dashblog logo
Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.
[mc4wp_form id="4288"]

29 April 2020 – dag fyrtiofem i karantän

Pentagon har släppt footage på aliens och ingen bryr sig. Alltså på riktigt en video som konfirmerar att i vilket fall dom tror att UFOn finns och fan om det inte ser ut så också? Och ingen reagerar för allt är Covid-19. SKRATT. Haha, alltså nej men snacka om att man blivit avtrubbad i denna pandemi, känner ni inte? News come at me, ni har noll värde. I vilket fall i Linn World. Det kanske finns en kvot av fakta som hjärnan pallar innan man stänger av, i vilket fall utan verkliga intryck och liv. Misstänker att jag inte ens nått halvvägs dit men nyheter rinner av mig som vatten på en gås.

Har stängt in mig i en liten kokong där omvärlden inte finns eftersom att jag inte finns i omvärlden heller.

Lämnade ej huset idag. Hade videomöten och hade varken duschat bytt om eller borstat håret. Snacka om att man let oneself go hehe bryr mig noll längre. Har transcended till en ny nivå av noll fucks given, på gott eller ont är verkligen debatable. Allt som finns känns bara så tråkigt. Vad är poängen? Inte alls så att jag mår dåligt av det utan jag är bara rätt nöjd.

Är det såhär det är att bo någonstans remote, med ingenting runtomkring förutom sig själv och det man byggt upp? Gud, vad är min obsession med country life? Om ni inte märkt så undrar denna citytjej väldigt mycket hur ett liv på landet är. Så exotiskt. Okej, Jag måste sluta. 

Min blogg är också fucking trasig och hackad och jag är så sur och har spenderat så mycket pengar och tid på att fixa och vill bara gråta. Den här tjejen vill bara skriva sin fjantiga lilla karantän blogg, snälla lilla låt mig göra det. Aja.

Bye love ya, mwah.

Fick den här otroliga bilden skickad till mig idag av en vän jag inte pratat med på över tio år som föreställer ingen mindre än en 16-årig Linn på utbytesår i Spanien år 2009. Ja, det är sånt vi underhåller oss med i karantän – rensa hårddiskar. Vuxenpoängen staplas höga!

28 April 2020 – dag fyrtiofyra i karantän

Posted on

Det är min mamma och Daniels mammas födelsedag idag. Ringde inte en inte två inte tre utan fyra gånger. Det fanns tid för det. 

Jag har missat mammas födelsedag sedan 2010. Ett decennium. Lockdown eller inte, det gör lika ont för det. Är sorgligt. Får dåligt samvete.

Ända sedan jag flyttade avundas jag alla som får bo nära sina mammor. Ta bussen över och hänga i soffan några timmar. Träffas på stan, låna bilen till IKEA, eller vänta kan inte du följa med och hjälpa bära? Det här casual, att umgås på sina egna villkor, inte åka på två veckors semester och gå från att inte ha setts på min 6månader till att se varandra varenda minut 24/7.

Saknade henne extra mycket idag min mamma. Det fick ordentligt igång min bästa nya hobby – att bläddra igenom Hemnet sida efter sida med lägenheter. HERREGUD, det går ju att bo fint? Rent? Nära vatten? utan mögel? Fan alltså, borde det bli Stockholm ändå?

 Jag och mumster på en svängom typ 1994.

26 April 2020 – dag fyrtiotvå i karantän

Posted on

Vilken himla dag! Solen skjuter ut värme och ljus på ett helt våldsamt men glatt sätt, jag har på mig min bästa Titanic t-shirt och Daniel spelar Rosalía och annan hispanic musik vilket alltid får mig på förjäkla bra humör! Känns det inte som om livet är spännande med lite flamenco stamp och medelhavsvibrato i rummen? Att man lever lite! De har ett sånt annan rytm i livet, vilket kan behövas. Tänk va, att ingen i Spanien har fått vara utomhus överhuvudtaget i över tre veckor. Imorgon släpper de ut alla barn under 12 i en timme. Otroligt.

Flamenco-rytmen fick mig på så bra humör att jag bestämde mig för att baka kanelbullar själv för första gången i mitt vuxna liv. Köade våra 30+ minuter in till matbutiken för att sedan bli tillsagda att bara en från varje hushåll får komma in. För att sen inse att de inte hade två av sex grejer på min inköpslista. Det vara bara att traska vidare. Fem butiken och orimilgt mycket kötid senare var vi klarar. Men! Inte ens det ruckade på min glädje. Efter en jävla skitvecka så vägrar jag.

Och så när jag kom hem, då fick jag något jag aldrig fått i hela mitt liv – ett blombud! Knäppisen Meagan hade skickat en helt otrolig bukett. Ett grattis för att jag som haft ett rent jävla helvetes år hittills klarat mig igenom det också.

Bullarna då? Jo, dom blev både små och hårda och inte speciellt goda, men vad gör det? Låg i soffan med huvudet i Daniels knä framför Knives Out efter att ha tryckt tre-fyra stycken och kände mig oövervinnerlig. Vi klarar det här med.