dashblog logo
Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.
[mc4wp_form id="4288"]

6 Maj 2020 – dag femtiotvå i karantän

Ni vet när man, av någon anledning, är på bristningsgränsen och står med gråten som svider vid ögonfransarna och kämpar så in i för att hålla tillbaka tårarna som rinner över om man skulle luta sig lite framåt och när svalde jag en studsboll eller vad är det som sitter fast i halsen och vad du en gör kolla inte på mig snälla snälla kolla inte mig i ögonen för då faller allt förstår du inte det.

Ni vet så? Fast också att man råkar vara på jobbet. Med sina chefer och möten och viktiga mejl.

Och ens kollegor gör exakt det man inte vill.

Och man tänker bara, åh gud i himmelen, detta händer inte.

Så öppnar sig marken och tårkanalerna blir som the Niagara Falls, och inte är man vuxen längre utan en så himla liten människa som kollar djupt i avgrunden genom golvet för att inte möta någons blickar och hoppas på att världen inte finns något mer. Herregud, inte på jobbet…

Det var min dag det. Fast med videokamera på i vårt Zoom möte med mina chefer för det är en pandemi men vissa saker förändras tydligen inte. Ja.

På måndag blir jag furloughed.

5 Maj 2020 – dag femtioett i karantän

Skrek i en kudde för första gången.

Sa upp mig.

Nej, det gjorde jag inte. Men fick utslag av en rage attack och jag blir så arg och frustrerad att jag vill öppna fönstret här i vardagsrummet och ba hoppa rätt ut. Synd att det är så kort ned till gatan för det hade inte haft så stark effekt utan mer sett ut som en dålig parkour.

Men skrek på riktigt i en kudde. Vem har jag blivit? Är det en vuxen människa vi beskådar? Är på safari i ett emotionellt land vi alla hoppades vi inte någonsin skulle besöka. Låt oss säga så.

Skulle verkligen kunna använda den här sidan som ett CV, tycker ni inte?

3 Maj 2020 – dag fyrtionio i karantän

Söndag och vi bestämde oss för att vänstra mot vår park och gick på en långpromenad hela vägen till London Fields. Att gå nedför Mare Street var som att gå genom en spökstad. Vanligtvis fullt av trafik och lukter och märkliga människor och liv. Inte nu. Alla jalusier fördragna och kanske tre av sextio av butiker och caféer stängda. 

Daniel hade en otrolig historia om Kinfolk Magazine och grundarnas livsberättelse han läst i Vanity Fair. Alltså wow. Kulter, Mormononer, korrupta läkare, aborter, skyld homosexualitet och allt som man inte tror om folk som är vansinnigt framgångsrika. Alla borde för övrigt vara ihop med någon som är bra på det här med att berätta historier som Daniel är. Föll för det när vi träffades och är fortfarande helt betagen av hur vi kan promenera i över en timme medan han berättar genom sitt munskydd och jag fortfarande är helt uppslukad. 

Hade skavsår på näsan av masken när jag kom hem. 

För övrigt – gone are the days när man bara tvättade grönsaker innan man åt dom. Nu byter man kläder och tvättar allt från pastapaket till konservburkar och nyckelknippor. Hur skadad kommer vår generation vara av allt detta tvättandet? Kommer vi någonsin säga ja tack gärna när någon undrar om man vill smaka på deras öl och lättsamt ta en klunk ur samma flaska? Eller låna lypsyl?

Såg klart Waco, och herregud vilken fruktansvärd historia. Så tragisk! Så bra serie! Fick mig att känna mig en gnutta mer positiv över att jag inte är på mitt drömjobb i LA som det var tänkt nu även om det är månadens sorg helt klart.

Hade en så mysig dag ändå, Daniel och jag. Halvlåg i soffan och åt utav ett sjuhelsikes spread och drack pickle backs för varför inte. Nicolas och Jess ringde och var på så bra humör, så vi pratade om lättsamma saker över några glas vin. Vissas spirit är generallt bara mycket högre än andras som standard. Vissa är bara ej lika tyngda mentalt utan lever för det mesta skrattiga och underhållande dagar, eller ja, alla bär ju på sitt mörker men har också så höga toppar. Jess och Nicolas är sånna. Fint att det smittar av sig. <3

Hahaahhaha otrolig morsig foto vi skickade till Daniels fastrar som bad om ett foto.