dashblog logo
Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.
[mc4wp_form id="4288"]

days in the riad

Posted on

    

Ok, varför bor jag inte permanent i en riad med åtta vänner? En riad är alltså de typiska marrockanska husen som är lite som palats med en trädgård eller uteplats i mitten, ofta med en pool. Otroligt. Lite såhär såg våra två ut. Dessa gömda platser var verkligen något som tog mig med storm i Marrocko för de var överallt. Alla gränder ser exakt likadana ut, med små obetydliga dörrar, bara det att bakom kan det gömmas gigantiska slott.

Har 100% carpat och zenat denna helg och känner mig så blessed att ha möjlighet att resa som jag gör. Tycker att alla förtjänar att vakna upp av sig själv, starta dagen med serverad frukost vid poolen och fortsätta timmarna med att varva takterasshäng med ett dopp i skuggan. Det ända som köar i huvudet är vilka låtar som ska spelas eller vilket kortspel eller vilket typ av snacks som kommer näst. Kommer jag någonsin kunna känna stress eller ilska igen? Så känner jag.

Well well, spola fram fjorton timmar och så sitter jag framför en laptopskärm med en bokstavlig hög av papper bredvid mig och sisådär 50 oöppnade mejl. :)))) Sjukt det är att komma tillbaka från semestern. Fast det känns rätt bra, även om jag kunnat döda för ett dopp i vår pool nu. Kommer fortsätta veckan med en bildorkan från resan, så håll i er.

in a field of roses

      

 

Marrakech fortsätter att leverera. På något sätt så hade jag absolut inte förväntat mig att det skulle vara lika vackert som en ser på bild. Ni vet sådär som turistborshyrer tar helt sjuka bilder och så kommer en dit och 95% ser inte alls ut så. Marrakech är hittills exakt så som Instagram målat upp.

Förutom allt kaos då, som inte direkt gör sig bra på vild. Att vara nio personer på resa här tillsammans är perfekt. Stöket blir lite mer hanterbart och jag känner mig mindre utsatt i en stor grupp. Speciellt i folkmyllret på marknaden när solen gått ned.

En utflykt vi gjorde var till en country club utanför stan som heter Beldi. Ska visa mycket mer bilder, men låt oss sammanfatta det med att det är en resort som har ett fält av rosor endast så att varje rum kan ha fräscha snittblommor varje dag. Ett fält. Av rosor. Bara för att rummen ska ha blommor. Sug på den.

Idag har vi flyttat till en ny riad och ska ligga och såsa på takterrassen hela dagen, endast med avbrott för att ta ett dopp i poolen.

 

marrakech madness

 

 

Hej ni! Igårmorse tog jag och åtta av mina vänner flyget från London över till Marrakech. Min vän Sebastian, som ni säkert sett här ett antal gånger, fyller år och det gör också hans flickväns syster. Därför har vi hyrt en riad med pool och takterass och hela kittet så vi kan fira nonstop i fem dagar.

Herregud. Marrakech är en dröm. Det är stimmigt och stökigt och rörigt och levande. Överallt kommer folk från olika håll på olika färdmedel och bär på höns och torn av honungsbakelser och det händer saker hela tiden. Samtidigt som att hela staden är färgkordinerad i exakt samma nyans av rosapudrig terracotta, fylld av tända ljus, tunga tyger och handgjord inredning. Jag vet att många avskyr det myllrande och skrikande men jag tycker det är amazing.

a sundowner on my last night in Kenya  

Posted on

Vi är inne på kanske de sista bilderna från Kenya! Har flera kvar men vet inte om några av de utgör ett fullt inlägg så får se om de kvalificerar in här eller inte. Vet heller inte hur kul ni tycker att det är att läsa om Kenya när jag redan åkt därifrån? Kommentera gärna om ni är mätta eller om ni gärna ser dom, så att jag vet.

Vi har kommit till min sista kväll i Nairobi. Knäppt hur semestern plötsligt går så fort på slutet. Hade fått för mig att jag bodde där igen. I vilket fall…

När jag var nygaddad och klar körde vi ikapp med solen och trafiken i Nairobi. Vi skulle till några vänner som också gått på the Swedish School of Nairobi (där jag gick högstadiet) och som jag inte träffat sen 2007 när vi bodde här första svängen. Karin är nu utbildad arkitekt och har byggt det vackraste huset jag sett i mitt liv, till hennes föräldrar i Nairobi, och vi var bjudna på en sundowner på deras takterass. Som tur var hann vi perfekt.

Det var varmt och världen var brandgul av solnedgången. Och nej, jag har inte en lillebror som några av er undrade, det här är Filip som min familj är värdfamilj åt under hans utbytesår i Kenya.

Jag showcasade mina skills både i att blanda cocktails efter min tid som bartender och mina skills att äta popcorn som det matvrak jag var född till. Alla var impade.

Men för det mesta hängde vi bara, pratade saker som har hänt under de här 10(!) åren och kollade på utsikten som aldrig tog slut.

Min vackra mamma.

Precis minuterna innan hela Kenya blev becksvart började skådespelet i horisonten. Där borta ligger Ngong Hills med alla vindkraftverk. Tycker de är så vackra, ett tecken på att det finns hopp för naturen typ. Berget sträcker sig guppigt över hela horisonten, som knogar, ‘ngong’ på Swahili som jag skrev om här.

Sen några minuter senare så är Nairobi svart som bläck. Ingen ljuskälla sträcker sig längre än några meter längre fram innan natten sväljer det. Istället en stjärnhimmel med som strösocker på sammet. Det är helt otroligt. Hoppas att alla får se nätterna i Kenya. Extra fint att ha kortärmat utan att ens behöva tänka på det.

Vi fick en tur i huset och kunde inte sluta ooooh:a och aaahhh:a. Karin har gjort ett smashing jobb. Glömde såklart fota allt, men tänker att jag åker tillbaka över jul när allt är färdigbyggt och gör ett reportage och säljer det för asmycket pengar till någon fancy tidning. Japp, så är det.

Därefter åkte vi och dansade på en bar, hela familjen. För förutom att resa så är nog dans något av det bästa vi alla vet med. En hundrapoängare till sista natt i en hundrapoängare av ett land. Hoppas verkligen att jag lyckats få fram en sida av Kenya och Östafrika som inte visas i medierna, för det är så otroligt mycket mer än svält och misär och lerhyddor, även om det är där med.

Om ni får möjlighet att dra på långresa någonstans så kan jag inte rekommendera Kenya mer. Det är allt det stökiga och främmande och vackra som en kan drömma om.

 

 

Fler berättelser från min resa till Kenya:

rolf’s place & kitengela

popcorn på parkeringen

jag vet inte hur det känns men känns gör det

crocodiles & red cotton soil on a bike trip through karura forest

a trip to lamu old town

a boat trip to manda island & the most beautiful hotel I’ve seen

yoga on a kenyan island

sundowner at lamu, kenya

a twenty seat plane to Lamu island

at a kenyan tattoo parlour

Posted on

Kom på att jag helt glömt bort att berätta en grej. Har en fjärde dude på min hud nu. Hade tänkt på det ett bra tag och tjugofyra timmar innan mitt plan lämnade Kenya bokade Saga en tid till mig på en tatueringstudio jag tänkt gå till. De hade bara tid exakt då, och då fick det bli exakt då.

Tycker den är det finaste jag sett haha. Och var annars kunde jag tatuerat in Kenya om inte i Kenya, amirite?

kenya | rolf’s place & kitengela

Posted on

Som ni vet befinner jag mig hemma i London igen. Det är långhelg här i helgen och jag tänker kräma ut allt ur den. Har fortfarande inte riktigt kommit ur min semester feeling efter 16 dagar i Kenya så det passar sig bra. Dessutom har jag några extra inlägg kvar från mina dagar i Nairobi så tänker att vi kikar.

En dag hoppade jag, Moa, Saga (mina systrar) och min mamma in i bilen för att köra en och en halv timme utanför Nairobi. Vi skulle nämligen till en restaurang vid nationalparken där det finns både lejon och elefanter och zebror osv.

Fast eftersom att vi bott i Kenya sen 2005 och varit på otaliga safairis var det inte det vi skulle kika på. Istället var vår destination restaurangen Rolf’s Place som tornar upp sig på klipporna på andra sidan floden om nationalparken och så glasbruket Kitengela. Vi började med att gå över den långa hängbron över floden.

Saga var en dröm som vanligt. Hon har för vana att spela ny musik ur sin telefon exakt jämt. Typ här. Tror det var någon trap-låt från Ghana som hon hade några nya moves till denna gång.

Moa fångade exakt den reaktion vi för det mesta har till Sagas historier och påhitt. Moas skratt är det bästa i denna värld.

Så mycket eldigt i dom här. Det gör det så förbannat kul att vara storasyster.

Såg till att posa obehindrat i den röda ekvatorsolen.

Såg att flera efterfrågat ett inlägg med vad jag haft på mig i värmen så det kommer!

På Rolf’s Place träffade vi helt random min och Moa’s klasskompis från 2005 som vi inte träffat sedan dess. Så otroligt sjukt för vi var de ENDA på detta ställe och ingen av oss bor i Kenya längre. Annars var det jättetråkigt på Rolf’s Place så vi vandrade vidare till Kitengela istället.

Som i resten av Kenya var det fruktansvärt torrt. Hoppas verkligen att det regnar rejält snart för folk lider. Ingen av mataffärerna i hela landet har haft smör på tre månader pga torkan gör att korna inte producerar tillräckligt fet mjölk. Sånt som vi tar för givet i Europa.

Kitengela glasbruk gör fantastiska skapelser, helt för hand och allt av återvunnet glas.

Vi kikade in hos glasblåsarna som spelade Kenyansk musik på högsta. Verkade som en rätt najs arbetsmiljö.

Köpte en av de rökfärgade vaserna på översta hyllan här. Känns bra att ha lite av Kenya i London med.

På Kitengela har de också ett glasmuseum med glaskonst, ett glashotell och ett fik. Allt byggt i glas. Vi klättrade på vid poolen för att titta på utsikten.

Efter några timmar var vi nöjda och det var dags att gå den rangliga bron tillbaka.

Fina mamma. <3

Dansade med öppna fönster hela 1,5 timmarna hem till Nairobi igen.

Vi stannade på Nakumatt (mataffären) för att handla mat och popcorn och dansa lite på parkeringen som ni vet.

Sen hade vi familjemiddag allihopa, det jag saknar mest av allt (ihop med bilturer) när jag bor borta från familjen. Resten av kvällen kollade vi på film och brottades med myggen som vägrade lämna oss ifred.

 

 

Mer från vår resa till Lamu, Kenya:

popcorn på parkeringen

jag vet inte hur det känns men känns gör det

crocodiles & red cotton soil on a bike trip through karura forest

a trip to lamu old town

a boat trip to manda island & the most beautiful hotel I’ve seen

yoga on a kenyan island

sundowner at lamu, kenya

a twenty seat plane to Lamu island

 

popcorn på parkeringen

Skymningen som reflekteras i alla bilfönster. Saga pekar på ett par som står vid metalldetektorerna vid ingången. Polisen scannar alla efter massmordet på köpcentret inte långt här ifrån då minst 67 personer mördades 2013. Det känns ovant att hela Sverige reagerar på dådet på Drottninggatan när ingen blinkade när attacken hände här, eller på kusten, eller någon annanstans. Det svider.

Paret väntar på någon, bär kassar med mogen frukt. Det är han som äger Brew Bistro, säger Saga. Hon är sexton och kan redan vilka som äger vilka klubbar, var de kollar leg och inte, vilka djs som spelar låtarna hon har med sig på usb. Jag var lika dan. Fast här går det att gå ut utan jacka året om, i Stockholm fick vi köa med mjukisbyxor nedknölade i handväskorna när vi försökte rymma in genom rökrutorna i januari.

Vi småspringer ut bland bilarna. Tre systrar som bråkar om vem som call:ade shotgun på framsätet. Ingen kommer ihåg att det heter paxa på svenska. I händerna har vi blombuketter som kostar småpengar. Och popcorn. Moa ber Saga spela Leg Over på sin mobil för elfte gången idag. Skramliga toner blandas med avgas. De dansar som vi var i vårt sovrum, och får resten av världen att rodna. Moa böjer huvudet bakåt och släpper ut vulkaner av skratt. Bilar kör förbi. Jag låtsas att jag inte bryr mig heller och joinar ett så jäkla najs dansnummer. För vi dansar för varandra, och för mamma som kommer gåendes och blippar upp den låsta bilen.

 

 

Mer från vår resa till Lamu, Kenya:

jag vet inte hur det känns men känns gör det

crocodiles & red cotton soil on a bike trip through karura forest

a trip to lamu old town

a boat trip to manda island & the most beautiful hotel I’ve seen

yoga on a kenyan island

sundowner at lamu, kenya

a twenty seat plane to Lamu island

jag vet inte hur det känns men känns gör det

Posted on

Vi är uppe till 2-3 om nätterna och tittar på dåliga filmer som aldrig skulle hamna på någons lista i mobilen över filmer en måste se. Ändå vaknar jag innan åtta, smyger barbent ned till vardagsrummet och kokar kaffe i tystnad, äter tre passionsfrukter och scrollar mobilen i soffan innan någon annan vaknar. Oftast mamma först.

Det känns bra att åka hem och få vara barn några veckor. Och att få knyta kontakten till Kenya mer för varje gång. Saker från mitt tidigare liv här trillar tillbaka. Jag minns fraser på Swahili och kan föra konversationer på marknader, läsa skyltar och tjuvlyssna på vad trafikpoliserna försöker lura oss med. Jag minns maträtter jag älskar men inte ätit på år, genvägar på skolområdet och ämnen vi i familjen alltid blir osams om. Saker som försvinner när jag bor någon annanstans.

Igår var vi hemma hos några vänner som bor i Karen med utsikt över Ngong Hills. Berget sträcker sig guppigt över hela horisonten, som knogar, ‘ngong’. De har återvänt efter universitetsutbildningar i Sverige för att bygga hus och bygga sitt liv här i Kenya igen. Jag berättar att företaget jag jobbar på funderar på att starta upp i Kenya och någon frågar om jag skulle flytta tillbaka hit om jag kunde. Vill jag det? Vem vet. Förmodligen inte, kanske absolut. Jag hatar att ha min familj så långt bort, men jag hatar också tanken på att inte ha någon anledning att åka till Kenya varje år. Vi är alla splittrade, har hjärtat slitet mellan olika världsdelar och känner sig hemma och främmande överallt.

Ikväll åker jag tillbaka till London. Försöker tvätta bort den röda jorden som förstört prick varje vitt plagg jag har. Det är omöjligt. Vet inte hur det känns, men känns gör det.

kenya | crocodiles & red cotton soil on a bike trip through karura forest

För några dagar sedan knökade vi hela familjen in oss i mina föräldrars monsterbil för en utflykt. Orkar inte hur gulligt det är att vara lediga och tillsammans allihopa samtidigt.

Nairobi var grönt, stökigt och fullt av bilar som lydde ungefär 45% av trafikreglerna. Som vanligt alltså. Älskar att åka bil här för det finns en miljon saker att iaktta.

Efter ungefär en timme av serpentinvägar längs dalarna var vi framme vid Karura Forest! Vi hyrde cyklar och gav oss iväg.

Picnic-baguetterna var packade.

Min himla babe till mamma.

Så gav vi fem oss iväg genom reservatet på de sliriga, röda stigarna. Det är regnperiod här och det hällregnar om nätterna så den röda Kenyanska jorden blir som silke då. Red cotton soil kallas det.

Men cykelproffs som vi är hindrade det inte oss. Träden här är uråldriga och känns milshöga. Just den här skogen var eukalyptus och luktade friskt mintigt från trädkronorna som låg som mosaik ovanför.

Längre in i skogen finns en kanal och ett vattenfall, vilket var vårt mål för picnic.

 

Mat i skog smakar så mycket bättre.

Här trivs jag.

Just därför jag tog hit Daniel när vi var i Kenya ihop 2014. Då var vattnet klarblått här och vi alla badade i vattenfallet. Den här gången, not so much. Vattnet var tjockt oranget från nattens regn, men främsta anledningen till att ingen av oss var speciellt sugna på att hoppa i var att för några veckor sedan joggade någon förbi och hittade en 2.5m lång krokodil just här! Japp. Girlfriend of the year hehe.

Ingen har någon aning om var den kommit från för det finns inga krokodiler någonstans i närheten av Nairobi. Antingen så har denna best virrat bort sig i strömmarna under regnperioden och mirakulöst råkat ta alla strömmar just hit, eller (vilket kanske är mer troligt) så har någon privatperson släppt ut denna. Läbbigt hur som.

Istället fick vi hänga vid räckena. Jag hade nya jeans och glajjor från second hand marknaden Toi Market vi varit på dagen innan. 90kr för båda!

En av de få i världen som älskar när håret blir stökigt. Cykelutflykter är toppen för det.

Efter picnic var det dags att cykla tillbaka. Moa såg ut som en filmstjärna från 70-talet.

Jag såg ut som ett vilset barn.

Så körde vi alla guldiga vägar tillbaka genom Nairobi, med musik på högsta volym och alla fönster nedvävade.

 

a trip to lamu old town

Är ju och hänger i Kenya hos mina föräldrar, som ni vet. Har det orimligt bra verkligen och har helt glömt bort att jag ens har ett liv någon annanstans. Just nu sitter jag i mina föräldrars hus i Nairobi, men för bara några dagar sedan befann jag ju mig på ön Lamu. Har lite bilder kvar från den magiska platsen så tänkte att vi kikar!

En av våra sista dagar började som de flesta andra. Vi åt frukost bestående av fruktsallad, färsk juice, te och ägg sunny side up. Exakt när frukosten var uppäten var värmen outhärdlig så vi såg till att packa väskan och dra ut. Först genom byn där alla byggnader och gator är i sten och alla portar detaljrikt snidade.

Mitt hår var krusigt saltigt från havet.

Vi spenderade några timmar med att vandra längs med strandkanten, slänga oss i varma vågor och bränna huden i solen. Lagom till lunch var vi tillbaka på vår terass för att dricka mer juice och äta samosas i utesängarna.

Blött hår, svett och limejuice – ja tack!

Den här eftermiddagen beslöt vi oss för att vi var less på stranden (japp, sitter nu i en storstad igen och känner mest whyyyy) och beställde en båttaxi till Lamu Old Town som ligger på andra sidan byn. Lamu Old Town är på UNESCO’s World Heritage List för att det anses vara den äldsta och bäst bevarade Swahili-staden.

Överallt trånga gränder med fruktstånd och småförsäljare, öppna torg med uråldriga träd, rader av åsnor bärandes på mjölpåsar byggmaterial tyger, småbarn som leker kull bland alla moskéer och folk folk folk.

Allt är levande. Lukten av frukt, svett, blommor, saltvatten. Ljudet av åsnor, Swahili, böneutrop, båtmotorer, fläktar som surrar.

Hos en silversmed köper vi ringar och halsband, i en annan butik på en bakgata hittar vi nya dukar.

Och här under bougainvillan hittar vi tillbaka till vår bästa plats i byn som vi alltid besöker. Bakom en arabisk smyckesbutik med tunga tyger, dova färger och sammetskuddar fyllda av åldriga föremål, där bakom ligger en oas i form av ett fik.

Palmskuggor i fönster. <3

Jag var nöjd som fick sitta i skuggan med en kaffe.

Med mina systrar och föräldrar. Blir så avundsjuk på alla er som har familj nära och kan ha typ söndagsmiddagar ihop eller bråka ihop på IKEA.

Kul att sitta bredvid någon som är brun. :)))) Tur att jag gillar henne mer än typ alla andra i världen.

När solen var på väg att försvinna var det dags för oss att bege oss.

Så vi hoppade på en båt med två pappor och tre småflickor som inte kunde sluta dra i min pappas vita hår på armarna. Båtmotorn brummade och himlen blev mörk. Middag åt vi bredvid havet under en fullmåne lika stark som en strålkastare.

Hejdå Lamu för den här gången! Hoppas jag får komma tillbaka jättesnart.