dashblog logo
Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.
[mc4wp_form id="4288"]

medan hela paris brinner

 

När jag var på pressresa i Frankrike för två veckor sedan hade jag lyxen att få en eftermiddag ensam i Paris innan jag hoppade på Eurostar-tåget mot London. Fan, alltså. Hade glömt att det är livets stad. Att jag lovat mig själv att bo där under en tid.

Från att jag fyllde 16 tills att jag blev 22 var jag där minst en gång per år. Vi gjorde allt som man borde i Paris, och allt det dumma tonåringar aldrig borde göra men gör ändå.

 

 

Utdrag från mitt Paris genom åren:

 

Alla fönster på de trånga gatorna står vidöppna. Det är juni och vi bor fyra stycken på tio kvadratmeter. Vår budget är 200kr per dag, så vi äter tonfisk med paprika och creme fraise varje middag. Utom på fredagen, då äter vi hamburgare. Vi har förfest och spelar elektronisk musik med franska meningar på repeat. Filmar gör vi också, och kommer hem med timvis av klipp som ser lika mycket ut som Bagarmossen eller Geneve som Paris. Men vi vet att det är där vi var, och hade förfest i fler timmar än vi egentligen gick ut.

N klär av sig naken, eller egentligen har han nog bara inte klätt på sig sedan vi kom hit, och dansar som en liten larv upp på bordet, hängandes ut från fönsterkarmen och klättrandes i köket. Jag skrattar oavbrutet tills mitt ansikte är rött och jag ramlar av stolen. Någon pekar på honom från gatan och han blir så generad att han springer skrikandes hela vägen till badrummet. Varje dag gör vi likadant, och aldrig blir det tråkigt.

Under röda glödlampor står vi och röker. Jag är sexton år och osäker, men jätterolig att vara med. Natten är varm och en Fransos tar tag i den skrynkliga skjortkragen på vännen vi står och pratar med. Michael Jackson has died. Gatorna är mörka som på 1700-talet men en stjärna har dött och nu lyser hans frånvaro upp genom tusentals ansikten hukade över upplysta displayer. Var vi än går spelas hans musik. Fan, vilken tur att det var just han, säger vi. Det hade varit jobbigt att dansa till dålig musik en hel vecka i Paris. Det är sånt som är viktigt. När jag kommer hem klipper jag ihop en film från vår resa, med vårt soundtrack – ingen annans.

På natten vill inte jag gå hem fast mina vänner vill. Så jag gör inte det. Jag minns inte hur men i ett undanskymt rum på en bar hittar en britt och en fransos mig. Britten är fotograf och tio år äldre och jag låter han låsa sin blick i min. När baren stänger går vi hem till deras lägenhet. I trapphuset står en spegel lutad mot väggen. Vi delar vodka ur en fickplunta och skrattar generat åt ingenting. På väg upp drar fotografen i min jackärm. Wait, säger han på brittisk engelska I don’t want to forget. Så kysser han mig och tar en analog bild på oss två i spegeln. Det är på tiden när det inte finns selfies.

Timmar försvinner och när som helst går solen upp och mitt flyg avgår mot Stockholm.

Jag vill inte gå och det vill inte mitt sällskap att jag ska heller. Men jag har inte råd att ersätta min 350kr biljett med Ryanair och får inte missa nationella provet på tisdag. Fotografen drar fram en kopia av hans nya tidning fylld med bilder han tagit, som Collette och andra modehus köpt in.

Here, I want you to have it.

But it’s your only copy! You can’t give it away, säger fransosen.

And France is supposed to be the most romantic country?

Med en spritpenna skriver han ord om kärlek, och ger den till mig ändå. Ingenting känns på riktigt, men ändå är det just det som jag väntat på. Livet, liksom.

Det är Januari och vi har bråttom genom regnet till en bar på andra sidan Seine. Natten är blöt och mild och vi tänker ta vara på allt. Anna har höga stövlar från Acne fast att vi inte fyllt 20 än och jag undrar om det är sånt jag borde investera i. Ironiskt med tanke på att jag inte köpt nya skor på över ett år. Fast i timmar och nätter sett har jag nog använt skor mest av alla. I England behöver du ju inte ens ta av dom på hemmafest.

Un minute! ropar Anna på franska och vi hör hur tåget skramlar långt ned inom stationen. Rappa steg och regnig mark. Annas Acneskor är först men har inte lovat att de är bra på att springa. På det sjunde trappsteget faller hon. Rakt ned med huvudet före. Vi står längst upp i trappan till Metron och ser Anna rulla som en stuntman nedför tre trappavsatser. Det slutar aldrig.

Jag hinner tänka att det finns så många sätt att dö på i Paris, men att det här är topp tre ovärdigast.

Vi är sjutton och sitter i en rökruta i källaren efter att ha stulit drinkar från Kate Moss. Det är Men’s Fashion Week och fast att inget speciellt egentligen händer så tycker jag att det är det coolaste jag varit med om. Det är 90% män runt mig som alla är det vackraste jag sett. Egentligen är de inte män, de är barn, men det är jag också.

Någon säger att jag skulle kunna va modell, förutom benen då, de är som stockar.

Jag vet, säger jag, om benen alltså.

Synd, säger någon annan.

Sen går vi och dansar och tar kort på varandra med blixt.

Vi är tjugo och sover på soffan hos min kompis från Kenya. Det är vi två för alltid. Eller fram tills Mars, för då slutar jag vara singel och långsamt långsamt är det inte vi längre. Men nu, i Paris är det du och jag för alltid.

Vi står i fönstret på tredje våningen och ser vår kompis gå av den hyrda vespan som en av modellerna vi träffat kört runt henne på. Alla är vi avundsjuka men låtsas vara glad för hennes skull. Hon säger att hon berättat för honom om att när hon fyller arton ska hon operera brösten. Och om hur hon är rädd att de ska bli hängiga när hon blir gammal, för tydligen måste man fylla på silikonet efter femton år och det är skitdyrt.

Det gör inget, hade han sagt. Då betalar jag för dom. 

Sen hade de hånglat.

Andra dagen i Paris och ni två gör slut. Min vän vill inte veta av dig för ni är inte kära längre. Men du känner ingen annan och måste dela rum med oss tre. Om några år ska ditt namn skrivas i flera tidningar för allt elakt du säger på nätet, men här i Paris när du inte känner någon är du snäll. Vi går på gaybar och han blir uppraggad på en gång.

Fan, det blir alltid så, säger du.

Jag vet, säger jag. Han är bara så. Typ magnetisk.

Men han är min första kärlek, säger du.

Och ditt första heartbreak, tänker jag.

anteckningar från notting hill

Daniel och jag i Notting Hill, September 2017

 

 

London och jag har varit ihop länge nu. Våra nätter ihop är trygga, väntade, lyckliga. När London lägger sin hand på mitt lår hade det lika gärna varit min egen. 

Daniel och jag tar overgrounden tvärs över stan. På tåget pratar han om hur hungrig han är och att han borde köpt en sausage roll från Percy Ingle innan vi drog. Jag leker med hans nackhår när främlingen, den unga mannen i spänstiga lår och kortklippt blont prinshår låser sin blick i min. Han är yngre, en sån som raggar på tunnelbanan.

Utanför radar hundratals, tusentals, kanske fler, längor av tegelhus från århundraden sen upp sig. De står kvar när ingen annan gör det. Jag tar din hand och när varje gång dörrarna öppnas vid en ny station drar en varm vind tag i min kjol så att den dansar.

På en restaurang jag aldrig visste funnits sitter vi på uteserveringen med kaffe och stekta ägg på avokadomackor. Runt om har folk dyra kläder och många tjejkompisar. Solen är kanske den sista på sommaren och den bländar dig, studsar på dina kindknotor och in bland kisande ögon. Jag älskar att du saknar en tand.

I Notting Hill följer du med mig när jag provar lena silkeskimonos från 20-talet med handbroderade drakar på ryggen. Wow, du borde ha en sån, they really suit you. Försäljarna säger inte så, det gör du. Ändå köper jag inget, för nu har vi börjat spara. I vår framtid kommer så mycket hända. Äntligen.

7de Juli – lillasyster/storasyster

Posted on

Jag sitter på en svartmålad avsats på norra sidan av London Bridge. Floden Thames är brun och glittrar i solen, men trottoarerna är blå av alla skjortklädda män som tågar rituellt på sin commute hem. Jag försöker att inte tänka på alla streck de går på, för en tjugofemårig kvinna borde ha viktigare saker att fundera över. Som att den feministiska essäboken jag lånade av min chef delat tygpåse med en nyckelknippa och ser ut att ha blivit ceremoniellt klöst under en bra tid.

Det är sommar, en bra sådan. Nu går det att se hur mycket hår jag har på armarna för de lyser silvriga mot det bruna. För första gången verkar alla löpsedlar haft rätt, det blir en solig årstid. Men ikväll, efter att spaghettin kokat lite för länge och jag gråter maskaratårar ner i skålen framför Netflixfilmen Okja, då ska himlen brytas itu med ett muller, som utrotningshotade isflak i Antarktis. I över ett dygn ska det hällregna. Sandaler kommer bytas ut, och jackor kommer åka på. Bussarna får igenimmade rutor och det finns knappt plats att stå för alla cyklar står låsta i sina skjul.

Men nu cyklar alla. I sandaler till och med. De svajar kvickt mellan bilister som delfiner, viner som serpentiner runt varandra. Jag ringer Saga, min sextonåriga lillasyster som har sitt allra första jobb på en sommarö i Stockholms skärgård. Hon berättar om grillkvällar, om hur nervöst det var att behöva laga middag själv varenda dag för jag kan bara tre recept. Hon berättar om dom som får extra mycket glass och om golfbilen hon körde ned i diket. Och hon berättar om sin crush.

– Han kanske är för bra för mig.
– Skämtar du eller?

Jag sätter på kameran och upplösningen är som en hyllning till flip phones från 2004.

– Ofta, Saga! Du vet att det inte är sant. Skit i honom. Vad någon idiotkille tror om dig definierar inte dig.

Jag fortsätter i en lång utläggning som följer alla punkter i mitt kontrakt som storasyster.

– Lovar att du är bra mycket bättre än honom på alla plan. Du vet det.
– Klart jag vet. Jag ville bara höra dig säga det.

 

Tur att man är ung.

Posted on

19de Juni 2017, på vår balkong i Clapton, klockan är 21.15 och det är 29 grader i skuggan 

 

#Heatwave trendar på Twitter och jag får se kollegors bara ben för första gången. I kontorsköket delas det ut gratis isglass och mitt tangentbord är klibbigt resten av dagen. Om vi tror att svenskar är bra på att prata väder så är det ingenting emot britter. Skillnaden är att de aldrig någonsin är nöjda alls. För varmt, för kallt, för soligt, för blåsigt, för molnigt osv. Alla jämrar sig nöjt, bondar i sitt klagande och jag himlar på ögonen från mitt skrivbord.

Vi har kommit in i en ny fas, England och jag. Nu är vi ett gift par där allt jag tyckte var charmigt i början nu är något jag stör mig på. Frågan är om det är ett sånt förhållande som en ska kämpa sig igenom det svåra, eller ge upp och inse att det faktiskt kanske inte var menat att vara vi. Men så har vi ju helger som i helgen med öppna barer, floder i gömda i skogen och livet precis utanför dörren. Där allt är så som det var i början och jag minns att vi är jättekära egentligen. Visst?

När jag lånar Daniels cykel och cyklar över Tower Bridge till jobbet är en sån stund. Där allt känns stort och spännande, där jag bor i ett världsmetropol som känns som mitt. När jag har tre olika män som catcallar mig under resten av min commute är inte en sån stund.

Mitt bankonto har mycket lägre siffror än vad jag lovade mig själv den här månaden, så jag äter knäckebröd till middag. Medan läser jag igenom mitt bokmanus som jag nästan skrev klart för ett år sedan. Det finns några saker som är bra, men det mesta håller inte. Jag noterar ned stycken jag gillar, kapitel jag kan behålla och lägger google-docs-kommentarer på allt som måste skrivas om. Sen raderar jag resten.

Skrivkramp är lite som livsångest. Det finns en anledning att den finns och det har inget att göra med att du inte kan skriva, det handlar om att du skrivit in dig i ett hörn. Att historien inte håller, att karaktärer inte får plats eller inte beter sig som du trott. Att du kanske inte ens gillar den punkten du tagit berättelsen.

Precis som i livet får en ommöblera, och det är vad jag gör. Jag stryker någons jobb, lägger till en ny karaktär, och flyttar historien dit den borde vara. Istället låter jag detaljer få hela kapitel, vardagskvällar spela huvudrollen. Vissa personer säger jag hejdå till helt.

Gud vad mycket som händer när en är 20-någonting. Tur att man är ung.

en färglad outfit & en krönika om identitet

Håll i er, för här kommer inte bara en killer outfit i färg utan också en krönika på vad jag tänker låta utforma min identitet. För på sista tiden så får jag kommentarer något oerhört på hur mycket jag förändrats.

 

Ett nytt element har introducerats i mitt liv. På kontoret, när jag träffar en kompis, här på bloggen. Jag tycker att det är så spännande. Ni kanske tror att det är att jag klär mig i färgglada kläder, men nej, det nya elementet är hur folk reagerar på det.

Som ni vet har jag min garderob bestått av 95% svarta plagg och 5% vita eller grå. I olika former, material och skärningar för visso, men monokromt har det varit. Har liksom tre par trosor som inte är svarta. Och så blev jag väl less på det. Att öppna en låda var som att öppna en avgrund av svart tyg där det inte var lönt att vika för allt såg lika dant ut ändå och kändes likadant att ha på.

Så köpte jag lite färg. Röda byxor, blå denim, gula skjortor, en orange bikini.

Men jag tänkte att det inte var så mycket mer med det. Jag gick till jobbet som vanligt, hade min kamera över axeln som vanligt, drack öl som vanligt, låg framför Netflix och drack bubbelvatten som vanligt. Inte mycket ändrades med mig, men herregud vad mycket som ändrades i min omvärld.

Folk har undrat och frågat och stirrat och pillat och bearbetat. Har något hänt? Varför vill jag ha förändring? Vill jag bli någon annan? Vad var fel på livet jag levde innan? Kommer jag alltid vara så nu? Ska jag sluta med fler saker som är jag?

 

Inte mycket ändrades med mig, men herregud vad mycket som ändrades i min omvärld.

 

 

Alltså, jag har bara på mig en gul skjorta. Om det är revolution så orkar jag inte mer.

 

Det är jättekul. Hade aldrig trott att folk skulle bli så provocerade. Lika mycket de som bara klär sig i svart som de som inte gör det. Det är som om jag förrått mitt folk.

Alltså, jag har bara på mig en gul skjorta. Om det är revolution så orkar jag inte mer.

Som människor har vi ett sånt behov av att placera varandra i mallar, för att kunna förutse hur den personen kommer bete sig, för att inte behöva bli besvikna eller oroliga. Helt förståligt. Guilty as charged. När jag därför blivit utfrågad om varför jag inte håller mig inom den mall jag till viss del skapat, till viss del blivit given, har det för mig varit mest roande.

Jag vet inte varför men jag bryr mig inte direkt, rycker på axlarna åt det, fortsätter med min dag. För det första är det en så liten sak, att ha annorlunda färg på ens kläder, för det andra så har det inte gjort mig ledsen eller fått mig att tveka på mig själv. Å andra sidan så skriver jag en hel krönika om det.

För något som gör mig ledsen är att jag kan tänka mig att många gör tvärtom, försvarar sig eller helt enkelt går tillbaka till det som var eller det dom var innan. Speciellt om det handlar om saker mycket mer betydligare, stora eller läskigare än färg på kläder. Det är precis som att ju äldre vi blir så tillåter vi oss inte att gå utanför den lilla trädgård som är vår polerade självbild – vårt brand. För ja, jag säger brand, för med sociala medier så är det just var 90% av oss byggt upp, vill visa.

 

 

Efter en viss ålder, som nog blir yngre för varje Instagrampost som publiceras, så förväntas vi att ha en färdiggjuten bild av, om inte vem vi är, så i vilket fall vem vi vill vara. Helst ska det gå att sammanfattas i 140 karaktärer och med ett grid på 9 thumbnails som håller sig till en noga utvald färgpalett. Kanske att det stämmer för vissa att en bara veeeeeet att nu, nu är jag klar, nu vet jag vem jag är. Men jag tror säkert att en stor hög av oss är skitless på det vi byggt upp för omvärlden, vare sig du är 14, 42 eller 25. Och vad händer då?

Vi kallar det 40-årskris, tidig medelålderskris, identitetskris. Kris kris kris. Är inte det hur sorgligt som helst? Att om en 50-årig man vill byta klädstil eller om en 30-årig mamma vill viga sin fritid åt en sport hon aldrig provat, eller en 19-åring blir går med i kyrkan – då ska det definiera vilka dom är. Kanske skrattar vi lite, säger att de tappat det en smula.

Om du vill köpa porsche för dina sparpengar, byta ut hela din inredning till Hello Kitty, prova hångla med tjejer eller bli Taekwandoproffs som också väver sina egna kläder och bara äter våfflor – kör på det! Askul! Våga prova. Det kanske är helt din grej, kanske inte alls? Men du har du i vilket fall provat och kan stryka det från din lista över saker du undrat om de var kul. Vad spännande ändå.

Mycket av det vi gör och bär och säger och omger oss med utformar vår identitet, och det är inget fel med det. Det gäller nog bara att inte låta sig definieras av vad andra anser borde utgöra din identitet. Precis som att vissa är veganer medan andra bara äter vegansk mat osv. Om vi kritiserar så fort någon provar något nytt så hamnar vi i ett extremistiskt samhälle där vi bara tillåter varandra att antingen gå tillbaka till den vi var eller hålla så hårt fast i det vi vill bli att vi förblint försvarar det.

Ingens handlingar, intressen eller omgivning är statisk, och thank fuck för det. Tycker bara vi kan vara lite mer uppmuntrande eller i vilket fall förlåtande när någon vill prova något nytt, vare sig det går bra eller dåligt, för då kanske vi vågar också.

 

 

Vore intressant hur ni ser på det hela! Om ni varit med om något liknande eller tänkt ändra något men inte vågat. Bring on the comments, eller kritiken för den delen. Har säkert missat massor av vinklar.

 

Andra saker som känts:
Att vara avundsjuk på sina bästa vänner
Hur jag hanterar ångest
Det här med utbrändhet
Jag är OK med att inte vara ett geni
… och fler krönikor här

 

 

Och det er som är dying to know vad denna smashing outfit kommer ifrån:
jeans –Missguided
shirt – Zara
ankle boots – second hand, liknande här (adlink)

tacky hotell och gamla beundrare

Posted on

pinstripe miniskirt asos | shoes converse | t-shirt Richardson

 

23 grader och jag vandrar hem i t-shirt. En timme tar det och jag går förbi tre tegelbyggnader jag bott i och övergett. Det luktar rosenblad för att det är vår och friterad kyckling för att det är en permanent lukt i den här staden. Samtidigt som en av mina regulars från baren jag jobbade på, han som rullade in sitt nummer i sedlarna när han betalade, får syn på mig slår jag ned blicken och viker av in mot parken. Skinnjackan klibbar mot ryggen så jag knölar ned den bland två bortglömda matlådor som äntligen får återvända hem. Jag vänder mig om, men han tittar inte åt mitt håll fast att han såg mig. Något sjunker inombords, fast det kan jag såklart inte erkänna.

Istället tänker jag på en orange baddräkt jag vill beställa från nätet. Den är glansig och kommer matcha riaden vi ska bo i helgen efter denna. Marrocko va. Försöker föreställa mig allt Marrakech är men hundra procent att mina föreställningar bygger på stereotyper och lögner. Ser framför mig Keith Richard i en kaftan liggandes i ett hav av tunga tyger och nakna rumpor, spelandes på en sitar. Inte mig emot.

Vi kommer inte leva lika dekadent (tack och lov). Ändå blir vi nio personer i ett hus med tretton rum och badhanddukar ihopkrullade till svanar. Det är sant. Bilderna är stylade för en annan era och är fantastiskt tacky. På bild 32 på hemsidan sitter röda rosenblad uppklistrade på väggen i ett Je t’aime. Vem vill inte sova ihop under det? As long as you bring your kaftan, mister.

På min kletiga skärm klickar jag upp väderappen. Marrakech 40° lyser det över en animerad sol. Det är nästan dubbelt så varmt som den gata jag går på nu där Londonbor sitter barbent i skuggan och dricker iskaffe, klirrar med iskuberna is sin aperol spritz som kommer matcha min baddräkt. Våren gör en så cheesy.

 

Portraits By

English: The project Portraits By I worked on for Sonos and Spotify is now live! I have interviewed five smashing people within different creative industries within Sweden to see what role music plays in their creative work. The portraits include fashion designer Ida Klamborn,  music producer Amr Badr,  Rdirector Rojda Sekersöz,  jewellery designer Göran Kling,  artist Johanna Burai.

 

Som ni vet var ett av mina stora mål förra året att ge mer plats för skrivande och utmana mig själv att skriva för mig nya saker för folk jag inte skrivit för tidigare. I det har frilansandet en stor roll. Något som är knepigt när en redan jobbat heltid. Lika stor tid som själva projekten tar måste också läggas på att knyta kontakter och pitcha.

Därför är jag stolt att berätta att jag nyss genomfört just det! För ett tag sedan jobbade jag på projektet Portraits By för Spotify och Sonos tillsammans med Frida. Jag intervjuade och Frida fotade fem smashing personer som jobbar kreativt inom Sverige om vad för roll musik spelar i deras skapande.

 

Porträtten inkluderar:
IDA Klamborn – kläddesigner
AMR Badr – musikproducent
ROJDA Sekersöz – regissör
GÖRAN Kling – smed & smyckesdesigner
JOHANNA Burai – konstnär

 

Tycker det blev fett fint, och det var skitkul att jobba på. I veckan var det releasefest men jag satt istället i London. Sämst. Missade både det och releasen för Nuda. Oh well, vad är en bal på slottet va?

Men projektet är nu live, så in och kika, få lite inspiration från otroligt olika kreatörer och hitta lite nya playlists. Och ge gärna feedback så jag kan bli ännu bättre. Sen tycker jag att ni alla kan anställa mig till fler sånna här projekt – visst?!

lmcwiberg@gmail.com

Jag går nog att hyra för födelsedagar och bröllop för rätt summa.

popcorn på parkeringen

Skymningen som reflekteras i alla bilfönster. Saga pekar på ett par som står vid metalldetektorerna vid ingången. Polisen scannar alla efter massmordet på köpcentret inte långt här ifrån då minst 67 personer mördades 2013. Det känns ovant att hela Sverige reagerar på dådet på Drottninggatan när ingen blinkade när attacken hände här, eller på kusten, eller någon annanstans. Det svider.

Paret väntar på någon, bär kassar med mogen frukt. Det är han som äger Brew Bistro, säger Saga. Hon är sexton och kan redan vilka som äger vilka klubbar, var de kollar leg och inte, vilka djs som spelar låtarna hon har med sig på usb. Jag var lika dan. Fast här går det att gå ut utan jacka året om, i Stockholm fick vi köa med mjukisbyxor nedknölade i handväskorna när vi försökte rymma in genom rökrutorna i januari.

Vi småspringer ut bland bilarna. Tre systrar som bråkar om vem som call:ade shotgun på framsätet. Ingen kommer ihåg att det heter paxa på svenska. I händerna har vi blombuketter som kostar småpengar. Och popcorn. Moa ber Saga spela Leg Over på sin mobil för elfte gången idag. Skramliga toner blandas med avgas. De dansar som vi var i vårt sovrum, och får resten av världen att rodna. Moa böjer huvudet bakåt och släpper ut vulkaner av skratt. Bilar kör förbi. Jag låtsas att jag inte bryr mig heller och joinar ett så jäkla najs dansnummer. För vi dansar för varandra, och för mamma som kommer gåendes och blippar upp den låsta bilen.

 

 

Mer från vår resa till Lamu, Kenya:

jag vet inte hur det känns men känns gör det

crocodiles & red cotton soil on a bike trip through karura forest

a trip to lamu old town

a boat trip to manda island & the most beautiful hotel I’ve seen

yoga on a kenyan island

sundowner at lamu, kenya

a twenty seat plane to Lamu island

transatlantic thoughts

Som en sjöstjärna ligger jag utfläkt i vår säng som nu bara är min. Jag hade helt glömt hur mörkrädd jag blir. Nu kanske på ett vuxnare, mer logiskt sätt än för fem år sedan. Tre gånger vaknar jag i natten och kryper över den ocean som en tom dubbelsäng utgör. Displayen ett blått rymdskepp som svävar över lakanet. Tomt. Det har gått massa timmar sedan jag skickade och det har inte kommit något svar fast att det står delivered under min blå textbubbla. Det är bra att du är upptagen, du förtjänar det. Men hade du varit här hade jag väckt dig, och du hade säkert inte ens blivit arg. Istället vänder jag mig över på rygg, stirrar upp på spotlightsen i taket och väntar på hur blå rymdskeppet dimmas ned, släcks.

Min nya telefon har ett larm som låter som Monument Valley. Jag hittade det när du redan åkt. Pling pling plong kling. Det är verkligen en joy att vakna till och jag tror du kommer gilla det, men det är inte precis något som man tar upp över ett samtal tvärs över Atlanten. Jag har ändrat så att larmet ringer 45 min efter att vi vanligtvis går upp. Tjugo minuter senare springer jag till bussen utan att äta frukost fast att jag tjatat för att övertala dig om att det är det viktigaste målet på dagen.

När jag kommer hem är sängen obäddad, för jag glömmer att bädda för du gör alltid det utan att jag märker. Jag märker nu.

– Hur är det att vara ensam nu när han är borta?

– Jätteskönt. Verkligen. Dagarna blir så långa. Jag kan fylla de med vad jag vill.

– Jaha.

– Det är ju bra att vara ifrån varandra. Att vara självständig ett tag, du vet.

Jag tänker på hur jag är jag en sån som älskar att laga mat till mig själv. De senaste två veckorna har jag bara ätit potatissallad och mango.

– Ja, det är ju bra att ni saknar varandra.

– Lite trist kan de ju bli.

 

Skynda hem nu för jag har minst åtta roliga youtube-klipp att visa.

att vara avundsjuk på sina bästa vänner

 

En text om att bli avundsjuk på dom du egentligen vill att det ska gå så himla bra för – ens tjejkompisar.

Efter jobbet igår var det ljust i över två timmar efter att jag slutat. Jag vandrade långsamt genom Hackney hemåt. En timme tar det, vilket inte är så konstigt, för Hackney är hem till lika många som bor i hela Malmö. Oftast när jag promenerar hem så ringer jag någon. Igår ringde jag Frida.

Ibland gör det ont att prata med henne. För det första för att jag måste höja ljudvolymen på mobilen till högsta för att överrösta Londontrafiken, och får då hörselgångarna sönderrivna av en arg bilist i New York istället. New York, tänk att hon bor där. När vi pratar har hon alltid minst elva otroliga historier som vävs ihop, bryts av, men gud jag måste berätta en till grej och sa jag förresten att... Det är nog därför hon är så jäkla bra på att skriva. I hennes liv virvlar det av heta killar och spännande uppdrag och nätter med tjejkompisar i LA. Jag tappar bort vem var det nu igen och men vänta nu, dom hade väll inte ens gjort slut, och det gör ont. Mina kvällar känns grå. Jag vill ju vara där, vara med, vara en av karaktärerna i hennes berättelser. Det är som om vi försöker skeda men har Atlanten nedkrupen mellan oss. Och Atlanten, är så otroligt inte liten.

Klart som sjutton att ens bff ska ha allt det bästa liksom. Men jag vill ju ha det med.

Mest av allt gör det nog ont för att det finns ingen i hela världen som jag kan bli så avundsjuk på som henne. Hon är så intelligent, skriver som en gud och är snygg och orimligt rolig och snäll mot varenda person och har ett liv folk skriver böcker om. Jag har så jäkla tur att ha just den människan i mitt liv. Inget gör mig stoltare än att se allt hon är och gör och vill. Bara telefonsamtalen med henne är guld. Ändå blir jag så mörkt avundsjuk ibland. På alla hennes kompisar som är där och är med, när jag inte är det. Men också för att allt det hon är och får och gör och vill, det är ju saker jag vill jag med.

När jag kom hem lämnade jag balkongdörren öppen och satt ute i kvällen och drack te och läste ur Empatiproven. Det blåste knappt och jag var barfota och märkte det inte ens. Empatiproven är en essäsamling av Leslie Jamison om just det där som är svårt att sätta fingret på – empati. Att förstå andras smärta och sen få andra förstå att du förstår. Känner rent spontant att dessa tre meningar gjorde mig tjugo år äldre, men hold up, jag är allvarlig.

Hur balanserar en att vara en bra tjejkompis när en skrollar genom Instagram och ser att du har ju för sjutton allt allt allt som jag inte har?

Det är så lätt att fastna i hur andras liv reflekteras i ens eget. Vad är min framgång om hens ser ut sådär och hur blir hens vardag om jag vill ändra det här. Att linjen mellan att tappa bort sig själv och tappa bort andra är så tunn. Känner att jag är trött på att som tjej vara så empatisk och sympatisk hela himla tiden. Tror att det är nyttigt att vara arg och lite självisk och stökig ibland. Prioritera sig själv för en skull.

Men om det är något jag verkligen aldrig aldrig aldrig vill vara så är det missunnsam mot mina vänninor. Ändå kommer jag på mig själv med att falla i den fällan ibland. Jag måste jämt och förevigt påminna mig om att mina vänners lycka och framgång inte är mitt misslyckande. Det gör inte det liv jag lever mindre värdigt. Att bara för att någon har förjäkla roligt betyder inte det att det jag gör är trist. För att någon skriver helt smashing så betyder inte att mina texter är värdelösa. För att någon är passionerat nykär gör inte mitt långa förhållande blekt. Att någon klär sig som en gudinna gör inte mina kläder till fula trasor. Listan är så himla himla lång. Vissa dagar längre än andra. Hur balanserar en att vara en bra tjejkompis när en skrollar genom Instagram och ser att du har ju för sjutton allt allt allt som jag inte har?

Jag tror att det känns jobbigt för att i mina vänners liv ser jag reflektionen av allt jag kunnat vara. Om jag valt annorlunda, om jag vågat, om jag vetat – hade det då varit jag?

Främst måste jag nog komma ihåg att det jag ser bara är en skärva av allt som är ett liv. Varenda person jag är avundsjuk på har saker de själva är missnöjda med eller ledsna över med sina liv. Det har ingenting att göra med mina vänner alls egentligen eller de liv de lever, allt handlar ju om någon osäkerhet hos mig själv. Jag tror att det känns jobbigt för att i mina vänners liv ser jag reflektionen av allt jag kunnat vara. Om jag valt annorlunda, om jag vågat, om jag vetat – hade det då varit jag? Och det gör ont. Jag skäms. För klart som sjutton att ens bff ska ha allt det bästa liksom! Men jag vill ju ha det med.

Fast det är ju där ekvationen inte alls håller. Om något är det en blessing att ha folk, och främst tjejkompisar, runt sig, som bryr sig om en och som till och med tycker att en är helt magisk from time to time. Som lever liv en själv drömmer om. Att kunna dela framgångar, berättelser, ångest och tankar med. Vi är så upplärda att tänka att det bara finns plats för en (oftast tjej) i ett sammanhang, så om hon tar den platsen blir jag utanför. Men är det något jag verkligen lärt mig så är det att vad det än gäller så tar dessa kvinnor aldrig din plats. Om något är de din biljett in. Kanske först som en +1, men vem vet, det kanske är ni som anordnar hela skiten här näst.

Jag brukar bara ringa igen. För så fort jag hör den där himla människans röst så går det inte att vara avundsjuk. Kanske för att jag tvingar henne att ta med mig på allt som ska hända i framtiden, men också för att hon lyssnar på allt som gör ont hos mig med.

 

Är det någon som känner igen sig i det här? Vore toppen att höra hur ni hanterar avundsjuka eller bara att veta att en inte är ensam och ond.

 

Och om ni inte redan läser det Frida skriver, alltså göööööör det. Men alltså om ni slutar läsa min blogg för det så nä, då jäklar. Skoja (typ…).
www.fridareg.com 

 

 

Andra saker som känts:
Hur jag hanterar ångest
Det här med utbrändhet
Jag är OK med att inte vara ett geni

 

 

Trenbolone acetate buy in usa online Legal primobolan depot online in usa Legal Anadrol in Australia Trenbolone acetate cycle for sale Proviron injection price Arimidex oral Trenbolone acetate dosage RMI | Retail Motor Industry Organisation Human Chorionic Gonadotropin results Winstrol Depot for sale