dashblog logo
Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.
[mc4wp_form id="4288"]

11 Maj 2020 – dag femtiosju i karantän

Dag fyrtiosju i karantän och första dagen som furloughed. Hur mår jag undrar ni alla såklart? Tackar som frågar. Och jo, jag känner mig fri som en fågel. Livet känns ljust, lätt att leva. Orginell tanke coming your way här nu men är vi verkligen menade att arbeta som vi gör? Är ju som ni vet urpumpad utan energi så kanske inte är rätt person att svara på det men ja, ska man verkligen vara det av sitt jobb heller? Men mitt jobb är också så himla himla kul.

Men nu är jag ledig och god bless för det. Har spenderat majoriteten av dagen med att känna in hur förbannat underbart det är med tomma timmar av ingenting.

Eller ja, jag har tydligen börjat extraknäcka som tech support för mig själv och fixat in folk som blivit avstängda från att gå in här på bloggen och läsa. Har omkring 100k IP adresser om dagen(!) som försöker hacka sig in så nu har ett virusprogram satt upp massor av regler som inte ens makes sense och råkar stänga ut folk. Suck. Tech support Limpan har därför snittat ungefär 5 timmar om dagen med att gräva ur och låsa upp ni som faktiskt läser vilket verkar ha fått tummen upp än så länge så bear with me. Men välkommen tillbaka alla från Bloglovin’ som missat en månad av fun här på bloggen! Hahaha. Hjälp denna arma människa från att helt tappa vettet.

Men, ledig alltså. Det är speciellt med en ledighet där man inte får eller ens kan göra något annat än att sitta i sin lägenhet. Dag ett känns det som en blessing men återkommer om några dagar veckor så får vi se hur jag har det i hjärnan.

Längtar längtar längtar till Stockholm och mina vänner och mina systrar och vattnet och ljusa kvällar och allt som inte är karantän i Hackney. Men ja, det här händer egentligen alltid i Maj så det kanske går över men herregud. Nu är jobbdagen över så dags att passa på och byta om för att *drumroll* gå och sitta på soffan! Ska spendera kvällen med dålig svensk TV och skrolla Hemnet vilket kommer göra noll för att stilla min längtan men when you can’t beat them…

Och också! Tack för att ni är här och läser. Jag VET att det är så lame att skriva det men jag tycker det är så kul att ni är här ändå. Ja, det var det.

Här är en bild från en annan dag när livet lekte och jag och dom här två hade fixat en svensexa för Seb som var förbannat kul. Nästan exakt ett år sen. <3

10 Maj 2020 – dag femtiosex i karantän

Fyrtiosex dagar har gått sen vi blev inlåsta i karantän och imorgon får vi i England tamefan vara ute igen! Inte bara på en dagliga promenad eller en himla exercise om dagen utan vi får ligga i gräset och göra ingenting om vi vill! Sitta på bänkar! Sura under ett träd! Läsa en bok eller jobba på brännan. Och och och – det största av allt – vi får göra det på två meters avstånd från våra himla vänner.

Boris Johnson säger det i sitt sockervaddshår.

Resten av vad han sa idag är det ingen som vet för det blev ett meme på en gång. Så motsägelsefullt var det. Go to work. Don’t go to work. You can go outside but please don’t go outside. Go to work. But don’t take public transport. Don’t go to work.

Är det något som lyser igenom är det hur politiker i så många land världen över vill ta exakt noll ansvar för hur det kommer gå men det här viruset. Vilket är relaterbart, såklart. Men också, det är ju faktiskt deras jobb. Trump skyller på andra länder, på Obama, på nyheterna, på forskningen. På allt förutom hur han styr lander.

Men ändå. Nu ska jag vara så tacksam så över den här gåvan som blev dagens announcement och hoppas på att det leder oss framåt och inte tvärtom. Tänk. Vi kommer inte vara inomhus längre. Eller helt ensamma. Blir rörd djupt ner i själen.

Daniel och jag har gjort vit sangria som marinerat hela dagen så nu ska vi ut och sitta i värmen på gräset och dricka upp hela skiten. Det kanske blir något av sommaren 2020 ändå? Lyllos oss.

Här är en bild jag tog på Hackney Downs klockan 21:40 en söndag i maj. Inte en kotte ute, men shorts kunde man ha utan att frysa.

8 Maj 2020 – dag femtiofyra i karantän

Skäms lite för att skriva det men idag bröt jag mot lagen och satt på social distanserings-distans och drack vin i parken med Seb och Elsie och Rhiannon fast man inte får. Så var det. I’m a bad bad bad person och är också helt okej med det. Min själ och allt jag är och lever för har känts genomskinligt, blekt och borta så jag behövde människor och samtal och skratt och att inte vara så osynlig för en stund.

Och vet ni, det var exakt så förbannat underbart som jag drömt nu i åtta veckor. 24 grader och en sol som känns som en kärlekskram. Och höra någons röst utan att vara burkigt eller se någons ögon utan pixlar. Så. Ahhh, att få minnas lite kort hur det är att leva!

Imorgon skulle jag sett några av mina finaste vänner gifta sig till tonerna av Justice i ett litet slott i norra England. Ungefär nu skulle vi bytt om till cocktailkläder (haha) efter tågresa och hela helgen skulle vara deras och fy i helsike vilken fest det skulle blivit. För så är dom. Och så var vi med innan man var inlåst då…

Scrollar TikTok rätt ofta och kan lätt klassa det som topp tre intressen nu i karantän men alltså smärtan jag känner för alla dessa kids som skulle tagit studenten nu och missar allt det roliga! Klart att dom borde vara hemma och det finns viktigare saker att prioritera men ändå. Det är förjävlig sorgligt att bli berövad så roliga stunder! Oj oj oj, om det varit jag… Ilskan!

Har tänkt på det här rätt mycket på senaste tiden, allt viktigt som borde hänt nu som världen missar. Dom där minnena som man verkligen treasure när man blir skruttig och berest och belevad och säkert lite bitter? Att dom inte händer nu?

Beware of indulgent och lite kladdigt men kan vi ta en tyst minut för alla dom som var menade att bli kära nu, som skulle träffats på något oväntat sätt man knappt tror det är sant när dom berättar, hon som skulle inse att hon gillar tjejer efter att ha blivit upphånglad på en nattklubb, den idrottsstjärna som skulle slå rekord och inser att fan det här är något jag kan leva på, ett barn som skulle lärt sig cykla, en förälder som skulle känt sig oövervinnerlig som lärt sitt barn cykla, hen som skulle förlorat oskulden och det inte var så illa som de farat, den där kaffen med en farmor som skulle bli den sista, och så solen rätt in i själen efter en lång jävla vinter som ger en energi att palla lite mer.

Det här e, en sång för alla dom… Skoja! MEN NI FATTAR. My thoughts go out till alla oss som blir berövade våra bästa år här.

Fast när jag tänker efter så händer ju allt det där ändå, bara annorlunda. Och kanske inte riktigt lika kul. Allt som vi får vara med om inlåsta inomhus ensamma eller tillsammans kanske blir de minnena vi tar fram om tjugo år och berättar mest om för de var verkligen som inga andra vårar? Vad tror ni?

Hur som helst gör vi det bra som kämpar på. Så är det.

En bra grej med livet är hur läckra mina nya glajjor från Chloé är som min vän Nicola designat. 10 av 10. Och tänk va, så mycket repor och kul dom kommer få vara med om i livet.