dashblog logo
Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.
[mc4wp_form id="4288"]

2 Maj 2020 – dag fyrtioåtta i karantän

Wow, vad maj inte skulle vara såhär. Vi börjar närma oss sommaren och tanken på att vi kommer gå tillbaka till vad som var känns långt borta. 

Det går upp och ned. Tror många känner igen sig i det. En bergochdalbana av tacksamhet för det lilla livet och njut av att få stanna upp. Samtidigt avgrundsdjup ensamhet och klaustrofobi i instängdhet. 

Jag har tappat räkningen om det inte var för att rubriken säger hur lång tid det gått nu. Får svindel. Tänk. Trettioåtta dagar sedan jag gav någon en kram, rörde någon annan, åkte public transport, gick längre än en km från lägenheten, umgicks. 

Förutom med Daniel då. Pratade med min vän som är singel och kanske den mest sociala jag känner. Det är inte kul för henne just nu.

Ringde Meagan, hon satt och knöt friendship bracelets för att fördriva tiden och undrade hur i helvete hennes liv kommit till detta. Ringe sen Kajsa och pratade i två timmar. Hon satt i hennes föräldrars växthus som nu är hennes kontor. Det var fruktansvärt svenskt med havsutsikt och cavapoovalpen, alla förråd i faluröd, guldig sol. Längtar så mycket efter Sverige. Mest för att jag vet att jag inte kommer få åka dit i sommar. Ja, så inte så mycket nytt egentligen. Börjar bli lite trött på min egen röst i huvudet.

Fick en lista med Covid-lingo av en kollega som är permitterar och volontärarbetar heltid på en foodbank. (Side note: gud vad jag inte volontärat heltid om jag varit ledig.) Klistrade först in listan här men skämdes nästan för kände mig som meddelålders himla person på Facebook och blir också arg för pallar inte höra mer om Coronacoasters och Quarantinis och Covidiots. Var det någonsin roligt?

Istället får ni en bild på Daniel när han sätter på sig strumporna. GULLIG!

Och jag är smärtsamt medveten om att allt är helt jävla FUCKAT på denna blogg med tekniken. Försöker verkligen fixa så håll i hatten kompisar.

1 Maj 2020 – dag fyrtiosju i karantän

Lagom till lunch hade yours truly en existentiell kris pga internet låg nere hela morgonen. Nej, men mycket klarar man sig utan i isolering men är det något jag drar gränsen vid är det Wi-Fi. Vad i hela friden skulle vi pyssla med i de två veckorna det tar att få sånt fixat?

Ingenting spännande hände idag förutom att kvinnan i butiken gav mig och Daniel en komplimang för våra munskydd. De är tydligen de bästa man kan få och helt omöjliga att få tag i! Ja vad säger man? Det är tydligen sånna komplimanger vi får leva på nu i dessa tider. God bless pappa som var panikhypokondriker i Januari och beställde hem ett helt stash till hela familjeb… Tänk den dag då man får se folks leenden igen.

30 April 2020 – dag fyrtiosex i karantän

Det regnade nonstop i London idag. Tjocka, tunga oavbrutna regn. Vi gick morgonpromenaden runt Hackney Downs i regnjackor och pratade om vår backup plans för om allt i världen ändras pga Corona. Fältet var så immigt att man knappt såg träden på andra sidan. Vad jag såg istället var såklart den lilla valpen, mannen på bmx fast med prasselbyxor istället för cargoshorts, högljudda barnet på cykel men inte solglasögonbebisen, antar att regn inte är hens vibe. 

Folk fortsätter att säga When this is all over… men vad gör vi om det är jättelångt bort? Om jag eller han blir av med jobbet? Och om allt faktiskt blir exakt så som det var innan – är det det vi vill?

Man hinner relativt mycket tänkande resonerande disagreeing och beslut på en morgonpromenad i regnet även om ingen av oss direkt är visare.

Inomhus med regn på kinderna och vattnet ligger i vibrerande strilar på fönsterrutorna och får ljuset att flimra över väggarna. Vad underbart att äntligen ha dåligt väder nu när man inte får vara ute. Daniel och jag satte på oss varma strumpor och varvade tekopp efter tekopp och Tame Impalas nya album.

På vårt weekly team Zoom meeting meddelade vår chef att hen vill öppna kontoret igen nästa vecka medan EU pratar om att hålla gränser stängda till hösten? Don’t even get me started…

Men tanken på att vara i England oavbrutet utan vänner eller sällskap till hösten, ja den tanken är klaustrofobiskt. En sommar utan bad, utan tak, utan barer med öppna fönster. Är vi i ett gigantiskt escape room här eller vad pågår? Behövs en gåta lösas för att ta sig ut till riktiga livet? Snälla säg att det är ett lajv.

Mamma säger att kanske kan vi köpa en dålig bil och bila – alternativt lifta (!) – till Sverige i sensommar. Ja, karantänen brings out olika saker ur oss alla…

Kylen var tom och regnet dånade så vi beställde pizza och kollade actionrulle. Precis då sprack världen upp och solen färgade parken och mina väggar kolafärgad. Hoppas allt det här med virus försvinner lika fort.

Ni som inte bor i er hemstad – hur känner ni? Längtar ni tills ni får tillbaka era liv eller har det här fått er att längta till något annat? Do tell.

Vill för övrigt inflika att jag på allvar tror att alla skulle vilja ha mig på sitt team i en apokalyps för har otroliga överlevnadsinstinkter. Dock dumdristig och för bråkig så skulle säkert också dö pga skrattar faran i ansiktet. Nej, men på riktigt, låt mig skryta! Har stoppat bråk i tunnelbanan minst tre gånger och räddat ett spädbarn som höll på att krypa rätt ur Skavsta flygplats och ut i busstrafiken. En kompis till mig i mellanstadiet drömde varje natt att jag räddade henne ur dödlig fara. Lianer, fallskärmar, närstrid. Japp, dagens skryt. Kom tillbaka imorgon för mer info.