rappers & espresso martinis at the curtain members club

På the Curtain är allt dekadent, mörkt och sultry i trettiogradiga hettan. Det var länge sen jag gick ut på en torsdag och inuti känns det spännande. Annat än när jag först flyttade till England och efter ett år räknade att jag stannat hemma tre torsdagar av 52. Två av dom var över jul. Då smet vi in på hemliga spelningar och privata event jämt, min kompis Olivia och jag. Vi visste vad skam var, bara att den aldrig fick bo inuti oss.

Francis and the Lights går på när vi tre står längst fram med varsin espresso martini i handen. Jag skriker över musiken att jag aldrig trodde att jag skulle bli en sån som dricker cocktails på en källarspelning, men att “I’m also kinda into it.” Kudos till Francis som ger allt, men av helt fel anledningar. Hans ögon rullar bakåt in i 80-talsfrillan och på två meters avstånd är det svårt att dölja att han i de flesta låtarna mimar. Han går ut i publiken och ber Rima, Meagan och jag att sära på oss så att han kan dansa i mitten och jag busvisslar. När han för tredje gången klättrar up och hänger i elkablarna i taket säger Meagan att “We need to leave, I cannot watch this. It’s seriously giving me anxiety.” så vi tränger oss igenom folkmassan i det lilla rummet och ut till labyrinten som utgör de andra. 

Medan vi sitter på en balkong någonstans utomhus fast utan någon typ av utsikt så gör Chance the Rapper ett surprise appearance där nere. Fast det vet inte vi. En rappare som griper tag i oss på väg till baren ska berätta det för oss sen. Jag vet att han är rappare för att det är det första han säger till mig. Han gör det och visar sin instagram där han uppträder på olika scener. “Ya’ll should come see me play in Hyde Park tomorrow bruh. It gonna be lit.” Så säger han och jag känner mig fin i min klänning. Han frågar om mitt nummer och jag skakar på huvudet. “Well girl, you better slide into my DMs if you like me.”