dashblog logo
Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.
[mc4wp_form id="4288"]

20.03.2020 – dag fem i karantän

Wassap alla ensamma själar där ute?

Visste ni att tydligen i Kina efter att karantänen släppte så sköt skilsmässor till skyarna. Källa: kommerinteihåg. Undrar varför sa absolut ingen som nu är i karantän med sin andra halva. Man hör om alla par som är inlåsta med varandra och bara bråkar, skriker, stör sig på varandra. Herregud, tänker jag. Så ska man aldrig bli.

Och sådär lagom till Fredag kväll när vi bestämt tacos och tequila kväll. Laddat upp med House Party-dater och allt. Ja då passade vi på att ha vårt första bråk i karantän. Jaha, om vad? Ja inte vet jag. Att Daniel suckade så mycket när vi lagade mat.

Tror det här med att ha så mycket tid skrämmer mig som det skrämmer många av er. Att wow nu när vi har all den här tiden ihop/isär är det då vi inser hur det verkligen är att vara med/utan varandra. Det hjälper inte att den ena (läs jag) har psykiska problem sen december och är imponerande labil. Stackars Daniel.

Undrar verkligen vad som är värst just nu – att vara singel eller ihopbunkrad i par? Och nej ta inte upp domestic violence eller något sånt för får panik bara av att tänka på det. Men ärligt – vad tror ni av alla oss medelmåttor? Hur är ni där i par eller singlar, vad känner ni? Do shed some light här will you. Plot twist – flatmates. Det kanske är värst?

Mina tankar går ut till min one and only och älskade vän som gjorde slut med sin kille och dagen efter fick feber och hamnade i två veckors karantän ihop i en etta. Hang in there honey. Hon förtjänar en eloge. Så raise your glass så skålar vi.

Kolla gullig ändå när han inte suckar eller mumlar meningar högt. Luftgitarr är nog mer hans grej, tror ni inte?

19.03.2020 – dag fyra i karantän

Posted on

Dag fyra i karantän och herregud vad vi jobbar. Att vara i the entertainment industry nu är inte ideal, lemme tell you. Ingen är ju direkt sugen på att spendera hundratals pund på en immersive experience med 1200+ personer per kväll. Men vi gör verkligen allt för att försöka hålla kvar alla frilansare och skådisar och rörmokare och producenter och food stalls och alla som vi brukar anställa till våra produktioner. Måste kämpa vidare.

Att jobba hemifrån so far är generellt segt. Mitt huvud känns som kola. Rullar ur sängen vid åtta och stänger inte av förrän jag återvänder bland täckena igen. Som en loop säng matbord soffa. Jag glömmer gå ut och stirrar för mycket på olika skärmar. Work life balance not so much. Ja och så visar det sig att när Daniel läser något, vad som helst, så mumlar han hela meningen högt. Men inte klart och tydligt utan som en marängsviss av blöta ord. Geggigt och varje gång. Så det verkar sannolikt att jag är den som tappar det först.

Klockan är nu 19:36 och jag sitter lite lullig efter en flaska rödvin. Facetimade precis med Jess och Bart i New York. Dom har varit inlåsta i en vecka. Lagar mat länge, beställer vin online, läser sånt vi inte hunnit. Blir varm i hjärtat av att prata med mina vänner såhär. Är så dålig på det annars. Men kanske bara är full nu.

Har varit ett så jävla pissigt år. Värsta i mitt liv. Och nu NU när alla är inlåsta för en pandemi då ska jag känna att det vänder? Mår så konstigt men ändå bättre. Blir så glad när någon ringer skriver skickar meme med Britney som är sin egna skräckfilm.

Min gata har en whatsappgrupp och fast vi aldrig pratat under hela dom två åren jag bott här ska vi alla ha en Google Hangout på måndag. Tänk va.

Daniel pratar högt med sin syster och föräldrar i Kanada för att få henne att inte åka hem till dom efter sin resa i Texas. 

Jag hoppas verkligen att alla håller sig friska och att det här bara kan vara en underlig bula i vår verklighet. En sån som vi skriver böcker och filmer och kärlekshistorier om i framtiden.

Daniel och Jess på en winebar i Shoreditch say whaaaat. Känns olagligt tycker ni inte?

18.03.2020 – dag tre i karantän

Dag tre i karantän och hur känns det nu då? Vad händer? Jo du, allt flyter ihop en del. Det går långsamt och ändå fort och allt känns mer och mer dystopiskt men också som att vi leker en lek hela världen ihop. Daniel sa att det är som en “snow day” i skolan. Där det känns olydigt och spännande och lyxigt att få stanna hemma. Typiskt Kanada men också sant. Om det inte var för att ingen pratar om annat är Corona som nu rebrandat och är mer det juicy namnet Covid-19. 

Fast det läskiga börjar smyga sig på tycker jag. Det går rykten på whatsapp, på slack, på facebook. Ska skolorna stängas? Ska London gå i lockdown? Jag är rädd för Daniel som har sitt hjärta som spökar och jag med min förbannade astma och fyra lunginflammationer på nacken.

Någonting vackert kommer ändå ur all det här mörkret. På något sätt har jag känt mig mindre ensam än på flera månader. Är det inte sorgligt? Så många som skrivit till mig, bjudit in mig till grupper, delat filmer och poddar, bokat in telefonsamtal fast vi inte pratat på månader, år.

Det är i tider som den här som vi plötsligt minns alla vi glömt bort så länge. Alla dom vi tappat bort på vägen, inte för att de är oönskade utan bara bortdansade i allt som kom emellan.

Överallt skickar folk lappar till grannar för att erbjuda hjälp, småföretagare som lyfter varandra, någon drar ihop en insamling till vården. Det känns tryggt att fast allt media har tjatat om varit hur egoistiska själviska inåtvända vår generation är så bevisar vi motsatsen.

Idag hade jag mitt första möte på Google Hangout. Sjutton personer var vi. Osminkade och nära laptop-linsen med fula koppar och ärvda tavlor och vabbande barn dragandes i tröjorna. Stora möten bävar jag vanligtvis för. Undviker. Sitter tyst igenom. Inte nu. Kunde inte vara gladare att se allas avväpnande, leende små ansikten.

Jag smet utanför lägenheten en gång. För att bunkra upp på mitt sätt dvs plocka upp en 35mm film och köpa en cafetiere och ett ritblock med pennor från en off license. Den här karantänen hade inte kunnat komma bättre. Fyfan vad jag behöver att låsa in mig, reflektera, hitta tillbaka till mig själv.

För första gången på år sitter jag och skriver om annat än jobb. När Daniel kom för att pussa mig godnatt frågade han vad jag gjorde.

“I’m writing.”

“Writing? What? Personal stuff?” stort leende.

“Yeah, nothing special. Just for me.”

“That’s great Linn! You haven’t done that in a long while.”

“Way too long.”

Trenbolone acetate buy in usa online Legal primobolan depot online in usa Legal Anadrol in Australia Trenbolone acetate cycle for sale Proviron injection price Arimidex oral Trenbolone acetate dosage RMI | Retail Motor Industry Organisation Human Chorionic Gonadotropin results Winstrol Depot for sale