas ni tycker det här inlägget var okej! Ni får gärna berätta om ni vill att jag berättar det mer som en novell eller om ni gillar det här.

 

Vill också tipsa om filmklipp jag gjorde i Vietnam som ligger i mina highlights på Instagram. @linnwiberg heter jag där och ni borde checka om ni inte redan gjort det.

 

a saigon postcard

Posted on

Just i denna sekund sitter jag i lobbyn på vårt hostel i Hanoi och dricker det sötaste kaffet jag någonsin smakat. Det är så de gillar det här, med kondenserad mjölk och hälften socker. Det är inte direkt så jag gillar det men what to do för det är en experience, right? Samma sak med hostel med organiserade pub crawls och ”roliga t-shirts”. Men det är en upplevelse också som tack och lov bara varade två nätter.

Jag är alltså i Vietnam med Daniel och hans tvillingbror Nicolas för att hälsa på deras syster Claire som bor i Saigon. Två veckor är vi här i trettio graders hetta. Smoggen gör att det ser ut att vara solnedgång konstant. Bilderna ovan är utsikten från Claires sovrum i Saigon. Det är så jäkla vackert. Maten är helt otrolig. Och huden och kläder och mobilskärmar är alltid kladdiga.

Nu är wi-fi slut. Vi ska iväg och bo på en båt i Ha Long Bay. Det är del av UNESCOs världsnaturarv och även där King Kong spelades in. Jag har signat upp mig för 6am Tai Chi och en vietnamesisk cooking class, för tanten i mig som vi alla älskar, you know. Ska tvinga tvillingarna att joina mig på allt. Hörs snart.

Woo-stuh-sher

En stor anledning till att jag tog min paus från allting internet i höstas var för att jag kände att jag i princip gick miste om livet, min ungdom, allt som händer utanför fönstret. Istället gick massor av min tid till att skapa saker för appen jag jobbar för, för mitt eget företag och för alla mina kanaler. Och sånt är också kul. Men livet är roligare. Och content är bara kul att skapa om det utgår från riktiga livet. Formler och tags och trender är en bra grund att stå på och ett bra sätt att växa snabbt, men jag vill skapa sånt som är jag och let’s be real here – jag är värdelös på att låtsas vara någon annan så att…

Istället vill jag kunna se på den här platsen som om det vore min klippbok, ett album som kapslar in det som är jag 2018. Sånt jag är med om, sånt jag funderar på, saker som gör mig förbannad, saker jag vill. Det ska vara mer liv och mindre polerad yta och mindre snabbkomsumerade inlägg. Det syns så tydligt, tycker jag, när någon slängt ihop ett inlägg “för att publicera två om dagen”. Mycket det här är för er. Slit och släng och något de flesta scrollar bort. Och så stressigt för den som behöver producera det.

Jag tänker att det finns en anledning till att författare debuterar så sent. Såklart för att det tar ÅR att lära sig att skriva bra. Men också – vi måste ut och uppleva saker, göra bort oss och missa poängen helt flera gånger om innan vi kan luta oss tillbaka och sätta fingret på vad som egentligen hände. Vi måste ha något att berätta.

Så förra helgen var det precis det jag gjorde – jag drog ut för att live a little. I Worcester närmare bestämt.

 

 

För ungefär femtontusen sekel sedan, när jag och Daniel vaknade upp i samma säng för allra första gången. Då drog jag på mig mina skinnbyxor och stal en tops från badrumsskåpet för att städa upp det värsta av lördagsmaskaran. En våning ned dånade the Smiths ur högtalarna och ut över det vackraste vardagsrummet jag sett i London, och där i en röra av oljefärger, halvfärdiga canvaser och penslar i olika tjocklekar träffade jag Alex för första gången.

Alex och Veronique hade dejtat i några år vid det här laget och sen ett år tillbaka var de alla tre flatmates i ett fyra våningars town house på Spitalfield’s Market. Jag skröt om det redan då. Hur jag vaknade upp i ett slott som säkert var värt flera miljoner pund (och om det inte var sant då är det garanterat sant idag) när jag själv delade säng med min vän i en håla full med kackerlackor.

En fördel med att bli äldre är verkligen att ens vänner blir bara bättre på att anordna festligheter. Och det bästa de senaste åren är att många slår på stort när de fyller 30. Jag hoppas att det säger mycket om att vi går in i en tid av storslagna arrangemang än att det här är sista smällen. Nu var det just Alex 30-års fest och vi var 30 stycken som begav oss mot Worcester i Worcestershire (äh men alltså I know…). En liten by utanför Birmingham där Alex växte upp som han påpekat åtaliga gånger så uttalas det (fullständigt orimligtvis) Woo-stuh och Woo-stuh-sher.

 

 

Allt var så engelskt överallt hela tiden under hela helgen. Efter en roadtrip med Seb och Gin från London checkade Daniel och jag in på ett rum på den mest brittiska B&B. Tänk tweedsoffa, heltäckningsmatta, den där otroligt dämpade nyansen av beige-grön på exakt allt och detaljerade tapeter med landsbygdsmotiv. Det första jag gjorde när vi kom in var att sträcka armarna rätt ut och snurra runt i cirklar. “Daniel, the room is freaking massive. I can spin around without touching a single thing!”. Storstadskids much?

 

 

Kvällarna var mörkare än jag minns att de någonsin varit. Landsvägarna blötbruna med nakna häckar men utan någon belysning. Och så ljuden – absolut ingenting. Om det inte varit för att jag delat säng med Daniel hade jag nog trott att jag tappat hörseln. Vi fyllde dom med stökiga middagar med farbröder och barndomsvänner utmed ett långbord. Det kändes mer som ett av husborden i Harry Potter där maten aldrig tar slut och ingen inte pratar i mun på varandra.

Finaste var ändå att se Alex bredvid sin mamma när vi var på Afternoon Tea i deras 1600-talshus. När en bor i en stad som London, som så få jag umgås med faktiskt är ifrån, så är det sällan man får lära känna sina bästa vänners familjer. Varenda gång det äntligen händer så är det som att få ett till kapitel om den personen, för hur lite vi vill att våra familjer säger om oss så gör det massor det i mina ögon. Vare sig man är kopior eller motsatser. I det här fallet var Alex och hans mamma kopior, och helt plötsligt föll så mycket på plats.

 

 

Han lyckades få oss stadsråttor att bestiga ett mindre berg, i faux fur och dr martens, but still. Kan ni förstå att vi var så högt upp att vi var INNE I ETT MOLN? På riktigt. Daniel och jag firade med att hångla. Sen gick vi ned igen och då var det klart igen. Jag var stolt och sugen på en öl.

 

 

Säga vad man vill om England, men hur mysiga är inte pubarna ändå? Speciellt efter en regnruskig dag utomhus. Här med Daniel och Gin.

 

 

 

Alex, som är den mest brittiska person jag vet, hade bokat in exakt allt av de mest brittiska aktiviteterna för oss under helgen. Söndagen var den jag varit nervös över, för då skulle vi och skjuta lerduvor. Tidigt på morgonen samlades vi på ett av alla blöta fält för en kopp te, 50 kulor(?) och en snabblektion i skjutvapen.

 

 

 

Det visade sig att efter att jag fått hjärtklappning av ljudet och ångrat att jag sagt ja, så var jag otrolig på att skjuta flygande lerobjekt på grå himmel. Kan bero på att jag kan vara den mest tävlingsinriktade jag känner. Vägrar förlora.

Så drack vi champagne, åt chips och trekantsmackor i en dunge.

 

 

Jag kan knappt tänka mig något mer annorlunda än mina vanliga helger. Landsbygden suger musten ur en och ändå har jag aldrig känt mig så utvilad. Men jag var glad att komma in till stöket som är London, fast ännu gladare att jag spenderat helgen utan att kolla på en datorskärm alls.

Hoppas ni gillade det här inlägget, även om det var lite längre och kanske inte lika det här hände och då gjorde jag det. En blanding, en mix, helt enkelt. Är mest glad att jag orkar bära med mig digitalkameran ibland ändå.

 

Andra dagen på La Grée des Landes

För er som missat så bjöd hudvårdsmärket Yves Rocher flera sociala medie-brudar på pressresa i tre nätter.  Första dagen och natten spenderades i Paris, som jag skrivit om här och här. Andra dagen i Frankrike anlände vi till Ekospat La Gree Des Landes och spenderade dagen med najsa brudar och hundratals rätter.

Tog så förbannat fina foton, så det är nu dags för dag tre:

Torsdag och den franska landsbygden är täckt i dimma. Tänk va, att här på ecospa bodde jag i två nätter.

Kändes lika mystisk som byn i serien Les Revenants fast mindre läskig. PS har ni inte sett den serien så kolla genast. Vill också påpeka att det fortfarande blommade här. I november.

Vanja och Josefin som förutom att vara varandras spegelbilder även poddar ihop. Lyssna på den. Känns exakt som det är att umgås med dom.

Efter en guidad tur runt ägorna skulle vi iväg. Här Nicole som hade exakt samma humor som min syster Saga.

Vi skulle få se hur alla miljoner plantor Yves Rocher växer blir till mjuka hudkrämer och pirrande serum och sånt.

Floras foto.

Från växthus och blomsterfält kommer vi in i ett lager inte olikt IKEA, packad med enorma lådar. Vad finns i dom? Japp, bara blommor. Otroligt.

Känner mig nu så nära botaniker jag kommer komma.

Så var det äntligen dags för lunch på deras Le Végétarium. Att äta tre-rätters alla måltider gör en ännu hungrigare. Don’t mind if I do. *flicks hair*

Amanda.

Byn La Gacilly som spat låg vid är där Yves Rocher växte upp och så otroligt pittoreskt att jag typ inte orkar.

Hittade ett litet fik där jag inte fick köpa något pga 1. kunde inte franska, 2. tog bara cash, 3. hade ätit trerätters tre minuter innan.

Ofattbart fint.

Flora och jag gick på upptäcksfärd för att fota. Jag hade lite identitetskris bildmässigt eftersom att allt var grönt. Är van med citymiljöer och tegelväggar, skitiga trafikljus och avrivna planscher. Flora tyckte jag var en tönt.

Det var för varmt för tröja. Drog sedan runt som en stormvind i hennes Instagram stories. Tror hon hade glömt hur ocoolt jobbig jag kan vara.

När alla bilder var tagna vandrade vi hemåt.

Det här hände på riktigt:

Flora: “Men gud Linn, kolla det är inte järnek? Jo, det är fan det. Otroligt.”

Jag: “?”

<3

Så var vi tillbaka “hemma på spat”.

Perfekt till solnedgången.

Floras foto.

Vi klädde på oss morgonrockar, beställde champagne på roomservice och satte oss utomhus. Jag målade naglarna, Flora berättade saker som går bättre att berätta i samma rum istället för över internet och frågade bra frågor om livet.

Floras foto.

När solen gick ned gick vi till poolen.

Och hade vi vattengympa med vår PT söker fru. Fick kallsup för jag skrattade på mycket.

Sista kvällen avslutades i lobbyn.

Danska Cecilia. Flora påpekade att jag först skrivit ‘dansa Cecilia’ som en riktigt bestämd uppmaning vilket jag tyckte var jättekul.

Vi var alla otroligt snygga och hungriga. Jag, Flora, Josefin och Vanja satt uppe länge och pratade bloggar, utbrändhet, drömmar och annat spännande tills alla höll på att somna. Förbannad fin resa och förbannat fint att få lära känna så roliga människor.

medan hela paris brinner

 

När jag var på pressresa i Frankrike för två veckor sedan hade jag lyxen att få en eftermiddag ensam i Paris innan jag hoppade på Eurostar-tåget mot London. Fan, alltså. Hade glömt att det är livets stad. Att jag lovat mig själv att bo där under en tid.

Från att jag fyllde 16 tills att jag blev 22 var jag där minst en gång per år. Vi gjorde allt som man borde i Paris, och allt det dumma tonåringar aldrig borde göra men gör ändå.

 

 

Utdrag från mitt Paris genom åren:

 

Alla fönster på de trånga gatorna står vidöppna. Det är juni och vi bor fyra stycken på tio kvadratmeter. Vår budget är 200kr per dag, så vi äter tonfisk med paprika och creme fraise varje middag. Utom på fredagen, då äter vi hamburgare. Vi har förfest och spelar elektronisk musik med franska meningar på repeat. Filmar gör vi också, och kommer hem med timvis av klipp som ser lika mycket ut som Bagarmossen eller Geneve som Paris. Men vi vet att det är där vi var, och hade förfest i fler timmar än vi egentligen gick ut.

N klär av sig naken, eller egentligen har han nog bara inte klätt på sig sedan vi kom hit, och dansar som en liten larv upp på bordet, hängandes ut från fönsterkarmen och klättrandes i köket. Jag skrattar oavbrutet tills mitt ansikte är rött och jag ramlar av stolen. Någon pekar på honom från gatan och han blir så generad att han springer skrikandes hela vägen till badrummet. Varje dag gör vi likadant, och aldrig blir det tråkigt.

Under röda glödlampor står vi och röker. Jag är sexton år och osäker, men jätterolig att vara med. Natten är varm och en Fransos tar tag i den skrynkliga skjortkragen på vännen vi står och pratar med. Michael Jackson has died. Gatorna är mörka som på 1700-talet men en stjärna har dött och nu lyser hans frånvaro upp genom tusentals ansikten hukade över upplysta displayer. Var vi än går spelas hans musik. Fan, vilken tur att det var just han, säger vi. Det hade varit jobbigt att dansa till dålig musik en hel vecka i Paris. Det är sånt som är viktigt. När jag kommer hem klipper jag ihop en film från vår resa, med vårt soundtrack – ingen annans.

På natten vill inte jag gå hem fast mina vänner vill. Så jag gör inte det. Jag minns inte hur men i ett undanskymt rum på en bar hittar en britt och en fransos mig. Britten är fotograf och tio år äldre och jag låter han låsa sin blick i min. När baren stänger går vi hem till deras lägenhet. I trapphuset står en spegel lutad mot väggen. Vi delar vodka ur en fickplunta och skrattar generat åt ingenting. På väg upp drar fotografen i min jackärm. Wait, säger han på brittisk engelska I don’t want to forget. Så kysser han mig och tar en analog bild på oss två i spegeln. Det är på tiden när det inte finns selfies.

Timmar försvinner och när som helst går solen upp och mitt flyg avgår mot Stockholm.

Jag vill inte gå och det vill inte mitt sällskap att jag ska heller. Men jag har inte råd att ersätta min 350kr biljett med Ryanair och får inte missa nationella provet på tisdag. Fotografen drar fram en kopia av hans nya tidning fylld med bilder han tagit, som Collette och andra modehus köpt in.

Here, I want you to have it.

But it’s your only copy! You can’t give it away, säger fransosen.

And France is supposed to be the most romantic country?

Med en spritpenna skriver han ord om kärlek, och ger den till mig ändå. Ingenting känns på riktigt, men ändå är det just det som jag väntat på. Livet, liksom.

Det är Januari och vi har bråttom genom regnet till en bar på andra sidan Seine. Natten är blöt och mild och vi tänker ta vara på allt. Anna har höga stövlar från Acne fast att vi inte fyllt 20 än och jag undrar om det är sånt jag borde investera i. Ironiskt med tanke på att jag inte köpt nya skor på över ett år. Fast i timmar och nätter sett har jag nog använt skor mest av alla. I England behöver du ju inte ens ta av dom på hemmafest.

Un minute! ropar Anna på franska och vi hör hur tåget skramlar långt ned inom stationen. Rappa steg och regnig mark. Annas Acneskor är först men har inte lovat att de är bra på att springa. På det sjunde trappsteget faller hon. Rakt ned med huvudet före. Vi står längst upp i trappan till Metron och ser Anna rulla som en stuntman nedför tre trappavsatser. Det slutar aldrig.

Jag hinner tänka att det finns så många sätt att dö på i Paris, men att det här är topp tre ovärdigast.

Vi är sjutton och sitter i en rökruta i källaren efter att ha stulit drinkar från Kate Moss. Det är Men’s Fashion Week och fast att inget speciellt egentligen händer så tycker jag att det är det coolaste jag varit med om. Det är 90% män runt mig som alla är det vackraste jag sett. Egentligen är de inte män, de är barn, men det är jag också.

Någon säger att jag skulle kunna va modell, förutom benen då, de är som stockar.

Jag vet, säger jag, om benen alltså.

Synd, säger någon annan.

Sen går vi och dansar och tar kort på varandra med blixt.

Vi är tjugo och sover på soffan hos min kompis från Kenya. Det är vi två för alltid. Eller fram tills Mars, för då slutar jag vara singel och långsamt långsamt är det inte vi längre. Men nu, i Paris är det du och jag för alltid.

Vi står i fönstret på tredje våningen och ser vår kompis gå av den hyrda vespan som en av modellerna vi träffat kört runt henne på. Alla är vi avundsjuka men låtsas vara glad för hennes skull. Hon säger att hon berättat för honom om att när hon fyller arton ska hon operera brösten. Och om hur hon är rädd att de ska bli hängiga när hon blir gammal, för tydligen måste man fylla på silikonet efter femton år och det är skitdyrt.

Det gör inget, hade han sagt. Då betalar jag för dom. 

Sen hade de hånglat.

Andra dagen i Paris och ni två gör slut. Min vän vill inte veta av dig för ni är inte kära längre. Men du känner ingen annan och måste dela rum med oss tre. Om några år ska ditt namn skrivas i flera tidningar för allt elakt du säger på nätet, men här i Paris när du inte känner någon är du snäll. Vi går på gaybar och han blir uppraggad på en gång.

Fan, det blir alltid så, säger du.

Jag vet, säger jag. Han är bara så. Typ magnetisk.

Men han är min första kärlek, säger du.

Och ditt första heartbreak, tänker jag.

Trenbolone acetate buy in usa online Legal primobolan depot online in usa Legal Anadrol in Australia Trenbolone acetate cycle for sale Proviron injection price Arimidex oral Trenbolone acetate dosage RMI | Retail Motor Industry Organisation Human Chorionic Gonadotropin results Winstrol Depot for sale